Göteborgs Konserthus Söndag med Hannigan

Arnold Schönberg (1874-1951) Kammarsymfoni nr 1 (arr Webern) Arnold Schönberg såg möjligheten att ta farväl av orkesterns monumentala klang. Kammarmusikpassager i Mahlers symfonier och Brahms orkestersatser visade vägen. Han förverkligade sin idé om en symfoni på gränsen till kammarmusik 1906 med kompositionen av Kammarsymfoni nr 1, vars komplexa samspel av 15 soloinstrument han kallade "stor polyfoni". Under framträdanden gjorde han en mödosam ansträngning för att "göra herrarna medvetna om att detta var kammarmusik." Så sent som 1947 sa han om 1:a kammarsymfonin: ”Förståelsen för min musik lider fortfarande av att musikerna inte ser mig som en normal, vanlig kompositör, ... utan som en modern, dissonant tolvtonsexperimentör. . Men jag vill inget hellre (om alls) än att folk ska betrakta mig som en bättre sorts Tjajkovskij – för guds skull: lite bättre, men det är allt.” I praktiken var det i första hand det extremt svåra samspelet som hindrade kammarsymfonin från att slå igenom. Schönberg fick sin elev Anton Webern att anpassa verket till kvintett. Kammarsymfonin blev därmed kammarmusik – verket spårades tillbaka till sina estetiska rötter. Webern utarbetade sin version i slutet av 1922, med instrumenteringen för violin och flöjt (eller 2:a violin), cello och klarinett (eller viola) och piano. I januari 1923 reviderade han detta arrangemang grundligt för att passa sin lärares mycket detaljerade idéer. Hur djupt rotat i romantiken kammarsymfonins uttrycksfulla innehåll var för Schönberg i båda versionerna framgår av hans förmaningar till artisterna: ”B-dur delen av Adagio... den börjar lugnt, kontemplativt, och dess klimax behöver inte alls vara passionerat, utan snarare ökad intimitet. Det är konstigt: passion, det kan alla göra! Men intimitet, den kyska, högre formen av känslor, verkar förnekas de flesta.” Villa Musica Kammarmusikförbund

ALBAN BERG (1885-1935) Sju tidiga sånger (Sieben frühe Lieder) Nacht Schilflied Die Nachtigall Traumgekrönt Im Zimmer Liebesode Sommertage Av Alban Bergs sammanlagt 88 lieder tillkom de flesta mellan hans sextonde och tjugofjärde år. 70 utgjorde kompositionsstudier under lärotiden hos Arnold Schönberg. I oktober 1904 började Berg praktisera på ett ämbetsverk med att göra statistik över behovet av makadam och av djurimport för att täcka behovet av borsttagel (!). Vid sidan om läste han nationalekonomi på Wiens universitet. Hans syster Smaragda och bror Charly fick se Schönbergs och Alexander Zemlinskys annons om undervisning i musikteori och begav sig i hemlighet dit för att visa upp några av Albans sånger. Schönberg erbjöd sig att ta emot den 19-årige eleven utan anspråk på honorar. När Bergs rika moster avled i november 1905 (hon efterlämnade bland annat åtta hyreshus i Wien och ett större gods) fick han möjlighet att ägna sig åt musik på heltid. Samma vinter debuterade han som tonsättare genom att vid invigningen av ett änke- och barnhem ackompanjera sin syster i sången Die Nachtigall. Som den verkliga debuten skulle han dock räkna en konsert den 7 november 1907 med verk även av andra Schönbergelever. Då framfördes dels en fuga för stråkkvintett och piano, dels Liebesode, Die Nachtigall och Traumgekrönt. Fugan applåderades men sångerna fick mycket svalt mottagande. Rolf Haglund (utdrag)

Gabriel Fauré (1845-1924) Stråkkvartett e-moll Op 121 Allegro moderato Andante Allegro Detta är Faurés sista fullbordade verk. Men det är det första kammarmusikverket han skrev utan piano. Fauré, som i hela sitt liv betraktat Beethovens sena kvartetter som oöverträffade, hade i det längsta vägrat att befatta sig med genren. Denna inställning inför verk som man betraktar som ouppnåeliga är inte ny. Mest känd är kanske Brahms mångåriga tvekan inför att skriva symfonier. Även Faurés lärare Saint-Saëns tvekade i det längsta, men han vann aldrig samma framgång med sina två stråkkvartetter som han haft i övriga genrer. Vi får dock vara glada att Fauré ångrade sig i sista stund. Hans verk utgör en viktig stämma i den kvartett av Quatuors a cordes som är Frankrikes bidrag till de stora stråkkvartetterna, tillsammans med César Francks, Claude Debussys och Maurice Ravels kvartetter. Faurés kvartett är till skillnad från sina tre kollegers 3-satsig. Det är som om han ville visa att man inte bara kan utöka satsantalet som den beundrade Beethoven hade gjort i sina sena kvartetter, utan även minska det. I ett brev till hustrun efter styckets fullbordande leker han visserligen med tanken att infoga ytterliga en sats mellan nr 1 och 2, men menar att det egentligen inte behövs. Tre satser var för övrigt typiskt för Faurés sena kammarmusikverk. Endast andra pianokvintetten utgör ett undantag. Första satsen har tre dominerande tontankar, som hämtats från tonsättarens ofullbordade violinkonsert op. 14. De två första kommer till uttryck i det inledande huvudtemat, där den första idén presenteras i violan och den andra i första violinen. Den tredje är sidotemat i G-dur. Den mer lättsamma finalen, Allegro, inleds med huvudtemat i cellon (Fauré fördelar verkligen gracerna) till pizzicato-ackompanjemang. Kammarmusikförbundet, Yngve Bernhardsson

Ernest Chausson (1855-1899) Chanson Perpétuelle Det sägs att om Marcel Proust hade skrivit musik hade det kanske låtit ungefär som Ernest Chaussons: intensivt passionerad, men sällan storslagna gester. Chaussons brinnande, till och med erotiska, musikaliska språk härrör till stor del från hans lärare, César Franck. Chausson har ingen rik produktion, men har skrivit en rad finstämda sånger. Chanson Perpétuelle (1898) är en kärleksförklaring till en frånvarande älskare och är hämtad från Charles Cros dikt med samma namn (‘Den eviga sången’). Chausson är ihågkommen som en av de mest framstående och inflytelserika medlemmarna i Franck-kretsen, och efter att ha rensat sig från sina tidiga musikaliska influenser försökte han och andra vänner förnya intresset för rena former av klassicism. Chanson Perpétuelle är fri från det tunga Wagnerspråket och de överdrivna drillar och arpeggion som fanns i Chaussons tidiga verk. Barbara Hannigan sjöng in verket på sin skiva Infinite Voyage 2023 tillsammans med Emerson-kvartetten. Jenny Svensson

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Den Grammy-belönade kanadensiska musikern har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört nära 100 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. Med sina unika och modiga val är Hannigan är känd för att skapa innovativa orkesterprogram och kombinera ny och äldre repertoar. Hon har dirigerat orkestrar i världsklass som Concertgebouw, Cleveland Orchestra, Montreal Symphony och Accademmia Nazionale di Santa Cecilia, medverkat i festivaler som Aix en Provence och Spoleto, och har haft huvudroller som sopran på operascener som Londons Covent Garden, Teatro San Carlo i Neapel, Paris Operas Palais Garnier, New Yorks Lincoln Center och operahusen i Berlin, Hamburg och München. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto and Montreal Symphony Orchestras, nya verk av Sandström och Sciarrino, och ett projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingen med ny musik av David Chalmin och Bryce Dessner. Säsongen 2024-2025 gästar hon förutom Göteborgs Symfoniker även London Symphony, Munich Philharmonic, Orchestre Philharmonique de Radio France, Danmarks Radios symfoniorkester, Islands symfoniorkester, l'Orchestre de Chambre de Lausanne och Kollegium Musicum WInterthur. Hon tar 2026 rodret hos Islands symfoniorkester som chefdirigent och konstnärlig ledare. Barbaras engagemang för den yngre generationen musiker ledde till att hon skapade mentorskapsinitiativen Equilibrium Young Artists (2017) och Momentum: our Future Now (2020),som erbjuder vägledning och uppträdanden för unga artister. Hon utsågs nyligen till Reinbert de Leeuw-professor i musik vid Royal Academy of Music och har varit gästprofessor vid Juilliard School i New York. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno. Andra kritikerrosade inspelningar är Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey och Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet. 2024 släppte hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou och en liveinspelning av John Zorns kompositioner med pianisten Stephen Gosling. Barbara Hannigan bor i Finistère på Frankrikes västkust.

"Justyna Jara spelade satsens anspråksfulla solo med största precision och beskedlig lätthet. Tillsammans med övriga musiker trollade hon fram en vinter som fick enskilda flingor att klinga i detalj för att i nästa ögonblick bli till en virvlande storm." (Bachtrack, Vivaldis Vintern) Polskfödda Justyna Jara började spela violin när hon var sju år. Efter att ha vunnit pris vid en tävling för unga violinister i Gdansk fortsatte hon på en skola för särskilda begåvningar i Warszawa. Där studerade hon för Miroslaw Lawrynowicz och under studietiden erhöll hon pris i flera violintävlingar, bland dem förstapriset vid Wieniawski- och Serwaczynski-tävlingen för unga violinister i Lublin. Efter hennes lärares tragiska död 2005 fortsatte Justyna Jara sina studier för Andrzej Gebski och under hans studieledning spelade hon in Wieniawskis etydcapricer op 10 och 18 för skivbolaget Acte Préalable som en hyllning till Miroslaw Lawrynowicz. Hon studerade därefter ett år vid Chopin-universitetet i Warszawa och sedan vid Juilliard i New York. När hon tagit sin masterexamen flyttade hon till London och arbetade med orkestrar som London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, ofta som assisterande konsertmästare. 2014 utsågs hon till andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.

Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.

Sedan 1998 är Claes Gunnarsson solocellist i Göteborgs Symfoniker. Han har framträtt som solist med de främsta svenska orkestrarna och inbjuds regelbundet till ledande internationella festivaler som La Folle Journée i Nantes, Music@Menlo i Kalifornien, Mecklenburg-Vorpommern-festivalen och Yuri Temirkanovs vinterfestival i St Petersburg. Claes Gunnarsson har framträtt som solist i Europa, Asien och Nordamerika. I början av sin karriär utsågs han till Artist in Residence hos SR P2 och några år senare gjorde han Londondebut i Brahms dubbelkonsert i Queen Elizabeth Hall tillsammans med violinisten Sara Trobäck, konsertmästare för Göteborgs Symfoniker. De utgör tillsammans med pianisten Per Lundberg Trio Poseidon som turnerar internationellt och har gjort flera skivinspelningar. Som kammarmusiker har Claes Gunnarsson bland annat spelat med violinisterna Leonidas Kavakos och Nikolaj Znaider, pianisten Enrico Pace, trombonisten Christian Lindberg, sopranen Barbara Hendricks och cellisten Lynn Harrell. Claes Gunnarsson har framträtt som solist med Göteborgs Symfoniker flera gånger, bland annat i Dvoráks cellokonsert, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med sina kolleger i Trio Poseidon och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert med Sara Trobäck och Christian Zacharias samt Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Neeme Järvi. 2007-2009 var Claes Gunnarsson gästande solocellist hos London Symphony Orchestra. Han har gjort flera inspelningar och är solist i Brahms dubbelkonsert, Beethovens trippelkonsert och Weinbergs Fantasi för cello och orkester samt cellokonsert med Göteborgs Symfoniker på det engelska skivbolaget Chandos. Claes Gunnarsson är verksam som lärare på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Han spelar på en cello byggd 1707 av David Tecchler, ett generöst lån från Järnåkerfonden.

Sedan 2022 har Markus Lang innehaft positionen som förste kontrabasist vid Göteborgs Symfoniker. Han har även framträtt som gästande förste kontrabasist med orkestrar som Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och Oslo Filharmoniska Orkester och spelat med Philadelphia Orchestra. Markus Lang har examen från Juilliard School och Curtis Institute of Music, där han studerade för Hal Robinson, Joseph Conyers, Edgar Meyer och Albert Laszlo. Under sin tid på Juilliard var han mycket aktiv inom historisk framförandepraxis och turnerade i Skandinavien och Nya Zeeland med skolans tidigmusikensemble, Juilliard 415. Hans mångsidighet och intressen sträcker sig till samtida musik, där han utforskar kompositioner som visar upp kontrabasens mångfald av färger och kapaciteter. För GSOplay har Markus Lang spelat in Kaija Saariahos verk Folia för kontrabas och elektronik. Markus Lang föddes i en musikalisk familj och reste som barn mellan New Jersey och familjens sommarstuga i Viitasaari, Finland. Han har tillbringat flera somrar på prestigefyllda festivaler, inklusive Verbier Festival, Music Academy of the West och Lucerne Festival Academy. Markus Lang har förmånen att spela på en sällsynt engelsk kontrabas av George Panormo, generöst utlånad av Göteborgs Symfoniker.

Juan Zurutuza är pianist och utbildad i Mexiko och Nederländerna. Han studerade för Rian de Waal vid Kungliga Konservatoriet i Haag 2001-2008. Han har spelat solo- och kammarmusikkonserter med medlemmar ur Rotterdam Filharmoniska orkester och Concertgebouw Orkester i Skandinavien, Europa och Nordamerika. Sedan 2022 är Juan Zurutuza anställd som pianist i Göteborgs Symfoniker. För närvarande studerar han för pianisten Robert Durso, tack vare flera stipendier som erhållits från Göteborgs Symfonikers Vänförening, Marianne & Ary Paleys Stipendiefond, Eduard Magnus Musikfond och Mary von Sydows Donationsfond.

Erik Risberg var från 1995 anställd som pianist i Göteborgs Symfoniker med framträdanden även på orgel, cembalo och andra klaverinstrument. Han var pianist vid repetitionerna med Göteborgs Symfoniska Kör och framträdde regelbundet som kammarmusiker, bland annat i pianoduo ihop med Bengt Forsberg. De framträdde 2016 i Göteborgs Konserthus med Busonis stora Fantasia contrapunttistica samt stycken av Chaminade och Chabrier. 2012 var Erik Risberg solist med Göteborgs Symfoniker i Gerald Finzis Eclogue för piano och orkester. Erik Risberg är också sedan många år en uppskattad lärare i musikalisk gestaltning på Högskolan för scen och musik i Göteborg och ger också introduktioner vid Symfonikernas konserter.

Amerikanske dirigenten Levi Hammer har under den gångna säsongen framträtt med en rad orkestrar i Europa och USA. Han var assisterande dirigent för Rhenguldet hos Los Angeles Philharmonic, och för Valkyrian och Ragnarök vid Deutsche Oper Berlin, samt för Wozzeck på Aix-en-Provence Festival. Hammer har arbetat vid Komische Oper Berlin och vid Hessisches Staatstheater Wiesbaden. Han har ingått i Barbara Hannigans program Equilibrium Artists och arbetat tillsammans med Hannigan i München, Stockholm och Paris. Som biträdande dirigent vid Central City Opera i Colorado ledde han föreställningar som Ned Rorems Our Town, ett verk som han studerade med kompositören. Under fyra säsonger var han också med i Cincinnati Operas ledning. Som mottagare av Ansbacher Conducting Fellowship tillbringade han en sommar med Wienerfilharmonikerna vid Salzburgfestivalen och framträdde med konsertmästaren Rainer Honeck. Hammer har agerat assisterande dirigent för några av vår tids mest uppskattade dirigenter, däribland Sir Simon Rattle, Gustavo Dudamel, Robert Spano, Donald Runnicles, Lorin Maazel, Matthias Pintscher, Oliver Knussen och Barbara Hannigan. Utöver standardrepertoaren har han ett särskilt intresse för expressionism och Andra Wienskolan.