Göteborgs Konserthus Vårkonsert

HECTOR BERLIOZ (1803–1869) ROMERSK KARNEVAL OP 9 Hector Berlioz stiliga konsertuvertyr Romersk karneval gjorde samtidens publik lycklig. Berlioz var visserligen känd som en nyskapande himlastormare men här hade han åstadkommit något livfullt och medryckande som gjorde åhörarna extatiska. Efter premiären tvingade man inom kort fram ännu ett framförande. Romersk karneval skrevs 1844 och är inte en uvertyr som inleder en opera, utan ett fristående stycke, mycket väl lämpat att inleda en orkesterkonsert. Men det finns faktiskt ändå en anknytning till opera: redan 1837 hade Berlioz komponerat sin första opera, den som handlar om den under 1500-talet i Florens verksamme guldsmeden och äventyraren Benvenuto Cellini, och när operan omarbetades från två till tre akter i mitten av 1840-talet lade Berlioz in sin romerska karneval för att illustrera den stora karnevalsscenen i andra akten, med dess brusande yra och livliga tarantellarytmer. Denna operation gjordes inte på måfå, för den första melodi man hör i Romersk karneval (spelad av engelskt horn) är faktiskt lånad från operan. Till just denna melodi sjunger Benvenuto för sin älskade hur han förklädd tänker enlevera henne just under denna karneval. Visst väckte musiken viss förundran när Berlioz använde sig av oregelbundna och oroliga melodilinjer, men därigenom undgick han all risk för banala tonfall, samtidigt som han grep tag i lyssnaren. Stig Jacobsson

CLARA SCHUMANN (1819–1896) PIANOKONSERT A-MOLL OP 7 Allegro maestoso Romanze: Andante non troppo con grazia Finale: Allegro non troppo. Allegro molto Clara Schumann är kanske en av de mest kända kvinnliga tonsättarna. Den 13 januari 1833 skrev den då 13-åriga Clara Wieck i sin dagbok: ”Jag har börjat komponera en konsert.” Och hon visste mycket väl vad hon gav sig in på. Flickan hade framträtt som pianist hemma i Leipzig många gånger, förvånat aristokratiska musikvänner vid hovet i Dresden och förtrollat publiken från Weimar till Paris på en konsertturné genom Europa. Tio månader senare skrev hon i dagboken: ”Jag har avslutat min konsert nu, och Schumann ska orkestrera den så att jag kan spela den på min konsert.” Hon syftar naturligtvis på Robert Schumann, tonsättaren hon senare gifte sig med. Redan 1833 hade de alltså etablerat ett konstnärligt samarbete. Som tolvåring hade hon blivit den främsta uttolkaren av hans pianoverk, vid 13 hade de bytt teman med varandra. Den konsert Clara beskrivit i dagboken var ett Konsertrondo i en sats för piano och orkester – som så småningom blev tredje satsen i Claras Pianokonsert i a-moll op 7. Och hon fortsatte att komponera – och själv orkestrera den första satsen medan den andra satsen blev en sorts intermezzo för ensamt piano, där en likaså ensam cello kommer in mot slutet. När hela konserten var färdig uruppförde hon den i november 1835 i Leipzig med Gewandhausorkestern och ingen mindre än Felix Mendelssohn som dirigent. Hon var 15 år. Vid samma konsert spelade hon tillsammans med Mendelssohn och ytterligare en pianist Bachs konsert för tre klaver – också för första gången i Leipzig. Pianokonserten är hennes första stora verk och det trycktes bara några år senare – och kom senare ut i flera nya upplagor. Hon spelade den ofta på sina turnéer i Tyskland och Österrike, men aldrig efter giftermålet med Robert. Mycket finns att berätta om Clara Schumann– hon har ägnats många biografier. Om de många barn hon födde, om hennes enorma gärning som pianist, om de nästan 50 år hon överlevde Robert med, om hennes platonska kärlek till Johannes Brahms, om hennes pianostycken, kammarmusik och sånger. Ett konstnärsliv som på många sätt saknar motstycke. Stig Jacobsson

OTTORINO RESPIGHI (1879–1936) ROMS FONTÄNER Fontana di Valle Giulia all’alba La fontana del Tritone al mattino La fontana di Trevi al meriggio La fontana di Villa Medici al tramonto Ingen har på ett mer måleriskt och övertygande sätt skildrat sin hemstad som Ottorino Respighi, och framför allt har han gjort det i två fyrasatsiga, färggranna orkestersviter: Roms pinjer och Roms fontäner. Respighi har valt ut fyra av Roms berömda och karakteristiska fontäner och skildrat dem ”vid den tidpunkt då deras särart är som mest i harmoni med den omgivande miljön, eller när de är som mest uttrycksfulla för åskådaren” – som det heter i partiturets förord. Vid fontänen i Valle Giulia drar en boskapshjord förbi i den friska, fuktiga morgondimman. Plötsligt ljuder de hornsignaler som introducerar andra delen: Tritonfontänen, full av najader och tritoner som rumlar om varandra bland vattenstrålarna. Ett högtidligt tema leder oss över till Fontana di Trevi vid middagstid, och även här finns en rad mytologiska figurer, men de är värdigare, och låter Neptun följas av ett triumftåg av sirener och tritoner. Processionen försvinner och en trumpetfanfar målar upp fontänen i Villa Medici vid solnedgången. Luften är full av klockklanger, fågelkvitter, löv som prasslar. Så dör allt bort i nattens tystnad. Roms fontäner uruppfördes i Rom i februari 1918 under en konsert dirigerad av ingen mindre än Arturo Toscanini. Stig Jacobsson

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Den italienska dirigenten Daniela Musca har uppmärksammats för sina personliga och hängivna tolkningar och sitt sinne för detaljer och klanger. Hon är efterfrågad både som konsert- och operadirigent. Bland orkestrar hon samarbetat med finns Frankfurts opera- och museumsorkester, Norrköpings symfoniorkester, Trondheims symfoniorkester och Würzburgs filharmoniker. Som operadirigent har hon lett fram-föranden av Donizettis Kärleksdrycken, Lehárs Greven av Luxemburg och Tjajkovskijs Eugen Onegin.

Pianisten Isata Kanneh-Mason har erhållit Leonard Bernstein-utmärkelsen (2021) och utnämndes av Opus Klassik till ”bästa unga artist 2020”. Hennes debutalbum Romance – the Piano Music of Clara Schumann har rosats av kritikerna och blivit en stor försäljningsframgång. Den blev snabbt etta på Storbritanniens klassiska lista och ledande branschtidskriften Gramophone beskrev den som ”en av de mest betagande och engagerade debuterna”. Uppföljaren Summertime ägnades amerikansk musik av Samuel Barber och Samuel Coleridge-Taylor. I mars 2021 debuterade hon i berömda Wigmore Hall i London med musik av kvinnliga tonsättare på kvinnodagen den 8 mars. Hon framträdde nyligen med Hallé-orkestern i Manchester och BBC Scottish Symphony. Kommande säsong kommer hon bland annat att spela med Los Angeles Philharmonic Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra.