Göteborgs Konserthus Säsongsöppning: Yuja Wang

CARL NIELSEN (1865-1931) SAGA-DRØM OP 39 Även Danmarks store tonsättare Carl Nielsen hade perioder av skaparkris. När han fullbordat sin härliga opera Maskarade skrev han mellan åren 1906 och 1910 just inga verk av stor betydelse, mest jubileumskantater, skådespelsmusik och sånger. Men ett verk sticker ut: den runt tio minuter långa symfoniska dikten Saga-Drøm som han arbetade med 1907-1908 och tillägnade den svenske tonsättarkollegan och vännen Bror Beckman. Viktig information om vad stycket handlar om kunde man få av den tryckta upplagan från 1920. På ett löst ark kunde man läsa följande motto från Njals saga: "Nu drömmer Gunnar; lad ham nyde sin Dröm i fred." Nielsen hade stort intresse för isländska sagor och just vid den här tiden hade han fascinerats av äventyren i Njals saga, speciellt hade han fängslats av den episod där Gunnar på Hlidarende red österut med sina bröder och rodde över Tjorsån på väg genom Norge. När de kommit ett stycke från älven överväldigades de av trötthet. De steg av hästarna och Gunnar föll i sömn. Att han snart fick en våldsam dröm märkte bröderna, men Hjort och Kolskägg lät honom drömma färdigt, som det ju också står i Nielsens motto. När han genomsvettig vaknade, frågade de vad han drömt, och på typiskt lakoniskt saga-manér svarade han att om han drömt denna dröm innan de gett sig i väg skulle han inte ha ridit med så få män i sitt följe. Han hade drömt om att de förföljts av vargar som anfallit från alla håll och som han bekämpat i en hård strid med båge och svärd. Det skulle visa sig att det var en profetisk dröm. Han skulle bli tvungen att utkämpa många stridigheter. Musiken börjar med nordisk naturmystik i Sibelius anda, ett stilla andante tranquillo, medan en dimmig koral försöker tränga fram, men avbryts av ett fugato som blir alltmer rörligt. Naturens alla röster kommer till tals i form av flöjt, oboe, klarinett, fagott, klockspel, och mot slutet kommer koralen i fokus innan stycket avslutas stilla och lugnt. Carl Nielsen dirigerade själv Musikforeningen vid uruppförandet av Saga-Drøm den 6 april 1908, bara fem dagar efter fullbordandet. STIG JACOBSSON

FRANZ LISZT (1811-1886) PIANOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegro maestoso Quasi adagio. Allegretto vivace Allegro marziale animato (satserna framförs i en följd) Viss musik ska ses lika mycket som höras. Det visste Franz Liszt, världens främste pianovirtuos under 1800-talet. Han turnerade Europa runt och varthän han kom samlades jublande folkmassor för att hyllade sin beundrade idol. Och han älskade det. Liszt var vad man förr kallade "en sammansatt människa". Han förenade vad man vid en första anblick kan uppfatta som motstridiga sidor. Jan Ling har sammanfattat det bra i sin bok Liszt och 1800-talets konstmusik: "Han är en unik representant för 1800-talet och dess musik i sin egenskap av pianist, tonsättare, dirigent, musikskribent och musikadministratör. Han var en humanist med stort hjärta för andra människor, kombinerat med ego och en fåfänga av enorma mått. Hans känsloliv var oändligt rikt och ständigt växlande. Hans arbetskapacitet var otrolig från de tidigare pianiststudierna till eget komponerande och transkriberande av andras verk som han därmed generöst lanserade." Liszt blandade högt och lågt, med teman som vandrade från religiös mystik till preussiska hyllningsmarscher, men man vet aldrig riktigt var allvaret slutar och ironin tar vid. Eller är det helt enkelt en barnslig förtjusning, lika oskuldsfull som ohejdbar? Samtida bedömare utnämnde honom efter tidens normer till geni (vilket man ska vara försiktig med - det är nästan alltid medelmåttor som utser genier). Liszt hade allt: han var bildskön, spelade som en gud, älskades i societeten och hyllades av kolleger och kulturelit. Liszts båda pianokonserter är formidabla uppvisningsstycken. Självsäkra och uppkäftiga, med en palett av pianistiska finesser. Och han skulle ses, hans spel var en akrobatisk show där hela han uttryckte sig i kroppens, armarnas, händernas och fingrarnas spel. Så är det också i första pianokonserten med händernas rasande framfart i ackordens dundrande klangmassor, i de överbryggande passagernas nonchalanta melodivirvlar samt fingrarnas kittlande och klösande i högsta diskanten. Han rundar av det hela med en rasande final där en blasé triangel inflikar sina av- mätta kommentarer mellan de omåttliga klangkaskaderna. Jag gratulerar alla som lyckats få en plats där man kan se Yuja Wangs musikaliska cirkuskonster på klaviaturen. STEFAN NÄVERMYR

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto quasi allegretto Moderato. Allegro (ma non tanto) Få tonsättare har lyckats skapa en så betydelsefull och varierad serie symfonier som Jean Sibelius. Ingen av symfonierna är den andra lik, men tvärtemot Beethovens nio symfonier strävar inte Sibelius sju från klassicism till romantik, utan snarare tvärt om. Den tredje symfonin påbörjades 1904, strax efter det att Sibelius flyttat in i villan Ainola i Järvenpää där han skulle komma att bo resten av sitt liv - i över 50 år. Men trots att symfonin är ljus och solig krävde den ett omfattande och intensivt arbete, och den kunde inte spelas förrän i september 1907 med tonsättaren som dirigent i Helsingfors. Dessa år utgör en mycket kreativ period då flera stora verk såg dagens ljus och då Sibelius även började bli uppskattad utomlands. De orkestrala resurserna är knapphändiga och symfonin har bara tre satser (fast finalen kan sägas motsvara både scherzo och final-allegro). Han hade just avslutat sin violinkonsert och vem kunde efter detta överdådiga verk tro att Sibelius nu skulle vika av från den storslaget romantiska banan till förmån för en mer klassisk och kammarmusikaliskt stram tonkonst. Samma egenskaper utmärker för övrigt även fjärde symfonin, men i motsats till den symfonins inåtvända, asketiska grubblande är trean en ren och solig idyll. För att uppnå sina syften behövde han bara använda en relativt liten orkester jämfört med de enorma orkesterresurser hans samtida Strauss, Mahler och Reger använde till sina orkesterorgier. Sibelius använder blecket sparsamt, utom i den stora stegringen i finalen. I denna musik har han klivit fram ur Kalevala-mystikens dunkel, men han syftar inte till någon neoklassicism eller pastischmusik. Han strävar bara efter en ren musik med total behärskning av formspråket. Musiken går dessutom i C-dur, men kanske inte alldeles renodlat… Stråkarnas ständigt skiftande sextondelsfigurer bildar bakgrunden till första satsens utveckling, där rytmiskt markanta motiv dyker upp i olika instrumentgrupper. Satsen har en perfekt proportionerad sonatform, och den utvecklas mycket organiskt. I den något melankoliska andra satsen intonerar flöjterna en folkligt enkel melodi, vilken efter hand tämligen oförändrad dyker upp i olika instrument. Finalen är tvådelad och de båda delarna skiljer sig markant från varandra. Först kommer ett scherzoparti, sedan en energisk avdelning som utvecklas till en kraftfull slutstegring. Sibelius liknade själv musiken vid "Tankens utkristallisering ur kaos". STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.

Yuja Wang är en av de absolut mest efterfrågade pianosolisterna i världen i dag. Med sin formidabla teknik och fantastiska musikalitet har hyllats av både kritiker och publik världen över. Hennes karisma och scennärvaro har också fängslat åhörare i alla åldrar. Hon återkommer här till Göteborgs Symfoniker och Santtu-Matias Rouvali som hon hade ett så fint samarbete med vid sitt första besök 2017. "Bravurspelet får tonkaskaderna att lysa" konstaterade Magnus Haglund i GP.