Göteborgs Konserthus Passionerat med Pathétique

Pierre Cochereau (1924-1984) Bolero över ett tema av Charles Racquet Vad är det här för bolero? Jo, samma dansinfluens som Ravel använde i sin berömda Bolero känns igen i Pierre Cochereaus komposition för orgel och slagverk. Det typiska ostinatot i virveltrumman finns här, medan en melodislinga vandrar ut och in ur dissonanta bågar. Pierre Cochereau var en mästare i improvisation och huvudorganist i Notre Dame-katedralen i Paris från 1955 ända fram till sin död 1984. Han plockade upp ett tema från en av sin föregångare från 1600-talet. Det 12 minuter långa stycket improviserades fram vid en inspelning i Notre Dame 1973 och gavs ut på skiva. I Notre Dame var Pierre Cochereau bland annat ansvarig för en kontroversiell renovering av kyrkans grande orgue på 60-talet. Han hade förfasats om han känt till den stora brand som rasade runt orgeln häromåret och täckte den i blyförorenad sot. I kvällens konsert är det Cochereus efterträdare, Olivier Latry, som spelar Notre Dames egen bolero i Göteborg, alltmedan brandrestaureringen i Paris går mot sitt slut. Jenny Svensson

Kaija Saariaho (1952-2023) Maan varjot (Earth's Shadows) Shadows fly - Dome - Flowers, ruins, statues Maan varjot är uppdelad i tre satser. Orgel och orkester står sida vid sida som två rika och kraftfulla "instrument" med flera gemensamma faktorer som gör det lätt att skapa kopplingar mellan dem. Men mer än de gemensamma dragen är jag intresserad av de aspekter som skiljer instrumenten åt och ger dem en egen speciell identitet. Till exempel har orkestern en stor flexibilitet som kommer från förmågan att skapa mikrotonalitet, glissandos, rika texturer med instrumentala ljud eller delikat flerskiktsdynamik. Orgeln, å andra sidan, har förmågan att producera rika och mycket exakta texturer kontrollerade av endast en musiker, såväl som långa ihållande toner utan begränsningar av andning eller längden på ett stråkdrag. Till skillnad från vissa andra instrument behöver orgeln inte kämpa för att höja sig över orkestern; den kan göra det när som helst, utan ansträngning. Men jag ville inte skapa en duell av decibel, och jag betraktar inte det här stycket som en orgelkonsert. Snarare är det ett verk med en framträdande solo orgelstämma, något slags fruktbart och inspirerande sällskap, där två starka men civiliserade personligheter kan samexistera utan att behöva kämpa för mycket om platsen i solen. Den finska titeln Maan varjot -Jordens skuggor- inspirerades av ett par rader i Shelleys ode till John Keats: "Den Ende återstår, de många förändras och passerar; Himlens ljus för evigt lyser, jordens skuggor flyr" Jag valde titeln till minne av min far. Min relation till orgeln kan också förklara användningen av det finska språket: det var mitt instrument innan jag blev kompositionsstudent på heltid. Men oavsett min intima relation och tillgivenhet för det har jag inte skrivit mycket musik för orgel. När jag kom tillbaka till det återvände jag i tankarna till den period då jag brukade spela orgel som student i Finland. En annan viktig inspirationskälla har varit Olivier Latry som tolkar orgelstämman. Maan varjot beställdes gemensamt av Orchestre Symphonique de Montréal, Orchestre National de Lyon, Southbank Center och Philharmonia Orchestra. Kaija Saariaho 2014

Pjotr Ilitj Tjajkovskij (1840-1893) Symfoni nr 6 Pathetique Op 74 Adagio;Allegro non troppo - Allegro con grazia - Allegro molto vivace - Finale:Adagio lamentoso Få symfonier innehåller så många utbrott av känslor och plötsliga humörsvängningar som Tjajkovskijs sjätte, med den talande titeln Pathétique ("passionerat lidande"). Den speglar hans manodepressiva personlighet, han drabbades under hela sitt liv av kriser och kämpade ofta med sjukdom och depression. Tjajkovskijs död i Sankt Petersburg, bara nio dagar efter att han dirigerat premiären, gav verket dessutom en tragisk aura redan från början. Det sades till och med att musiken medvetet förebådade hans egen död, som skedde efter att han druckit kolerasmittat vatten. Ännu idag är musikforskarna oense om det var en olyckshändelse eller ett påtvingat självmord, för att undvika offentlig skandal som homosexuell. Tjajkovskij var vid tillfället endast 53 år gammal och den mest hyllade ryske tonsättaren, med ett stort internationellt rykte. Det var ett andra försök till en ny symfoni, och de första skisserna blev istället den ensatsiga, tredje pianokonserten i Ess-dur. Efter att ha övervunnit en kreativ kris började nya idéer flöda, och han skrev till sin brorson, Vladimir Davidov, om den nya kompositionen. "Den är full av subjektiv känsla, så mycket att jag ofta fällde tårar. Jag anser att den här symfonin är det bästa jag någonsin gjort. I vilket fall som helst är det den känslomässigt djupaste". Är den sjätte symfonin verkligen ett egenkomponerat rekviem? Denna teori får drivkraft av den "mörka" tonarten h-moll, som står för stor passion och tragedi, och av den ovanliga strukturen. Huvudmotivet som löper genom hela verket består av ett klagande, fallande sekundintervall. Symfonins dystra karaktär är tydlig redan i första satsen, med sin långsamma, mörka inledning. Andra delen påminner om Don Josés blomsteraria ur Bizets opera Carmen, som Tjajkovskij beundrade mycket. Mot slutet av satsen finns en koralliknande begravningsmarsch, och till och med ett citat från den rysk-ortodoxa begravningsliturgin. Den andra satsen ger lite ljusning, och Tjajkovskij skrev den i en elegant 5/4-takt, som är en ganska vanlig taktart i rysk folkmusik. Den "haltande" karaktären gör satsen nästan humoristisk, trots den kärleksfulla vals- eller menuettlika stilen. I tredje satsen återvänder han till marschen som idé, men den börjar som ett ystert scherzo som efter hand vecklar ut sig i sin fulla livsbejakande kraft. Fjärde satsen är den mest kända i symfonin, och påminner bitvis om ett sorgtyngt rekviem. Huvudtemat präglas av suckande motiv, och i slutet tonar musiken bort i ett lågt stråkackord i h-moll. Tjajkovskij ansåg att symfonin var hans viktigaste, mest personliga komposition, men premiären togs emot försiktigt, och Tjajkovskij fick tyvärr inte uppleva verkets senare triumf. Att symfonin har livet och döden som ett genomgående tema går knappast att förneka, men om den på något sätt är relaterad till Tjajkovskijs egen död förblir ett mysterium. ANDREAS KONVICKA

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago, Kent Nagano och Gustavo Dudamel. Sten Cranner är VD och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som ”den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på”. Sedan 2021 är Santtu-Matias Rouvali också chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. 2013-2022 var Santtu-Matias Rouvali chefdirigent och konstnärlig ledare för Tampere Philharmonic Orchestra i Finland. Under säsongen 2023-2024 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa och USA, som BBC Proms, New York Philharmonic och många fler. Han samarbetar med solister som Leif Ove Andsnes, Arabella Steinbacher, Nemanja Radulovic, Leonidas Kavakos, Bruce Liu, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang. När han inte dirigerar ägnar han sig åt odling och fiske vid sin gård utanför Tammerfors.

Den franske organisten Olivier Latry är en ledande ambassadör för sitt instrument, har gästat ledande orkestrar under flera kända dirigenter, spelat in för stora skivbolag och uruppfört ett stort antal verk. Han utnämndes till huvudorganist vid Notre-Dame i Paris vid 23 års ålder och till organist emeritus vid Orchestre Symphonique 2012, och utforskar alla tänkbara områden inom orgelmusiken. Han framträder regelbundet på arenor som Berlin Philharmonie, Philharmonie de Paris, Disney Hall, Davies Hall i San Francisco, Amsterdams Concertgebouw, Hamburgs Elbphilharmonie, Philadelphias Verizon Hall, Leipzig Gewandhaus och Wiens Musikverein och Konzerthaus, och som solist med ledande orkestrar som Philadelphia Orchestra, Los Angeles Philharmonic, Boston Symphony, Berliner Philharmoniker, NHK Symphony Orchestra, Münchner Philharmoniker, Philharmonia Orchestra, Wiener Symphoniker, Rotterdam Philharmonic, Sydney Symphony och Orchestre National de France. Olivier Latry var Artist in residence vid Dresdner Philharmonie 2021-2022 och 2017-2019. I januari 2023 uruppförde han Esa-Pekka Salonens första orgelkonsert med Berlin Philharmonic Orchestra och Orchestre de Paris, under ledning av Salonen själv. Andra tidigare premiärer inkluderar Kaija Saariahos Earth's Shadows för orgel och orkester med Orchestre Symphonique de Montréal och Orchestre National de Lyon under ledning av Kent Nagano 2014, och Michael Gandolfis konsert med Boston Symphony Orchestra 2015. Hans starka fäste i den franska orgelrepertoaren ledde till att han spelade in Olivier Messiaens kompletta verk för orgel för Deutsche Grammophon som han också framförde i Paris, London och New York. I mars 2019 inledde han ett samarbete med skivbolaget La Dolce Volta med albumet "Bach to the Future", inspelat på den berömda orgeln i Notre Dame med Bachs transkriptioner och originalverk speciellt anpassade till det extraordinära instrumentet. Olivier Latry har gästat Göteborgs Symfoniker vid ett flertal tillfällen.

Roger Carlsson är stämledare för slagverk i Göteborgs Symfoniker och har spelat i orkestern sedan 1982. Han studerade vid Kungliga Musikaliska Akademien i Köpenhamn, vid National Centre for Orchestral Studies i London och vid Juilliard. Roger Carlsson har framträtt som solist med ett flertal nordiska symfoniorkestrar. En rad tonsättare har komponerat musik direkt för Roger Carlsson, som Josef Fung, Michael Rosenzweig, Pär Lindgren, Zoltán Gaál, Sven-Eric Johanson och Áskell Másson. Som dirigent har Roger Carlsson medverkat i konserter med Göteborg Symfoniker, Göteborgs Symfonikers Brassensemble och Gothiaensemblen.

Walter Witick är anställd hos Göteborgs Symfoniker sedan 2023. Han är född 1992 i Karleby, Finland och inledde sina slagverkstudier som åttaåring vid Mellersta Österbottens konservatorium. 2007 började han sina studier vid Sibelius-Akademins ungdomsavdelning och gick vidare till kandidatexamen vid Amsterdam konservatorium och magisterexamen från SibeliusAkademin. Vid sidan om arbetet i orkestern ligger kammarmusik honom varmt om hjärtat.