Göteborgs Konserthus Sibelius violinkonsert

Carl Nielsen (1865-1931) Aladdinsvit Op 34 Orientalisk festmarsch Aladdins dröm & morgondimmornas dans Hinduisk dans Kinesisk dans Torget i Isphahan Fångarnas dans Afrikansk dans Liksom sin alldeles jämnårige kollega Sibelius skrev även Nielsen gärna och ofta scenmusik till olika dramer. Det blev musik till 15 pjäser. Många bestod bara av antydda vinjetter för ett fåtal instrument, medan några kom att bli mycket omfattande orkesterverk. Det är många pjäsförfattare som passerar revy, och några av dem hör till Danmarks allra främsta: Holger Drachmann, Helge Rode och Adam Oehlenschlæger. Den sistnämnde fick tre dramer tonsatta av Nielsen, och det främsta av dem var Aladdin, ett ungdomsdrama som skrivits redan 1805 utan tanke på att det skulle framföras på teatern. Det var i första hand avsett att läsas, eftersom det var alldeles för långt. Motivet var naturligtvis hämtat från den österländska sagosamlingen Tusen och en natt, men fick av författaren en god portion danskt kynne, så det förvånar inte att många försök gjordes att visa åtminstone delar av det på teatern. Pjäsen riktigt ropar efter musik, men med musik blir det alldeles för omfattande. Teaterledningen hade åren efter första världskrigets utbrott letat efter något riktigt stort och festligt, för det kunde man behöva i dessa krigstider. Men ingenting bestämdes förrän alldeles före semestern 1918 då Nielsen fick beställning på scenmusik till dramat, så det blev som vanligt bråttom, eftersom balettavsnitten måste börja repeteras direkt vid säsongsstarten. "Jag har kniven på strupen från teatern som redan börjar fråga efter renskrift… men av renskrift har jag inte en not och av kompositionen är väl en tredjedel färdig. Det är då också förskräckligt att man tar på sig arbete vid en tid då man borde vila", skrev han i ett brev, men när hösten kom blev det hela i alla fall uppskjutet, och han hade med facit i hand kunnat ta det lugnt den sommaren. Så småningom var det i alla fall dags för premiär och då omfattade partituret inte mindre än 26 avsnitt på ca 400 sidor - ett gigantiskt verk med andra ord. Och trots att föreställningen delades upp på två teaterkvällar, blev man tvungen att skära bort stora delar av musiken. Nielsen kände sig dåligt behandlad och ville slutligen inte skylta med sitt namn på affischen. Som tur är räddade han de bästa avsnitten över till en ofta spelad konsertsvit op 34, fylld av orientalisk glöd och med typisk nielsensk prägel. I den pompösa orientaliska festmarschen hittar vi all den prakt bara österlandet kan uppbringa. Men han menade att "naturligtvis har den österländska världen också krävt tid att bli van vid, jag måste ju nödvändigtvis in på det allmänna exotiska musikgeschäftet, där man kan framställa varan på halvflaska till avprovning som exportartikel." Men han lyckades skapa en egen orientalisk ton, inte minst tydlig just i den tungt framåtskridande Orientalisk festmarsch, i en ogripbar Morgondimmornas dans, en graciös Hindudans, en humoristisk Kinesisk dans och en Afrikansk dans. Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865–1957) Violinkonsert d-moll Op 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto I sin ungdom hade Sibelius varit en mycket god violinist och när han återvände till Helsingfors 1891 efter att ha studerat i Berlin och Wien, var det som violinist han fick anställning vid konservatoriet. Ännu långt fram i tiden drömde han om att bli violinvirtuos. Det är naturligtvis många tonsättare som varit violinister, men det är ganska unikt att en tonsättare skriver hela elva verk för violin och orkester, men inte något enda verk för andra soloinstrument. Det är också märkligt att det allra första av dessa stycken blivit en av de finaste violinkonserter som någonsin skrivits, medan alla de övriga tio kompositionerna för violin och orkester som Sibelius skrev, faktiskt är tämligen lättviktiga. Violinkonserten skrevs mellan den andra och tredje symfonin sommaren 1903 på familjen Järnefelts gård i Lojo. Den uruppfördes i februari 1904 med tonsättaren som dirigent och med Victor Novácek som solist. Framförandet blev ingen större framgång och Sibelius fann att han inte var helt nöjd med vissa avsnitt. Han reviderade därför konserten sommaren 1905, och det nya uruppförandet dirigerades av självaste Richard Strauss i Berlin. Konserten står ganska ensam i Sibelius produktion, dels för att tonsättaren inte alls knyter an till den finska mytologin (Kalevala) som han så ofta inspirerats av, dels för att han här strävade efter att kombinera en virtuos solostämma med symfoniska krav. För att nå detta mål tillämpade han de traditionella formerna på ett mycket personligt sätt och förnyade därmed en genre, som vid den här tiden började få rykte om sig att vara på utdöende. Över orkesterns grubblande d-mollharmonier sjunger violinen en melodi som visar sig vara huvudtemat, och den tas även upp av de djupa träblåsarna innan det leder över till en bred violinkadens. Första satsen utvecklas därefter i en fritt behandlad sonatform, som ger den en nästan rapsodisk karaktär. Violinstämman är briljant, musiken dramatisk, orkestern engagerande. Denna storslagna sats är också längre än de följande två tillsammans. Den långsamma satsen börjar med en vemodig träblåsarfras och den ger eko också hos övriga blåsare. Även violinens sångtema är sorgset och allvarligt. Hela satsen utmärks av en sublim enkelhet. Det avslutande allegrot har kallats en ”polonäs för isbjörnar” och är ett rondo med bara två teman. Det första presenteras av violinen och det andra av orkestern. Musiken är mycket virtuos och även om solisten dominerar, så blir orkesterpartiet aldrig ointressant. Stig Jacobsson

Carl Nielsen (1865-1931) Symfoni nr 4 Op 16 "De fyra temperamenten" Allegro collerico Allegro comodo e flemmatico Andante malincolico Allegro sanguineo När Carl Nielsen åren 1918-1920 periodvis vikarierade för Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteorgs Symfoniker passade han på att framföra sin andra symfoni från 1902, "De fyra temperamenten". Hans intryck av orkestern vid denna tid är rörande: "Nu har jag haft repetition med orkestern och det är en stor konstnärlig tillfredsställelse att spela med dessa människor, ty de följer min minsta vink och visar mig så stor respekt att jag nästan blir generad." Orkestern hade säkerligen Nielsens debut i Göteborg i februari 1914 i gott minne, liksom Stenhammars tidigare framföranden av symfonierna nr 1, 3 och 4 samt uvertyren Helios och delar ur operan Maskarade. Orkestern kunde - och tyckte om - sin Nielsen. Hur kom då andra symfonin till? Tonsättaren har själv berättat dess historia: "Idén till symfonin De fyra temperamenten fick jag för många år sedan i en bykrog på Själland. När jag med min hustru och några vänner drack ett glas öl, observerade jag en högst komisk bild, som hängde på väggen i en gammal förgylld ram. Bilden var indelad i fyra fält, i vilka "temperament" var framställda med titlar: det koleriska, det flegmatiska, det melankoliska och det sangvinska. Kolerikern satt till häst. Han hade ett långt svärd i handen, varmed han slog vilt ut i tomma luften. Ögonen stirrade, håret fladdrade och hans ansikte gav uttryck av vrede och ett sataniskt hat som kom mig att brista i gapskratt. Det andra tre bilderna var lika komiska och mina vänner och jag själv hade hjärtinnerligt roligt åt denna skildring av de mänskliga temperamenten." I den andra satsen beskriver Nielsen en yngling han mött: "Han hade ett litet drag av stillsam melankoli, varför man kände behov av att vara god mot honom. Han var gärna litet bekväm och lättjefull och satt ofta under varma sommardagar sysslolös i hamnen. Jag har aldrig sett honom dansa. Därtill var han för overksam, men han kunde gunga med kroppen i långsam valstakt och med tanke på detta rörelsemoment har jag genomfört satsen Allegro commodo e flemmatico och försökt att fasthålla ett stämningstillstånd, som är helt fjärran från energi och känsla. Endast en enstaka gång blir det ett kraftuttryck - ett forte. Vad skedde då? Föll det en tunna i vattnet från ett av skeppen i hamnen som störde pojken, där han låg på rygg och drömde ute på vågbrytaren? Vem vet det? Men hur som helst, efter någon minut är allt lugnt igen. Ynglingen somnar in. Vattnet är åter blankt som en stor spegel." Den tredje satsen skildrar melankolin och där verkar det musikaliska materialet ha tagit sin egen riktning: "Andante malincolico vill uttrycka en melankolisk människas karaktär, men här som alltid i tonernas värld är en titel eller ett program endast en pekpinne. Det komponisten vill har mindre betydelse än det tonerna uttrycker, det som musikens innersta väsen fordrar." Carl Nielsen talar om "ett starkt utbrott… varefter oboen kommer med ett litet vemodigt och suckande motiv, som efter hand utvecklas och når en klimax av klagan och smärta." I den avslutande satsen gestaltas en självgod typ: "I Allegro sanguineo har jag försökt att skildra grundkaraktären hos en man, som stormar tanklöst fram i tron att hela världen tillhör honom och att stekta sparvar skall flyga in i munnen utan något besvär eller arbete. Under en kort minut blir han likväl ängslig och snappar efter luft i häftiga synkoper, men detta är snart glömt. Även om musiken nu går i moll ger hans glada och något övermodiga natur sig dock tillkänna." Symfonin gick hem både hos publik och kritiker den 18 februari 1920: "Programmet mottogs av den fåtaliga publiken med stor förtjusning. De blommor kapellmästaren fick mottaga, inneburo ett varmt tack och ett välkommen åter." STEFAN NÄVERMYR

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Säsongen 2024-2025 gör Santtu-Matias Rouvali sin avslutande säsong som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker efter åtta framgångsrika år. Han fortsätter som chefdirigent för Philharmonia Orchestra och hedersdirigent för Tammerfors filharmoniska orkester hemma i Finland. 2023 turnerade han med Göteborgs Symfoniker och violinisten Arabella Steinbacher i Salzburg och Wien. Konserter i Göteborg säsongen 2023-2024 innehöll musik av Boulanger, Saariaho, Tjajkovskij och Beethoven. Santtu-Matias Rouvali ledde även Symfonikerna i Europapremiären av Julia Wolfes kördrama Fire in My Mouth, samt i utsålda konserter med Stravinskys Våroffer och Rachmaninovs 2:a pianokonsert. Sommaren 2024 fördjupade han sin starka relation med New York Philharmonic med ett framträdande på Bravo! Vail Festival med Jean-Yves Thibaudet och Augustin Hadelich. Rouvali och Philharmonia Orchestra arbetade också tillsammans i Mikkeli, Finland och återvände till Edinburgh International Festival för att framföra Verdis Requiem. Denna säsong fortsätter samarbetet med orkestrar och solister på toppnivå över hela Europa, inklusive Münchens Filharmoniker, Berliner Philharmoniker, Orchestre Philharmonique de Radio France, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestra dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia och Royal Concertgebouw Orchestra. Han arbetar även med Chicago Symphony Orchestra och Tonhalle-Orchester Zürich. Rouvali arbetar med internationella solister som Bruce Liu, Lisa Batiashvili, Seong-Jin Cho, Nicola Benedetti, Jean-Yves Thibaudet, Nemanja Radulovic, Stephen Hough, Augustin Hadelich, Nikolai Lugansky, Christian Tetzlaff, Gil Shaham, Baiba Skride och Ava Bahari. Rouvalis långa uppdrag hos Göteborgs Symfoniker avslutas 2025 med en turné till Tyskland och Tjeckien samt en festkonsert i Göteborg i maj. Han slutför också sin omfattande Sibeliusinspelning med skivbolaget Alpha Classics, vars tidigare utgåvor har blivit hyllade med utmärkelser som Gramophone Editor's Choice-priset, Choc de Classica, ett pris från tyska skivkritiker, den prestigefyllda franska Diapason d'Or 'Découverte', och Radio Classiques 'TROPHÉE'. Rouvali har också en omfattande skivutgivning med Philharmonia Records. I maj 2024 släppte han ett framstående album med Benjamin Grosvenor, Nicola Benedetti och Sheku Kanneh-Mason i Beethovens trippelkonsert (Decca).

Violinisten Ava Bahari är född 1996 i Göteborg. Hon började spela fiol vid tre års ålder och gav sin första solokonsert vid åtta års ålder i Göteborgs Konserthus. Hon studerade vid Oslo Musikhögskolas program för unga artister under ledning av Terje Moe Hansen. 2011- 2015 fortsatte hon sina studier hos Per Enoksson, tidigare violinist hos Göteborgs Symfoniker. 2015 började Ava Bahari sina kandidat- och masterstudier vid Hochschule für Musik Hanns Eisler Berlin under ledning av Kolja Blacher och tog sin diplomexamen i maj 2024. 2021 tog hon också en examen vid Accademia Stauffer i Cremona, Italien. Ava Bahari har mottagit ett flertal utmärkelser inklusive 3:e pris vid Premio Paganini-tävlingen i Genova, 4:e pris vid Concours International Tibor Varga i Sion 2021 och 1:a pris vid Aurora Music Competition i Stockholm 2019. Under hela sin karriär har Bahari haft förmånen att undervisas av framstående violinister och pedagoger som Leonidas Kavakos, Mihaela Martin, Pierre Amoyal, Midori Goto och Boris Kuschnir. Hon har arbetat med dirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Pekka Kuusisto och Ryan Bancroft och uppträtt med orkestrar som Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Teatro Carlo Felice Genova, Baden-Baden Philharmonie, Malmö Symfoniorkester, Odense Symfoniorkester. Orkester och Gävle Symfoniorkester. Orkesterdebuter under nästa säsong inkluderar konserter med The Philharmonia Orchestra, Tokyo Symphony Orchestra, Helsinki Philharmonic och BBC National Orchestra of Wales. Några av hennes mer anmärkningsvärda framträdanden inkluderar ett Paganini-framträdande på Seoul Arts Center, ett recital om "Stauffer" Guarneri del Gesù 1734 i museo del Violino Cremona och ett recital i Konzerthaus Berlin. Ava Bahari har också mottagit musik- och kulturstipendier från Sten A Olssons Stiftelse för forskning och kultur, Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetsamhället i Göteborg och Willinska Stiftelsen. Med Göteborgs Symfoniker gjorde hon solistdebut i januari 2023 i Schönbergs violinkonsert.