Göteborgs Konserthus Klassisk AW med Tjajkovskij

Peter Tjajkovskij (1840-1893) Symfoni nr 5 e-moll Op 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Allegro moderato Andante maestoso. Allegro vivace Peter Tjajkovskij hade under lång tid varit ekonomiskt oberoende när han under sommaren 1888 gav sig på sin femte symfoni. En förmögen änka, Nadezjda von Meck, hade så till den grad fängslats av hans kompositioner att hon gett honom ett generöst tilltaget årligt underhåll, vilket befriade honom från privatelever och andra inkomstbringande men tidskrävande sysselsättningar. Han kunde nu komponera på heltid, och han nådde också snabbt mästerskap. Den femte symfonin är ett bevis på detta. Det hade gått tio år sedan den fjärde symfonin och i mellantiden hade han hunnit skriva fem operor, däribland den kända Eugene Onegin, dessutom stråkserenaden, Capriccio Italien, andra pianokonserten, 1812-uvertyren och mycket annat; det vill säga åtskilliga av hans mest kända verk. Han hade också hunnit genomföra sin första europeiska turné som dirigent, men också ingå i det katastrofala äktenskapet med Antonia Miliukova, försökt ta livet av sig i det iskalla vattnet i Moskvafloden och flytt till Schweiz. Efter fyra månaders arbete med symfonin skrev han till madam Meck att han nästan var färdig med sin 'ödessymfoni'. På efterlämnade manuskript liknar han sitt verk med en fullständig resignation inför ödet - och detta hänger säkerligen ihop med de känslomässiga problemen kring hans homosexualitet. Till skillnad från fjärde symfonins brutala karaktär kommer ödesmotivet i den femte smygande i klarinetternas låga register. Omedelbart grips man av enkelheten och harmonin genom känsligt inplacerade blåsarsolon. Andra satsen låter två känsloladdade motiv växla med varandra. Det ena presenteras av hornet och det andra av oboen. Men också här byter ödesmotivet in. Tredje satsen bidrar med kontrast i form av en välpolerad elegant vals, den dansform som så många gånger lockat fram mästerverk ur Tjajkovskijs penna. Det börjar som om det vore en balettscen och först så småningom får musiken symfonisk karaktär. De mörka tankarna flyr inte undan ens i balens virvlar. I finalen genomgår ödestemat en förvandling. Tempot blir mer marschliknande och skiftar i dur - det blir efter hand till och med grandiost. Från att ha varit alltför inåtvänt har det nu blivit nästan aggressivt utåtriktat, och detta berättar en hel del om den plågade upphovsmannens inre känsloliv. STIG JACOBSSON

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.