Göteborgs Konserthus Något av det vackraste som skrivits

ELFRIDA ANDRÉE (1841-1929) PIANOTRIO G-MOLL Allegro agitato Andante con espressione Rondo. Finale: Allegro risoluto Få svenska tonsättare har varit så banbrytande som Elfrida Andrée. Hon var även dirigent, domkyrkoorganist och konsertarrangör. Det Sverige hon föddes i saknade yttrandefrihet och allmän rösträtt, musikkonservatoriets flesta klasser var stängda för kvinnor. Andrés föräldrar var bildade människor som uppskattade hälsofrämjande aktiviteter. Hemmets övervåning fungerade som gymnastiksal och fadern, som var läkare, ordinerade gärna medicinska bad, stärkande, retande, uppmjukande bad och giktbad. Kammarmusiksällskapet "De badande vännerna" grundades av hennes far som stöttade sin dotter och skrev till kungs för att få en lagändring så att även kvinnor skulle kunna bli organister. Dessvärre blev det avslag. Som argument användes Pauluscitatet "Kvinnan tige i församlingen". Ändå fick hon tjänsten bara 26 år gammal, tack vare att Göteborgs politiker ville markera staden som mer framstegsvänlig än Stockholm. Berömd är historien om när Elfrida då gick upp på domkyrkans orgelläktare, drog ut samtliga registerdrag och brassade på för fulla bälgar: "Där fick du, Paulus lille!" Pianotrion är också som ett stärkande bad, ett dopp i romantiska klanger, kanske i Slätta Damm? Dammen anlades som en möjlighet för den göteborgske tidningsmannen S A Hedlund (Handelstidningen) att kunna simma med sina gäster på sommarnöjet i Bjurslätt på Hisingen. En av gästerna var Elfrida Andrée som ofta vistades där och fick möjlighet att arbeta ostört. Där skrev hon sin vackra pianokvintett Sommarminnen från Bjurslätt. Även pianotrion låter som vatten, starka simtag, näckrosstjälkar, dansande trollsländor. Som organist är Andrée van att hantera klangfärger och balanserar de tre instrumenten vackert mot varandra. Det är harmoniskt och även om hon drar på med starka nyanser dyker inga åskmoln upp. Det blir den sorts sommar som det var förr: blåsigt, soligt och friskt. KATARINA A KARLSSON

FRANZ SCHREKER (1878-1934) VINDEN Franz Schreker föddes i Monaco men räknas som österrikisk tonsättare. Även han var del av ett musiksällskap: Verein der Musikfreunde Döbling. Där fick han en arena att prova sin musik och öva upp sina färdigheter som dirigent. Mest skrev han scenisk musik, framför allt opera men också balettmusik. Der Wind, Vinden, är ett sånt stycke, skrivet till dansarna Grete och Elsa Wiesenthal. Grete Wiesenthal förnyade danskonsten, inspirerad av kollegan Isadora Duncan, och Wiesenthals rörelser beskrevs som euforiska, virvlande, med ett nytt, friare sätt att använda torso, armar och ben. Håret och kläderna skulle flöda fritt för att understryka dansen. Musiken låter som om Schreker sett detta och vet vilken musik som gjorde Wiesenthalsystrarna rättvisa. Det är romantiskt men också impressionistiskt, som om nästan alla musikaliska riktningar från 1900-talets början fått något att säga till om. Den här måleriska musiken låter för våra öron som filmmusik och det är inte långt från sanningen. Hade Schreker fått leva längre hade han kanske följt sina kollegers exempel och flytt till Hollywood. Att vara judisk tonsättare på 1930-talet påskyndade nog hans död i hjärtinfarkt. 1932 blev han avskedad från sitt arbete som rektor för Berlins musikhögskola och året efter förlorade han även sitt ämbete som professor i komposition. I operan Der Ferne Klang uttrycker Schreker sina idéer om konstens roll i samhället. Librettot, som han skrev själv, handlar om en man som överger sin älskade för att hitta en fjärran klang - han måste alltså förverkliga sig själv innan han tillåter sig att älska. Detta får fruktansvärda konsekvenser för de älskande, för det är bara i själva kärleken klangen finns. När mannen väl inser det förenas han med sin åldrade käresta. Då hör han också klangen men hinner inte skriva färdig musiken innan han dör. Detta blev Schrekers genombrott som tonsättare. Lite påminner detta om Schrekers eget liv, som tog slut två dagar innan han skulle fylla 56. Vi får hoppas att han hunnit älska innan dess. KATARINA A KARLSSON

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KLARINETTKVINTETT H-MOLL OP 115 Allegro Adagio Andantino Con moto Johannes Brahms hade egentligen inte tänkt skriva någon mer musik. Han reste bort för att slippa den stora festivitas som staden Wien planerat till hans 60-årsdag. Man kan tro att han blev trumpen på gamla dar, men vännerna beskrev honom som ganska bufflig långt tidigare. Mycket har skrivits om hans långa vänskap med konsertpianisten och tonsättaren Clara Schumann, men inte heller den var utan komplikationer. Dock var Brahms en man som kan beskrivas med det gamla svenska ordet "vänfast". Han var generös med pengar och tid för de som stod honom nära. Klarinettisten Richard Mühlfeld var den som fick Brahms att vilja skriva musik igen, och i kammarmusikformat. Trion för piano, cello och klarinett skrev Brahms sommaren 1891, sedan två klarinettsonater och slutligen kvintetten två år senare. Det var ett ovanligt format och bara Mozart hade skrivit något väsentligt i det tidigare. Det visste förstås Brahms som studerat verket noga innan han skrev sin egen klarinettkvintett. Båda kvintetterna är ett måste i alla klarinettisters repertoar och det finns många inspelningar av dem. Naturligtvis ingen med Mühlfeld och tur är kanske det. En samtida lyssnare klagade över de många pipande ljuden, tydligen hade Mühlfeld ibland problem med rören. Samtidigt var han ändå den som gav klarinetten ett liv som soloinstrument genom sitt vackra spel. Fram till dess var klarinett främst ett orkesterinstrument. En av hemligheterna med varför Brahms musik rör vid våra hjärtan är hur den skiftar mellan dur och moll, ibland i samma fras. Bara under den första satsens första 40 sekunder sker det gång på gång. Vad går musiken i för tonart egentligen? Dur eller moll? Stråkarna startar i moll, och sen kommer klarinetten in med ett durarpeggio. Alla tre satserna har denna dubbelhet mellan ljus och mörker som gör att musiken aldrig riktigt landar och det var helt säkert inte meningen heller. Brahms var gammal nog att ha sett livets nyanser och blandar lika delar värme, sorg och hopp. KATARINA A KARLSSON