Göteborgs Konserthus Säsongsöppning: Islands briljante pianist

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) MOVEMENTS FOR PIANO AND ORCHESTRA Igor Stravinsky är inte en tonsättare, han är flera. Man har ibland kallat honom en kameleont eftersom han genom sitt långa liv komponerade i så många olika stilar, från ungdomens överflödande orkestrala rikedom i baletterna Eldfågeln och Våroffer, genom en neoklassisk period med stringenta och klara tongångar efter klassiska mönster, som Pulcinella, fram till en tämligen kärv och mer intellektuell musik baserad på seriell teknik. Dit hör Movements. Alla nu nämnda verk har också satts upp som balett. Movements for piano and orchestra komponerades 1958-59. Den är bara cirka åtta minuter lång men har ändå fem satser (Movements). Tonsättaren har förklarat att när avsnitten är så korta betyder kontrasten mellan ett andante och ett allegro ingenting - det är konstruktionen som betyder något. I det här stycket ger sig Stravinsky ut på nya harmoniska upptäcktsfärder. Här är han mer komplex än i något annat tidigare verk, något som förvånade honom själv, eftersom han kunde konstatera att i det ungefär samtidigt komponerade verket Threni "dyker det upp treklanger i varenda takt". Det var först efter noggranna studier av den andra wienskolans musik (Schönberg och främst Webern) som Stravinsky vågade närma sig serialismen och kunde ge den ett personligt uttryck. Verket är tämligen genomskinligt eftersom orkestern brutits ner till små kammarmusikaliska sektioner med olika instrumentering, och praktiskt taget aldrig utnyttjas i sin helhet. Allt tematiskt material har hämtats från den tolvtonsserie som pianot spelar i styckets början, men oftast hör man serien uppbruten och fragmentarisk. Movements uruppfördes under en Stravinskyfestival i New York Town Hall den 10 januari 1960 med tonsättaren som dirigent och Margrit Weber som solist. Det är också hon som fått sig verket tillägnat, och det var hennes man, en schweizisk industriman, som beställde verket och gav tonsättaren 15 000 dollar för besväret. STIG JACOBSSON

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 24 C-MOLL K491 Allegro Larghetto Allegretto Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös - en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll, den vi kallar nr 24. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk. Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av ett slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar visst släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll, nr 20. Några fler konserter i moll skrev han inte! Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang. Mot detta kraftprov framstår det enkla larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald. Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgtheater i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till komiken i Figaro (K492) och utan flera avbrott fullborda operan. STIG JACOBSSON

RICHARD STRAUSS (1864-1949) EN ALPSYMFONI, OP 64 Natt · Soluppgång · Det bär uppför · Inträde i skogen · Vandring längs bäcken · Vid vattenfallet · Syn · På blomstrande fält · På betesängen · På irrvägar genom snåren · På glaciären · Farofyllda ögonblick · På toppen · Vision · Dimman nalkas · Solen förmörkas alltmer · Elegi · Lugn före stormen · Åska och storm, nedstigning · Solnedgång · Avslutning · Natt (Satserna spelas i en följd) Strauss överraskade när Alpsymfonin uruppfördes i Berlin 28 oktober 1915 med Hovkapellet i Dresden. Han antogs vid den tiden vara helt i operans våld. I stället fick man höra ett 50-minutersstycke för jätteorkester på (minst) 137 musiker, därav en fjärrorkester bakom estraden om tolv horn, två trumpeter och två tromboner; i övrigt ett överdåd med heckelfon (ett slags basoboe, också använd i Salome och Elektra), två eller helst fyra harpor, åtta kontrabasar, vind- och åskmaskin, koskällor, orgel och celesta. Styckets ursprung var att en 14-årig Strauss 1878 irrat bort sig vid en alpbestigning och först efter tolv timmar i regn och storm hittat hem. Dagen därpå beskrev han upplevelsen i musik för piano i "ett jättelikt tonmåleri efter Wagner". Men musiken skulle få andra dimensioner. De första skisserna skrevs Nietzsches dödsår 1900 som en symfonisk dikt kring den 34-årige bergsbestigaren och målaren Karl Stauffer-Bern som tog sitt liv 1891. Porträttet fick dock alltmer drag av Nietzsche, då Strauss 1902 utarbetade stycket till en fyrsatsig symfoni, "Antikrist, en alpsymfoni", efter Nietzsches provokativa skrift: Antichrist. Dess förord kan antyda vad som inspirerat Strauss: "En stark förkärlek för frågor ingen i dag har mod att ställa; modet till det förbjudna, förutbestämmelsen till labyrinten. En erfarenhet hämtad ur sju ensamheter. Nya öron för ny musik. Nya ögon för det mest avlägsna. Och viljan till en ekonomi i den stora stilen: att hålla sin kraft, sin begeistring samlad." Kanske lät denna "labyrintiska" tanke honom forma sin tondikt i 22 avsnitt då han 1910 under arbetet på Rosenkavaljeren tog upp arbetet igen för att i jämnt 100 dagars arbete över nyåret 1915 göra verket klart, i arbetspausen mellan andra och tredje akterna av Kvinnan utan skugga. Av hans anteckningar framgår att han ville gestalta en konstnärstragedi med programmet som formbildande underlag; "inte bara en beskrivning som ni tror", skrev han till Romain Rolland som bett honom stryka programmet, med tillägget: "Men tror ni verkligen en Paris-publik skulle vara mogen för en symfoni på tre kvart utan vägvisning?". Själv var Strauss stolt över sitt sista stora orkesterverk, där han sa sig äntligen ha lärt sig att instrumentera (sagt alltså av en som alltid betraktats som mästare i instrumentation). I fortsättningen bad han alltid att få dirigera Alpsymfonin när han inbjöds att framföra sig egen musik. Den klangliga utmaningen består. De fyra satser Strauss först tänkt sig omfattade 1) den lugna vandringen upp på berget, 2) en lantlig folkfest, 3) hans drömmar och oro, 4) en fuga om befrielse genom arbete. Vid omarbetningen 1911 beslöt han dock nöja sig med den ursprungliga första satsens innehåll. Verkets tragiska ton kom att accentueras av tidsstämningarna. Första världskriget hade redan brutit ut när stycket låg klart den 8 februari 1915. Rolf Haglund

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åker han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. I höst utkommer en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist (se sid 20). De har tidigare givit ut en rosad inspelning av Nielsens och Sibelius violinkonserter med Tammerfors stadsorkester. En rad konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker läggs regelbundet upp på gsoplay.se Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åker han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. I höst utkommer en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. De har tidigare givit ut en rosad inspelning av Nielsens och Sibelius violinkonserter med Tammerfors stadsorkester. En rad konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker läggs regelbundet upp på gsoplay.se.

Isländske Víkingur Ólafsson har kallats "Islands nya pianostjärna" (London Times) och "Som född att spela piano" (New York Sun). Han har vunnit alla de stora musikpriserna i hemlandet, bland dem utmärkelsen årets musiker (fyra gånger) och Isländska optimistpriset. Han besitter en sällsynt kombination av passionerad musikalitet, explosiv virtuositet och intellektuell nyfikenhet. Denna säsong innefattar framföranden av Haukur Tómassons nya pianokonsert med Elbfilharmonin i Hamburg och Los Angeles Philharmonic under ledning av Esa-Pekka Salonen, liksom konserter med Islands symfoniorkester och Yan Pascal Tortelier samt MDR-orkestern och Kristjan Järvi. Sedan 2016 är han konstnärlig ledare för Vinterfest i Dalarna och fortsätter i samma befattning för festivalen Reykjávik midsommarmusik som han grundade 2012. Som solopianist ger han konserter i Wiens konserthus och i Elbfilharmonin liksom i Leipzig och vid Istanbuls musikfestival. Víkingur Ólafsson har hittills uruppfört fyra pianokonserter och samarbetat med kompositörer som Philip Glass, Mark Simpson och Daníel Bjarnason. Flera artister inom olika områden har också samarbetat med Víkingur Ólafsson, till exempel den schweiziske konstnären Roman Signer, animatören Lillevan samt filmaren Yann Malka. Bland musiker han samarbetat med finns Martin Fröst, Sayaka Shoji, Pekka Kuusisto och Björk. Vid sidan av konsertscenen har Víkingur Ólafsson medverkat i produktionen av den isländska tv-serien Ostämt som sändes på Island 2013-2014. Han driver sedan 2009 också sitt eget skivbolag Dirrindí och har hittills givit ut tre skivor. De två kritikerrosade soloalbumen Debut och Chopin-Bach följdes av en cd/dvd av Schuberts Winterreise med bassångaren Kristinn Sigmundsson, en utgåva som utsågs till årets skiva på Island. 2015 spelade Víkingur Ólafsson in solostycken av Stravinsky för Deutsche Grammo-phons kompletta Stravinsky-utgåva och i januari kom en cd med etyder och pianostycken av Philip Glass.