Göteborgs Konserthus Nagano dirigerar Schubert

Av den moderna musikens genombrottsmän i Wien under 1900-talets första årtionden är Anton Webern en av de märkligaste. Hans produktion är inte särskilt stor och den pockade inte heller på uppmärksamhet i det offentliga musiklivet. Webern studerade komposition för Arnold Schönberg och musikhistoria vid Wiens universitet. Efter sina studier arbetade han som kapellmästare vid småteatrar men fick snart större uppgifter, bland annat för Internationella sällskapet för nutida musik och BBC i London. Med utgångspunkt i 1920-talets expressionism (diktare som Stefan George, bildkonstnärerna kring Kadinsky och hans Der blaue Reiter) eftersträvade Webern den knappast möjliga formuleringen av en musikalisk-expressiv tanke. Klangen, rytmen, ja, den enskilda tonen ägde för honom ett inneboende formvärde med tendens till rörelse och utveckling. Bland hans viktiga verk finns en symfoni, en konsert för nio instrument, en stråkkvartett, Variationer för orkester samt sånger och kantater. Hans Passacaglia för orkester är hans förstlingsverk, komponerat 1908. Det korta stycket är uppbyggt av variationer över ett tema på åtta takter, och varje variation domineras till karaktär och uttryck av ett nytt rörelsemotiv som kontrasteras mot det ibland bara antydningsvis upprepade temat. Med sin senromantiska expressionism och sitt ofrånkomliga crescendo är passacaglian sprängfylld av känslor. Weberns liv fick ett tragiskt slut. Han hade dragit sig undan villervallan i världskrigets slutskede till en liten ort i närheten av Salzburg. En kväll i september 1945 stod han utanför dörren för att röka en cigarett, glömsk av att det rådde utegångsförbud efter solens nedgång. Ett skott från en soldat i den amerikanska ockupationsstyrkan träffade honom dödligt.

FRANZ SCHUBERT (1797-1828) SYMFONI NR 9 C-DUR D 944, "STORA C-DURSYMFONIN" Andante. Allegro, ma non troppo Andante con moto Scherzo: Allegro vivace Allegro vivace Franz Schubert blev 31 år. Under sin livstid fick han 472 kompositioner tryckta. Uppåt hälften av allt han ritat ned. Vackert så, kan man tycka. Tills man ser vad som trycktes: 56 fyrhändiga stycken, 13 tvåhändiga, 193 danser satta för klaver, 22 körsånger (av drygt 100). Och så 181 sånger (= en knapp tredjedel). Nästan all ambitiös kammarmusik fattas, alla operaförsöken - och alla symfonierna. Med mera. Förlagen tog bara den förhoppningsvis lönsamma musiken. Förstås. Den Stora C-dursymfonin skrev Schubert 1825-1826. Han tillägnade den Sällskapet musikvännerna i Wien hösten 1827, men de vågade sig inte på detta monster. Franz var själv spelande medlem i denna förening men hans förmåga att tala i egen sak var direkt usel. Han undvek faktiskt offentligheten hela sitt korta liv och umgicks mest i slutna skön-ande-kretsar. Hans tjocka C-durpartitur blev kvar i "Musikvännernas" stora bibliotek. Han dog hösten 1828. Storebror Ferdinand försökte bringa ordning i hans efterlämnade notpackar. Han gjorde en egen avskrift av C-dursymfonin. 1839 får han besök av Robert Schumann, en sann Schubertentusiast. Han häpnar när han blir förevisad sju symfonier. Han ser till - elva år efter Schuberts död - att Mendelssohn får C-dursymfonin i hand. Även han häpnar och genomdriver i all hast ett framförande den 21 mars i Leipzig på abonnemangskonsert. Han får snart ett tack från den lycklige broder Ferdinand som hört talas om stor framgång; applåder mellan satserna. "Ni, herr doktor, har rest en hederskolonn åt den hädangångne. Ni har befriat de okunniga från ögonbindeln, de som bara såg den avlidne som en sångkomponist." Schumann får tillfälle att titta in på en repetition inför det andra framförandet i Leipzig sent på hösten samma år. Han skriver till sin älskade Clara: "I dag har jag varit salig. På repetitionen spelades en symfoni av Schubert. Å, om du varit där! Jag kan inte beskriva den. Instrumenten är som människoröster, det hela är över alla gränser spirituellt. Jag blev lycklig; det enda jag kunde önska var att Du vore min hustru och att även jag kunde skriva sådana symfonier." Senare utbreder han sig vältaligt i sin egen tidskrift om fyndet; hans tidning är ju till för att föra den nya, "romantiska" musikens talan. Det behövdes sannerligen 1839: "Den som inte känner till denna symfoni vet inte mycket om Schubert… Den för oss till en trakt där vi inte kan minnas att vi varit förut. Här finns, utöver mästerlig teknik, liv i varenda fiber, kolorit med de finaste skiftningar, innebörd över helheten, skärpa i alla detaljer. Över det hela: den romantik som man känner från annat av Franz Schubert. Och så denna himmelska längd, likt en tjock roman av Jean Paul i fyra band… I andra satsen finns ett ställe där ett horn kallar ur fjärran, som ur en annan sfär, tycks det mig. Allt lyssnar, som om en himmelsk gäst smög omkring i orkestern." Att sprida evangeliet om denna symfoni i Europa visade sig besvärligt. Den var för lång. Redan Mendelssohn strök flera repriser. Orkestermusiker vägrade här och där att spela denna sanslöst tröttande musik; där ingår långa partier med evigt upprepade ackompanjemangsfigurer i fiolstämmorna. (Jag har hört klagande musikanter även i vårt sekel…) Schuberts instrumentala saker fick överhuvudtaget en förbluffande lång törnrosasömn. Symfonin har haft problem med korrekt numrering. Det råder stor oreda. Det hänger samman med antalet ofullbordade symfonier (utöver den i h-moll). Somliga har räknat in dem, andra icke. "Stora C-dur" räcker. "Lilla C-dur" är nummer sex. Ingemar von Heijne (text från 2014)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Amerikanen Kent Nagano är sedan 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. Han var 2006-2020 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Tillsammans med Symfonikerna genomförde Nagano projekt som turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. Hos Montreals symfoniorkester framförde Kent Nagano bland annat Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland dem finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). En kritikerrosad utgåva blev Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

Mezzosopranen Katarina Karnéus är utbildad vid Trinity College of Music och National Opera Studio i London. 1995 vann hon BBC Cardiff Singer of the World Competition. Hon har arbetat med ledande dirigenter som Sir Simon Rattle, Sir Charles Mackerras, Sir Mark Elder, Sir Roger Norrington, Sir Antonio Pappano, Michael Tilson Thomas, Franz Welser-Möst och Ivor Bolton. Bland hennes operaengagemang finns framträdanden på Metropolitan, Covent Garden, Göteborgsoperan, operahusen i Stuttgart, Frankfurt och Barcelona samt Glyndebournes festspel. Som konsertsångare har hon arbetat med Berlins filharmoniker, NDR-orkestern i Hamburg, Wiens symfoniker och San Francisco Symphony samt framträtt vid BBC Proms och festivalerna i Edinburgh och Salzburg. Hon har också givit konserter i Wigmore Hall, Concertgebouw, Lincoln Center och La Monnaie samt vid internationella festivaler. Katarina Karnéus tillhör solistensemblen vid GöteborgsOperan. Hon utnämndes 2018 till hovsångerska.