Göteborgs Konserthus Helande musik

MATTHEW LOCKE (1621-1677) THE CONSORT OF FOWER PARTS, SVIT NR 1 D-MOLL Fantasie Courante Ayre Sarabande Matthew Locke är bara en av det engelska 1600-talets många geniala tonsättare och musiker. Han var körsångare vid katedralen i Exeter (och karvade in sitt namn inne i orgeln som 17-åring!) men ägnade några ungdomsår i Nederländerna med att kopiera motetter av italienska mästare, något som gav hans musik en ovanlig kontinental kryddning. Han var en synnerligen skicklig yrkesman och erhöll därför åtskilliga beställningsverk, inte minst från kung Charles II, som utsåg honom till "Composer in ordinary". Han var även organist i Westminster Abbey, en tjänst som hans elev Henry Purcell övertog efter hans död. Utan Lockes inflytande hade inte Purcell blivit den storhet han blev. The Consort of Fower Parts består i sin helhet av sex sviter där de flesta har samma följd av satser: Fantasie, Courante, Ayre och Sarabande. Huvudtiteln ska helt enkel utläsas som Sviter i fyra stämmor, och i dem har det mesta av Lockes instrumentalmusik samlats. Samlingen måste räknas till de främsta av tidens arbeten för gambaensemble. De komponerades troligen på 1650-talet och betraktades då som moderna, fulla av oväntade harmonier och snabba förvandlingar - trots att gamban redan var på väg ut till förmån för violinen. STIG JACOBSSON

MATTHEW LOCKE (1621-1677) THE CONSORT OF FOWER PARTS, SVIT NR 2 D-MOLL Fantasie Courante Ayre Sarabande Matthew Locke är bara en av det engelska 1600-talets många geniala tonsättare och musiker. Han var körsångare vid katedralen i Exeter (och karvade in sitt namn inne i orgeln som 17-åring!) men ägnade några ungdomsår i Nederländerna med att kopiera motetter av italienska mästare, något som gav hans musik en ovanlig kontinental kryddning. Han var en synnerligen skicklig yrkesman och erhöll därför åtskilliga beställningsverk, inte minst från kung Charles II, som utsåg honom till "Composer in ordinary". Han var även organist i Westminster Abbey, en tjänst som hans elev Henry Purcell övertog efter hans död. Utan Lockes inflytande hade inte Purcell blivit den storhet han blev. The Consort of Fower Parts består i sin helhet av sex sviter där de flesta har samma följd av satser: Fantasie, Courante, Ayre och Sarabande. Huvudtiteln ska helt enkel utläsas som Sviter i fyra stämmor, och i dem har det mesta av Lockes instrumentalmusik samlats. Samlingen måste räknas till de främsta av tidens arbeten för gambaensemble. De komponerades troligen på 1650-talet och betraktades då som moderna, fulla av oväntade harmonier och snabba förvandlingar - trots att gamban redan var på väg ut till förmån för violinen. STIG JACOBSSON

LEONORA DUARTE (1610-1678) SINFONIA NR 5 Leonora Duarte bodde och arbetade i Antwerpen och är känd för att vara den enda kvinnan som veterligt komponerade för viola da gamba under 1600-talet. Mot slutet av sitt liv publicerade hon sju sinfonior för gamba-consort. Hon hörde till en välbärgad familj av handelsmän och konstsamlare, vänner till Vermeer och Rubens. Hon fick en grundläggande musikalisk utbildning och spelade själv såväl gamba som cembalo och luta. Musikaftnarna i hemmet tillsammans med syskonen blev snabbt populära och lockade diplomater och musikälskare att infinna sig. Men eftersom hon var såväl kvinna som judinna (som konverterat och döpt sig, men lär ha hållit judiska gudstjänster i hemlighet) fick hon aldrig några beställningar från hoven eller kyrkorna, men dessa sinfonior avslöjar en lyrisk begåvning av stora mått, även om hon omtalats som amatör. STIG JACOBSSON

LEONORA DUARTE (1610-1678) SINFONIA NR 6 Leonora Duarte bodde och arbetade i Antwerpen och är känd för att vara den enda kvinnan som veterligt komponerade för viola da gamba under 1600-talet. Mot slutet av sitt liv publicerade hon sju sinfonior för gamba-consort. Hon hörde till en välbärgad familj av handelsmän och konstsamlare, vänner till Vermeer och Rubens. Hon fick en grundläggande musikalisk utbildning och spelade själv såväl gamba som cembalo och luta. Musikaftnarna i hemmet tillsammans med syskonen blev snabbt populära och lockade diplomater och musikälskare att infinna sig. Men eftersom hon var såväl kvinna som judinna (som konverterat och döpt sig, men lär ha hållit judiska gudstjänster i hemlighet) fick hon aldrig några beställningar från hoven eller kyrkorna, men dessa sinfonior avslöjar en lyrisk begåvning av stora mått, även om hon omtalats som amatör. STIG JACOBSSON

SAINTE-COLOMBE (1660-1720) KONSERT NR 36 "L'ATTENTIF" Ouverture Gavote Monsieur de Sainte-Colombe är en gåtfull gestalt om vilken man inte vet så mycket. Han var son till en tonsättare med samma namn, möjligen med förnamnet Jean, varför sonen fick tillnamnet "le fils". Kanske var detta bara en pseudonym, och att hans riktiga namn var Augustin Dautrecourt - men mycket forskning återstår. Han kan ha tagit sitt artistnamn från sin hembygd: Sainte-Colombe-lès-Vienne eller Sainte-Colombe-en-Beaujolais - man vet inte. Han tycks, liksom Vivaldi, ha varit lärare vid en flickskola, i gambaspel, men 1659 dyker han upp i Paris. En anekdot berättar att han blev mycket tillbakadragen och att han tillbringade somrarna i en liten träkoja byggd på grenarna i ett mullbärsträd där han satt "och spelade gamba med största förtjusning i lugn och ro". Han komponerade i alla fall ett stort antal små konserter för gambor. STEFAN NÄVERMYR

SAINTE-COLOMBE (1660-1720) KONSERT NR 44 "TOMBEAU LES REGRETS" Tombeau Quarilon Apel de Charon Les Pleurs Joye des Elizées Monsieur de Sainte-Colombe är en gåtfull gestalt om vilken man inte vet så mycket. Han var son till en tonsättare med samma namn, möjligen med förnamnet Jean, varför sonen fick tillnamnet "le fils". Kanske var detta bara en pseudonym, och att hans riktiga namn var Augustin Dautrecourt - men mycket forskning återstår. Han kan ha tagit sitt artistnamn från sin hembygd: Sainte-Colombe-lès-Vienne eller Sainte-Colombe-en-Beaujolais - man vet inte. Han tycks, liksom Vivaldi, ha varit lärare vid en flickskola, i gambaspel, men 1659 dyker han upp i Paris. En anekdot berättar att han blev mycket tillbakadragen och att han tillbringade somrarna i en liten träkoja byggd på grenarna i ett mullbärsträd där han satt "och spelade gamba med största förtjusning i lugn och ro". Han komponerade i alla fall ett stort antal små konserter för gambor. STEFAN NÄVERMYR

JOHN DOWLAND (1563-1625) LACHRIMAE "SEVEN TEARS" I. Lachrimae antiquae XI. Sir John Souch His Galiard II. Lachrimae Antiquae Novae XIX. The Earle of Essex Galiard III. Lachrimae Gementes XVIII. Captaine Digorie Piper His Galiard IV. Lachrimae Tristes XIII. M. George Whitehead His Almand VII. Lachrimae Verae England upplevde en musikalisk guldålder under årtiondena kring sekelskiftet 1500-1600 - det vill säga under den tid då Elizabeth I regerade och då William Shakespeare förgyllde teatervärlden. En av de mest lysande tonsättarna var John Dowland vilken i såväl sånger som lutstycken tolkat sorg och smärta hellre än glädje och yra. Han lär själv ha varit mycket melankoliskt lagd så det är kanske inte så märkligt att han komponerade ett stort antal lachrimae - klagosånger. Egentligen betyder ordet "tårar". Som katolik fick han ibland utstå motstånd från olika håll och han valde att under många år verka utomlands, bland annat vid det danska hovet. Dowland var en utpräglad melodiker och hans klagosånger har påverkat åtskilliga senare engelska renässanstonsättare. 1604 publicerades i London en skrift med den långa titeln "Lachrimæ or seaven teares in seaven passionate pavans, with divers other pavans, galliards and allemands, set forth for lute, viols, or violons, in five parts" och försedd med en förklaring att det finns olika sorters tårar. "De tårar som musiken gråter kan vara trevliga, inte heller är tårar alltid fällda av sorg utan ibland av glädje och lycka". Här får vi höra de fem av de sju tårarna: Lachrimæ antiquae (gamla tårar), Lachrimæ antiquae novæ (förnyade gamla tårar). Lachrimæ gementes (suckande tårar), Lachrimæ tristes (ledsna tårar) och Lachrimæ veræ (sanna tårar). STIG JACOBSSON

INNOCENTIO ALBERTI (1535-1615) PAVANE & GAILLARD Den italienska renässansen kan visa upp en lång rad skickliga och inspirerade musiker. Vid den här tiden var de musikaliska rollerna inte lika uppdelade som i dag. Innocentio Alberti var som de flesta andra både utövande musiker, lärare och tonsättare. Eftersom han ibland gick under namnet Innocentio del Cornetto har man tagit för givet att han spelade kornett, och sådana behövdes bara vid hovet, nämligen hos ätten Este i Ferrara. Som de flesta andra under den här epoken tillhörde han också en mycket musikalisk släkt, där lärdomen gick i arv. Innocentio var ingen stor och betydande tonsättare, men det hindrade inte att han komponerade femstämmiga madrigaler, utgivna i tre samlingar, och dessutom några instrumentala småstycken som visar att han hade en god insikt i sitt arbete. STIG JACOBSSON