Göteborgs Konserthus Vårkonsert

Jean-Philippe Rameau (1683-1764) Svit ur Les Boréades Boreas var i grekisk mytologi den iskalla nordanvinden. Boreaderna var hans vindburna söner. Rameau skrev mot slutet av sitt liv denna “lyriska tragedi till musik” om hur en antik drottning tvingas gifta sig med en av boreaderna och förs bort för att pinas under nordanvinden. Tack och lov kommer goda krafter till undsättning. Svitens mest omtyckta stycke beskriver hur Apollon och en hel armé av gudar och mildare vindar kliver in för att rädda kärleken (Entrée pour les Muses, les Zéphyres, les Saisons, les Heures et les Arts). Men det är inga tunga steg vi hör genom snödrivorna. Nästan svävande tycks gudarna skrida fram över virket på den lilla teaterscenen, sträcka ut en inbjudande gest och fatta varandras värmande händer. Operan framfördes inte förrän 1770 några år efter Rameaus bortgång. 1982 framfördes den första gången i vår tid under bearbetning av barockexperten Sir John Eliot Gardiner och har satts samman till en orkestersvit. I maj får vi tro att kung Bore rasat ut med vintern för länge sedan. JENNY SVENSSON

ALBERTO GINASTERA (1916-1983) HARPKONSERT OP 25 Allegro giusto Molto moderato Kadens: liberamente capriccioso. Vivace Alberto Ginastera föddes i Buenos Aires i Argentina och kom att bli staden trogen större delen av sin karriär. Från sju års ålder spelade han piano och som tolvåring kom han in på Williams-konservatoriet. Under andra hälften av 1930-talet studerade han vid nationalkonservatoriet och etablerade sig snabbt som sitt lands ledande tonsättare. Endast under några år i mitten av 1940-talet lämnade han Sydamerika för att med hjälp av ett Guggenheimstipendium studera i USA. Men han kom även senare att hålla nära kontakt med amerikanska musikinstitutioner. Sydamerikanska legender, rytmer och melodier är flitigt representerade i hans många operor, kantater och orkesterverk. Redan 1956 bad harpisten i Philadelphiaorkestern, Edna Phillips, Ginastera att skriva en harpkonsert till henne, men trots ideliga påstötningar fick hon inte annat än fragmentariska skisser. Det var först när den firade harpisten Nicanor Zabaleta fick höra talas om projektet och reste till Buenos Aires för att på plats elda på tonsättaren som verket började ta form. Skälen till Ginasteras dröjsmål kan ha varit flera: det var politiskt oroligt i Argentina efter Perons ledning under vilken Ginastera förlorade sina positioner i musiklivet och Ginastera hade många andra järn i elden i form av såväl en opera som en pianokonsert. Det blev till slut Zabaleta som fick äran att tillsammans med orkestern i Philadelphia under ledning av Eugene Ormandy uruppföra konserten 1965, drygt nio år efter beställningen. Tre år senare genomgick konserten en revidering innan tonsättaren var helt nöjd. Konserten är skriven i tre satser, men det är en harpkonsert som inte alls bryr sig om de änglaliknande associationer man kan få av harpspel. Redan från början dominerar de starkt rytmiska elementen och en färgsprakande instrumentering från en orkester som rymmer ett tämligen rikligt slagverk. Solostämman kräver från det första temat virtuositet och solisten frambringar såväl subtila nagelglissandi som knackningar på instrumentkroppen. Första satsen är hållen i sonatform med ett kraftfullt förstatema kontrasterat av ett lyriskt och delikat instrumenterat andratema. Andra satsen börjar med ett fugato i stråkarna innan harpan försiktigt kommer in. Känslorna är subtila på ett sätt som kan leda tankarna till djungelns stillsamma magi. En utarbetad kadens leder över till en vild dans där harpan spelar huvudrollen till orkesterns kraftfulla svar och slagverksutbrott. Det växer fram en orgie i effektfulla variationer i klangfärg, tempo och rytmik. STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) Symfoni nr 5 Ess-dur Tempo molto moderato. Allegro moderato Andante mosso, quasi allegretto Allegro molto Jämförd med den fjärde symfonin är Sibelius femte symfoni färgrik och levande, heroisk och tillgänglig. Men likafullt krävde den mer arbete än den grubblande och inåtvända fyran. Inget annat verk vållade honom så mycket bekymmer. Första gången han nämnde den nya symfonin i sin dagbok var 1912, och 1915 uruppfördes den första versionen. Men när man sent omsider fått ta del av denna version på nytt, visade sig skillnaderna vara himmelsvida. I första versionen hade den fyra satser, och var inte alls lika tät och laddad. Sibelius lyckades inte förmedla sitt budskap, och drog därför in musiken för revidering. Året därpå framfördes en andra version men tonsättaren var fortfarande inte nöjd. Han bearbetade den ännu en gång, och först 1919 fullbordade han det definitiva partituret. "Promenerade i kall vårsol. Haft en våldsam impression av symfoni nr 5. Den nya!" "Såg idag (21 april 1915) tio före elva 16 svanor. Ett av de största intrycken i mitt liv! … Lätet av samma träblåsartyp som tranornas, men utan tremolo. Svanornas närmar sig mer trumpeten ehuru sarrusofonklangen är tydlig. Naturmystik och livsve! Femte symfonins finaltema." Första satsen består av två delar. Den första av dessa börjar med en sann herdeidyll, med signalartade hornmotiv och svarande träblåsare. I hela denna del är naturupplevelsen stark, men i satsens andra del får musiken en mer scherzoartad karaktär. I den långsamma satsen återkommer det idylliska, den här gången med en graciös, nästan rokokoartad elegans. "I bakgrunden vandrar klarinetternas, fagotternas och hornens ständigt växlande molnformationer." Finalens huvudtema lyser fram över ett impressionistiskt stråkskimmer, som kontrasterar mot trumpeternas svantema. Och så de ödesmättade, strängt isolerade ackorden som avslutar detta arkitektoniska mästarbygge. STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sir John Eliot Gardiner hör till världens mest framstående tolkare av klassisk musik, och har länge varit en förgrundsgestalt i det samtida musiklivet. Hans arbete som konstnärlig ledare för Monteverdi-kören, English Baroque Soloists och Orchestre Révolutionnaire et Romantique har gjort honom till en pionjär inom historiskt informerade föreställningar. Som regelbunden gäst i världens ledande symfoniorkestrar, såsom London Symphony Orchestra, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Royal Concertgebouw Orchestra och Gewandhausorchester Leipzig, dirigerar Gardiner repertoar från 1600- till 1900-talet. Han tilldelades Concertgebouwpriset i januari 2016. Gardiner har en omfattande katalog av prisbelönta inspelningar med egna ensembler och ledande orkestrar inklusive Wienerfilharmonikerna på stora skivbolag. Hans många inspelningspriser inkluderar två Grammys och han har fått fler Gramophone Awards än någon annan levande artist. Monteverdi-ensemblerna genomförde under 2000-talets de berömda Bach Cantata Pilgrimage, som turnerade till några av Europas mest kända konserthus och kyrkor. Gardiner är en auktoritet på Johann Sebastian Bach och 2013 publicerades hans biografi Music in the Castle of Heaven: A Portrait of Johann Sebastian Bach. Bland många utmärkelser tilldelades Gardiner 1998 en riddarutnämning för sina tjänster inom musik. Det här blir Gardiners första framträdande med Göteborgs Symfoniker.

Gwyneth Wentink, född i Nederländerna 1981, är en internationellt hyllad harpist som arbetar inom många genrer. Hon är regissör vid State of the United Arts, en tankesmedja och performance-plattform för konst. Gruppen har nyligen turnerat med föreställningen In Code, en audiovisuell föreställning av Terry Rileys "In C" för harpa, elektronik och bilder. Som harpist har Wentink uppträtt på världens mest prestigefyllda scener som Carnegie Hall och Lincoln Center i New York, Royal Albert Hall och Royal Opera Hall i London och Konzerthaus i Berlin. Bland kompositörer som skrivit verk för Gwyneth Wentink finns Theo Loevendie, Marius Flothuis och Terry Riley. Wentink har en position som soloharpist i Orchestra Revolutionaire et Romantique och English Baroque Soloists under ledning Sir John Eliot Gardiner. Berömd för sin mångsidighet introducerade Wentink harpan i klassisk indisk musik och spelar regelbundet med storheter som Pt Hariprasad Chaurasia. Wentink har vunnit ett flertal priser, inklusive Dutch Music Award, Israel Harp Competition och Young Concert Artists Audition i New York.