Göteborgs Konserthus Eschenbachs vinterkonsert

CARL REINECKE (1824-1910) FLÖJTKONSERT D-DUR OP 238 Allegro molto moderato Lento e mesto Moderato Carl Reinecke, en av dessa musikens makthavare som efter sin död snabbt förpassades till glömskans korridorer. Och dessa är långa, väldigt långa. Så har det ofta gått för begåvningar som klättrat på den akademiska stegen: framgång i livet, för eftervärlden blott en skugga. För många kreativa snillen har det varit tvärtom och man kan verkligen diskutera vad som är att föredra, och för vem. Flöjtkonserten i D-dur har opusnumret 238, och här får vi en tydlig indikation på vad som var Reineckes forte: han ägnade sig flyhänt och skickligt åt masstillverkning. Men flöjten visste han att hantera! Både vad gäller teknik och dess rika uttrycksmöjligheter i skiftande harmoniska omgivningar. Reinecke föddes i Altona, Hamburg, tio år före Brahms i samma stad. Han utvecklades till en framstående pianist som turnerade i Danmark - Altona tillhörde då våra danska grannar - och Sverige och studerade för inga mindre än Mendelssohn, Schumann och Liszt. Reinecke krönte sin karriär som dirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig där han också var professor i piano och komposition. Flöjtkonserten skrevs 1908 i en musikvärld som just höll på att explodera av innovation och djärvhet: Stravinsky, Schönberg och Skrjabin stod rastlöst och stampade på startlinjen. Reinecke å sin sida blickade milt men stadigt bakåt. Kanske är det flöjten som instrument som gör det, men hans konsert för tankarna till det sena 1800-talets Frankrike och tonsättare som Fauré och Saint-Saëns, ett slags raffinerad salongsmusik. Här finns en lätthet och luftighet i anslaget som skiljer honom från exempelvis Brahms. Men också stråk av fin-de siècle-känslan, saknaden av något tryggt och värdefullt som aldrig ska komma tillbaka. Den långsamma mellansatsen har också beteckningen "con dolore", med smärta. Men man kan absolut inte missta Reineckes och flöjtens glädje över att ystert och snabbt få fladdra fram likt en fjäril över ängarna, för att då och då sätta sig på en blåklocka och visa upp all sin färgrikedom. STEFAN NÄVERMYR

ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 7 E-DUR Allegro moderato Adagio, sehr feierlich und sehr langsam Scherzo: Sehr schnell Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell Cirkeln slöts med symfoni nummer sju. Den dag som Anton Bruckner hörde Wagners Tannhäuser förändrades allt vid insikten om hur mycket man kan - eller bör - bryta mot reglerna för att finna sin egen röst. Efter det var Wagner hans husgud. Medan Wagner formade musikdramatiska gigantoider, bröt Bruckner mot sin tids ideal med enorma katedralliknande symfonier. Den mäktige kritikern Hanslick, som avskydde Wagner, skulle lägga många stenar i vägen för Bruckner i form av nedgörande adjektiv som "galen", "naiv" och "onaturlig". Det blev inte bättre med alla välmenande vänner som skulle göra klipp och tillägg i Bruckners musik. Bruckners enda konstanta följeslagare var hans musik, hans orgel och hans djupa tro. När tiden var inne för den sjunde symfonin uppstod ett extra starkt samband med Wagner. Bruckner hade precis inlett arbetet med adagiot. "En dag kom jag hem och kände mig mycket sorgsen. Tanken kom för mig att det inte skulle dröja länge innan mästaren skulle dö, och sedan kom temat i ciss-moll från adagiot till mig", skrev han till en vän. Ett par veckor senare fick han veta att Wagner hade avlidit. Bruckner avslutade adagiot med en coda som han kallade för Mästarens begravningsmusik. Denna sats innehåller även fyra Wagnertubor, med len ton och tubans djup. Kontrasten mellan det vemodiga och värdiga adagiot med sina ljust klara penseldrag mot mörk botten och det Scherzo som följer är stor. Sorgen byts raskt mot en folklig dans i tunga kängor. Scherzot komponerades allra först och även om det har glimten i ögat, är det inte mindre omsorgsfullt uppbyggt. Symfonin står stadigt på många släkten av temata som alla hänger ihop. Även om Bruckner är känd för att bygga i stor skala (expansiv liksom Wagner) och ställer block av instrumentgrupper mot varandra som stoppen på en orgel, så återfinns det stora i det lilla: en stilla, luftig inledning som drar uppåt och vidare med ett underliggande, mjukt tremolo - ett mikrokosmos av symfonin. Bruckner tillät inga ändringar av denna symfoni och dess uruppförande skulle absolut inte ske vid Hanslicks fötter i Wien, utan i Leipzig. De jublande applåderna varade inte mindre än i 15 minuter och de konserter som följde blev lika entusiastiskt mottagna - även i Wien. Inte av kritikerna, men av publiken. Den sjunde symfonin blev den mest älskade av alla hans symfonier. MOLLY TELEMAN

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2019 är Christoph Eschenbach Symfonikernas förste gästdirigent. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Han är för närvarande chefdirigent för Konzerthausorchester Berlin.

Den grekiske flöjtisten Stathis Karapanos utbildades i Aten, Sofia och Karlsruhe. Under studietiden spelade han med orkestrar som Karlsruhes operaorkester, Kölns Kammarorkester och Franska Radions filharmoniker. 2016-2018 var han förste flöjtist i Atens Statliga Symfoniorkester varefter han påbörjade en karriär som solist. Bland aktuella engagemang finns framträdanden med Chicago Symphony Orchestra, Mariinskijteaterns orkester, Frankfurts Radioorkester, Bambergs symfoniker och NHK-orkestern i Tokyo. Han är även flitig som kammarmusiker och har spelat med musiker som violinisterna Vilde Frang och Daniel Hope och sångaren Matthias Goerne.