Göteborgs Konserthus På pulten: Johannes Gustavsson

LISA STREICH (f 1985) JUBELHEMD, CONCERTO GROSSO FOR QUARTET AND ORCHESTRA Jubelhemd/Jubelskjorta är ett verk som rent tankemässigt arbetar med två 1900-talskonstverk. Det ena är Jubelhemd av Markus Schinwald, det andra Perfect Tomato av Sally Mann. Jubelhemd visar en specialkonstruerad skjorta där den som har på sig skjortan bara kan bära den med uppåt sträckta armar i en jubelgest. Perfect Tomato är ett fotografi som har tomaten i fokus, men det som egentligen fångar åskådarens uppmärksamhet är ett barn med uppåt sträckta armar som verkar änglalikt på grund av att skärpan här är suddig. För mig handlar stycket om tre aspekter: För det första om det forcerade jublet - stycket är skrivet till Kungliga Musikaliska Akademins 250-årsjubileum. I en tid, då det på grund av pandemin varit förbjudet att gemensamt musicera eller lyssna på musik tillsammans, kändes det problematiskt att skriva ett stycke av jubelkaraktär. I stycket finns talrika jublande moment, men de innehåller också alltid ett kontrasterande moment. För det andra handlar stycket om en extrem hantering av ackord. Jag har använt mig av inspelningar från nätet där körer hörs sjunga oprecist i intonationen men där just det icke-perfekta har en, som jag tycker, särskild skönhet i ackorden. Det är detta oprecisa som jag försöker förstärka i min musik. När jag blir uppmanad att förklara hur jag arbetar med ackord visar jag ofta Sally Manns ovan beskrivna fotografi. Så i mina ackord är orginalackordet eller intervallen fortfarande där och i fokus, men allting som är fel eller speciellt i detta spektrum, givet den mänskliga stämman eller intonationen, blir förstärkt och får huvudfokuset. Den sista aspekten är uppdelningen av formationen i tre grupper - orkesterns vänstra och högra sida och solisternas kvartett. Jag ser formationen som "bilden i bilden i bilden". En eller två av grupperna kan vara i förgrunden eller alla tre men på olika sätt. Vad som intresserar mig här är vad som händer när kontraster som är olika till sin karaktär blir ställda bredvid varandra. Jag vill utforska om de bredvid varandra blir samtidigt förnimbara eller om de tillsammans blir till något annat." LISA STREICH

CAMILLE SAINT-SAËNS (1835-1921) SYMFONI NR 3 C-MOLL OP 78 "ORGELSYMFONIN" Adagio. Allegro moderato. Poco adagio Allegro moderato. Presto. Maestoso. Allegro Camille Saint-Saëns långa liv var en obruten serie av triumfer. Drygt två år gammal lärde han sig snabbt spela piano, vid tre komponerade han sitt första musikstycke. Elva år gammal debuterade han offentligt som pianist, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Men det var inte bara musik som fyllde honom, han skrev även diktsamlingar och dramer, läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Han var inte mer än 23 år när han utsågs till huvudorganist vid Cavallé-Coll-orgeln i Madeleinekyrkan i Paris, en post han innehade i nära 20 år. Som tonsättare var han utomordentligt flyhänt och komponerade i tidens alla genrer "lika naturligt som ett äppelträd ger äpplen". Ändå är merparten av hans ca 300 verk i dag tämligen okända. Att Camille Saint-Saëns komponerade fem symfonier är nog obekant för de flesta, för det är bara den med ordningsnumret tre som spelas regelbundet. Numret till trots är detta dessutom den sista symfonin han komponerade, och den uruppfördes i London 1886 med tonsättaren som dirigent. Den som kallas symfoni nr 2 är egentligen den fjärde han skrev, men de två symfonier han skrev när han var 13 respektive 15 år gammal har inte numrerats. Den som bär "nr 1" skrev han när han var arton och nr 2 uruppfördes den 25 mars 1860 när han var 25 år. Därefter skrev han inga symfonier på ett kvartssekel, som 50-åring. Intressant är att César Francks d-mollsymfoni är nära jämnårig, men dess totala motsats. Saint-Saëns hade länge funderat på en ny symfoni och även spelat flera tänkbara teman för den gode vännen Franz Liszt. Men han kom inte i gång på allvar förrän han fick en inbjudan från Royal Philharmonic Society i London 1885 att hålla i en konsert, en inbjudan som utökades med beställning på en symfoni. Uruppförandet kom att äga rum den 19 maj 1886 i St James Hall vid Piccadilly där det fanns en orgel. Tonsättaren var orolig för att hans originella verk skulle skrämma publiken, men det blev i själva verket en formidabel succé som också upprepades när verket fick sin premiär i Paris året därpå. Musiken är synnerligen klangfull, och rymmer samma lidelsefulla tonspråk som några av Liszts symfoniska dikter. Det var också meningen att symfonin skulle tillägnas Liszt, men drygt två månader efter uruppförandet avled Liszt, varför symfonin i stället tillägnades hans minne. Saint-Saëns har gett symfonin en annorlunda form. Den har två huvudsatser, men inom den ramen ryms en traditionell fyrsatsighet. Den långsamma inledningen förvandlas snart till ett livfullt orkesterparti, men orgeln sparas i drygt tio minuter för att försiktigt introducera första delens långsamma avslutning med alla sina drömska tongångar. Tonsättaren var som antytts också en genial pianovirtuos och han kunde inte låta bli att i andra avdelningen ge pianot flyhänta fyrhandslöpningar omgivna av energiska orkesterklanger. Den avslutande delen kan sägas vara mer akademisk, och man får inte glömma att Saint-Saëns var en hängiven Bach-beundrare, som i maestoso ger orgeln full kraft. Musiken antyder den gregorianska dödshymnen Dies irae, och fugaton växlar mellan bleckblås och orgel, inslag som höjer temperaturen till den eggande avslutningen. "Jag har gett allt jag kan ge. Det jag gjort kommer jag aldrig att uppnå igen." STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Magnus Kjellson är utbildad med diplomexamen vid Högskolan för scen och musik i Göteborg och vid Sweelinckkonservatoriet i Amsterdam efter studier för Rune Wåhlberg, Hans Davidsson och Hans van Nieuwkoop. Han är organist i Christinae kyrka i Göteborg. 1995-2007 undervisade Magnus Kjellson i orgelinterpretation och liturgisk orgel vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Han engageras också som gästlärare vid internationella akademier och festivaler. Magnus Kjellson är initiativtagare till Göteborg Baroque och har sedan starten 2004 varit ensemblens konstnärlige och musikaliske ledare.