Göteborgs Konserthus Rus och häxor i Berlioz värld

Jean Sibelius (1865–1957) Violinkonsert d-moll Op 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto I sin ungdom hade Sibelius varit en mycket god violinist och när han återvände till Helsingfors 1891 efter att ha studerat i Berlin och Wien, var det som violinist han fick anställning vid konservatoriet. Ännu långt fram i tiden drömde han om att bli violinvirtuos. Det är naturligtvis många tonsättare som varit violinister, men det är ganska unikt att en tonsättare skriver hela elva verk för violin och orkester, men inte något enda verk för andra soloinstrument. Det är också märkligt att det allra första av dessa stycken blivit en av de finaste violinkonserter som någonsin skrivits, medan alla de övriga tio kompositionerna för violin och orkester som Sibelius skrev, faktiskt är tämligen lättviktiga. Violinkonserten skrevs mellan den andra och tredje symfonin sommaren 1903 på familjen Järnefelts gård i Lojo. Den uruppfördes i februari 1904 med tonsättaren som dirigent och med Victor Novácek som solist. Framförandet blev ingen större framgång och Sibelius fann att han inte var helt nöjd med vissa avsnitt. Han reviderade därför konserten sommaren 1905, och det nya uruppförandet dirigerades av självaste Richard Strauss i Berlin. Konserten står ganska ensam i Sibelius produktion, dels för att tonsättaren inte alls knyter an till den finska mytologin (Kalevala) som han så ofta inspirerats av, dels för att han här strävade efter att kombinera en virtuos solostämma med symfoniska krav. För att nå detta mål tillämpade han de traditionella formerna på ett mycket personligt sätt och förnyade därmed en genre, som vid den här tiden började få rykte om sig att vara på utdöende. Över orkesterns grubblande d-mollharmonier sjunger violinen en melodi som visar sig vara huvudtemat, och den tas även upp av de djupa träblåsarna innan det leder över till en bred violinkadens. Första satsen utvecklas därefter i en fritt behandlad sonatform, som ger den en nästan rapsodisk karaktär. Violinstämman är briljant, musiken dramatisk, orkestern engagerande. Denna storslagna sats är också längre än de följande två tillsammans. Den långsamma satsen börjar med en vemodig träblåsarfras och den ger eko också hos övriga blåsare. Även violinens sångtema är sorgset och allvarligt. Hela satsen utmärks av en sublim enkelhet. Det avslutande allegrot har kallats en ”polonäs för isbjörnar” och är ett rondo med bara två teman. Det första presenteras av violinen och det andra av orkestern. Musiken är mycket virtuos och även om solisten dominerar, så blir orkesterpartiet aldrig ointressant. Stig Jacobsson

Hector Berlioz (1803-1869) Symphonie fantastique Op 14 Rêveries Un Bal Scène aux Champs Marche au Supplice Songe d’une nuit du Sabbat 1830 var ett revolutionsår i Paris och inget kan vara mer typiskt än att det var just detta år som Hector Berlioz kastade in sin bomb ”Symphonie fantastique” i det trötta musikliv som dominerades av idag mer eller mindre bortglömda tonsättare som Spontini och Meyerbeer. Omedelbart kom 26-åringen i rampljuset, han kom att bli symbol för allt det nya. Vid den här tiden hade Berlioz förälskat sig i Shakespeare, vars Hamlet och Romeo och Julia just upplevt sina första framföranden i Paris 1827 – eller var det kanske snarare så att lidelsen gällde den irländska skådespelerskan Harriet Smithson, hon som spelade huvudroller i dessa dramer? Trots att han under tiden hade en allvarlig kärleksaffär med Camille Moke, så var det Harriet han var besatt av. Som besatt var han också under de två månader han arbetade med symfonin. Han fullbordade denna självbiografiska musikaliska bekännelse den 16 april, och gav verket underrubriken ”en episod ur en konstnärs liv”. Det är alltså en programsymfoni, ett femsatsigt verk med en självbiografisk, berättande handling som går att följa. Det handlar om en ung hyperkänslig musikers förtvivlade kärlek – den älskades tema dyker ständigt upp. Uruppförandet var bestämt till den 30 maj 1830, och PR-mannen Berlioz hade slagit på stora trumman i en artikel i Le Figaro, där han beskrev symfonins innehåll. Att första satsen inleds av ett largo, varpå följer ett allegro fyllt av förvirrade drömmar som verkar vara en vansinnig persons lidelser, men som också rymmer viss innerlighet, ånger, fruktan och en slutlig tröst i religionen – allt detta kunde man lätt acceptera, liksom andra satsens virvlande skildring av en bal. Inte heller reagerade man speciellt negativt över tredje satsens ”scen på landet” där ömsinta kärlekstankar och förhoppningar ger konstnären en stunds vila. Men också i denna lugna omgivning störs han av dystra föraningar. Mycket riktigt så dyker den älskades tema upp även här. Men när Berlioz så beskrev fjärde satsen blev det våldsamma protester. Här förstår han att han blivit försmådd och därför förgiftar han sig nu med opium. I mardrömmen som följer ser han sig ha mördat sin älskade, och nu förs han genom gatorna till sin egen avrättning. Än värre skulle det bli i finalens ”häxsabbat” där Harriet nu återfinns bland de djävulska varelser som dansar en orgiastisk dans där också dödsmässans gregorianska Dies Irae-sekvens (Vredens dag) spelar en stor roll. Dessa hädiska excesser kunde direktören för konsertsalen inte finna sig i, så plötsligt såg sig Berlioz ha engagerat 130 musiker, men sakna lokal. Det fanns inget annat att göra än att skjuta upp framförandet. Till slut hade problemen lösts och uruppförandet ägde rum den 5 december 1830, då succén också blev oerhörd. Framgångarna tvingade till och med Camille Mokes föräldrar att samtycka till giftermål. Men de ångrade sig snabbt igen, och när Berlioz strax därpå reste till Rom, möttes han av meddelandet att hon redan gift sig med den förmögne pianofabrikanten Pleyels son. Den hetlevrade Berlioz tog illa vid sig och planerade i sin ilska att resa tillbaka till Paris och beröva dem alla livet, inklusive sig själv. Men avståndet var stort, och ilskan avtog. Han stannade i Rom och skrev i stället ett nytt verk: Lélio eller ”Återvändandet till livet”. Detta är ett alltför sällan spelat verk som avslutar Berlioz temperamentsfulla skildring av ett konstnärsliv. Stig Jacobsson

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Under säsongen 2022-2023 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa, inklusive Berliner Philharmoniker, Wiener Symphoniker, Royal Concertgebouw Orchestra och Münchner Philharmoniker, och samarbetar med solister som Víkingur Ólafsson, Nemanja Radulovic, Yuja Wang, Nicola Benedetti, Behzod Abduraimov, Patricia Kopatchinskaja, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang.

"Hans framförande av Bartóks andra konsert är en uppenbarelse. Efter att ha spelat de inledande, ungerska rytmerna med känsla fick den andra satsens dämpade intensitet oss att tappa andan, medan hänförelsen och den dynamiska kraften i tredje satsen fick mig att sitta längst fram på stolskanten." (Classic FM) Ukrainaren Valeriy Sokolov spelar regelbundet med orkestrar på mycket hög nivå, bland dem Philharmoniaorkestern, Chamber Orchestra of Europe, Clevelandorkestern och Tonhalleorkestern i Zürich. Bland dirigenter han samarbetat med finns Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Susanna Mälkki, Andris Nelsons och Yannick Nézet-Séguin. Han framträder också på prestigefyllda festivaler, exempelvis i Lockenhaus, Ravenna och Baden-Baden. Som kammarmusiker spelar han med pianisterna Itamar Golan, Denis Matsuev och Nicolas Angelich, cellisterna Frans Helmerson och Mischa Maisky och violinisterna Vadim Repin, Lisa Batiashvili och Julian Rachlin, för att bara nämna några. Bland Valeriy Sokolovs många inspelningar finns Enescus Violinsonat nr 3 med pianisten Svetlana Kosenko. Han har spelat in Sibelius violinkonsert med Vladimir Ashkenazy och Chamber Orchestra of Europe. Född 1986 i Charkiv, Ukraina, är Valeriy Sokolov en av de ledande violinisterna som kommit från Ukraina under de senaste tjugo åren. Valeriy lämnade sitt hemland vid 13 års ålder för att studera med Natalia Boyarskaya vid Yehudi Menuhin School i England. Han fortsatte sina studier hos Felix Andrievsky, Mark Lubotsky, Ana Chumachenko, Gidon Kremer och Boris Kushnir. Han var förstapristagare i 2005 års George Enescu International Violin Competition i Bukarest, Rumänien Valeriy Sokolov har fått en violinkonsert (2014) och en sonat (2017) skriven för och tillägnad honom av den betydande ukrainske kompositören Yevhen Stankovich.