Göteborgs Konserthus Concertgebouworkestern

ALEXANDER VON ZEMLINSKY (1871-1942) LUSTSPELSUVERTYR Det finns många tonsättare som glömts bort, men som vid förnyad bekantskap visat sig ha en rik och högklassig produktion som inte får försvinna i arkiven igen - Alexander (von) Zemlinsky är en sådan mästare. I den österrikiska huvudstaden Wien kände åtskilliga kulturpersonligheter varandra. Kontakterna mellan Zemlinsky och Mahler var många och i kretsen fanns även Schönberg och konstnären Klimt. I egenskap av chef för Wienoperan lät Mahler år 1900 framföra, och själv dirigera, Zemlinskys andra opera, Es war einmal. Och när Alma Schindler 1901 var kompositionselev till Zemlinsky var de förälskade i varandra - men det var också detta år hon första gången lärde känna Mahler, och det dröjde inte länge förrän hon blev känd som Alma Mahler. Som tonsättare var Zemlinsky en av tidens mest uppburna, men han anklagades efterhand för att vara mycket konservativ i sitt tonspråk. Han sades sitta fast i senromantiken och förakta allt nyskapande - vilket inte hindrade honom att 1924 dirigera uruppförandet av Schönbergs omtumlande Erwartung. När nazisterna trängde in i Österrike valde Zemlinsky 1933 att emigrera till USA. I Europa glömdes han snabbt bort, och i Amerika hann han aldrig bli känd. Zemlinsky lyckades ta med sig större delen av det han komponerat, men hans musik rönte begränsat intresse. Uvertyren påbörjades i september 1894 och fullbordades den 15 mars 1895 som ett förspel till Wilhelm von Warteneggs drama Der Ring des Ofterdingen. Bakgrunden är något oklar, men våren 1895 rekommenderade Johannes Brahms utbildningsministeriet i Wien att ge ett stipendium till den 24-årige Zemlinsky eftersom han visat stor begåvning med en uvertyr i F-dur. Det är högst sannolikt att det är fråga om just denna uvertyr. Warteneggs drama pendlade mellan fiasko och succé, men framfördes i alla fall runt om i Tyskland med premiär 1891. Att Zemlinskys uvertyr hör ihop med dramat är sannolikt. Den harpa som förekommer i musiken, även solistiskt, har en motsvarighet i dramats Minnesänger, och sidotemat i C-dur passar perfekt med en Kranzlied i fjärde akten. Men Zemlinskys Lustspelsuvertyr har aldrig spelats i samband med dramat. Zemlinsky fick sitt stipendium och lade uvertyren åt sidan, och trots Brahms lovord förblev denna älskvärda, lättfotade musik begravd i arkivet i över 120 år. Så sent som den 7 juli 2016 uruppfördes hans Lustspelsuvertyr av Junge Philharmonie Wien. STIG JACOBSSON

RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson

RICHARD STRAUSS ((1864-1949) TOD UND VERKLÄRUNG, TONDIKT OPUS 24 Tod und Verklärung uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent vid en musikfest i Eisenach den 21 juni 1890. Den svåröversatta titeln - kanske Död och insikt - inspirerades liksom musiken av hans Schopenhauer-läsning. Stycket tillägnades ungdomsvännen Friedrich Rösch, en jurist och musiker med vilken han 1898 skulle instifta ett tonsättarförbund, Genossenschaft Deutscher Tonsetzer, av Strauss kallat hans verkliga livsverk som viktigt steg på vägen mot fria musikers materiella trygghet. En annan vän till Strauss, violinisten och tonsättaren Alexander Ritter, skrev på vers en utförlig introduktion, tryckt i programbladet vid uruppförandet och långt därefter; alltför länge, tyckte en del kritiker om dess patetiska ton. I korthet gick tiraderna, skrivna sen han hört musiken, ut på att introduktionslargot skildrade en dödssjuk man, medan tickande synkoper i violiner och altfioler fångade hjärtslagen. Allegro molto agitato tog upp kampen för liv och död, med utgången given, meno mosso hur han såg hela sitt liv passera förbi, och moderatot hur den insikt han sökt till sist tedde sig. En som inte föll till föga var den engelske kritikern Ernest Newman som även fann musiken överdriven: "för spektakulär, alltför briljant genomförd, alltför fylld av pompa och ståhej, när detta är en resa man måste anträda i stilla ensamhet." Strauss verkar ha tyckt något liknande. Senare skrev han till vännen och musikhistorikern Friedrich von Hausegger och berättade hur han sex år tidigare fått idén till en tondikt om en mans sista timmar i livet. Brevet gav en mer behärskad skildring av avsikten. Han sammanfattade musikens innehåll i åtta punkter: den sjuke i halvslummer med tung och oregelbunden andning - hur vänskapen och livets rikedom i drömmen får honom att le - hur han därpå vaknar med fruktansvärda smärtor och feberfrossa - då detta släppt erinrar han sig sin barndom, ungdom och sina passioner - men smärtan återkommer - han ser hur hans och alla andras ideal visar sig fåfänga - dödsögonblicket närmar sig - och slutligen anar han i kosmos evighet ändå de ideal som inte uppfyllts under jordelivet. Det var uppenbarligen inte döden Strauss ville gestalta utan döendet, och när döden till sist närmade sig honom själv efter en rad hjärtattacker konstaterade han lugnt att döden i verkligheten tedde sig precis så som han redan komponerat i Tod und Verklärung. I de sena sångerna, Vier letzte Lieder, som komponerades strax före hans död, citerade han i avslutningssången, den underbara Im Abendrot, själva insiktstemat ur Tod und Verklärung, när sopranen sjunger "är det så döden är?" ROLF HAGLUND

Anrika Concertgebouworkestern utsågs för några år sedan till världens bästa orkester av en internationell kritikerkår i tidskriften Gramophone och har gång efter annan hyllats för sitt unika sound. Stråksektionen har kallats "sammetslik", bleckblåset "gyllene" och träblåset "distinkt personligt". Också slagverket har ett grundmurat internationellt rykte. Den enastående akustiken i Concertgebouw, formgiven av arkitekten A L van Gendt, spelar också en betydande roll - ingen annan orkester klingar som Concertgeboworkestern i denna byggnad från 1888. Inflytandet från chefdirigenterna har också varit viktigt. Hittills har orkestern haft sju chefdirigenter: Willem Kes (chefdirigent från 1888 to 1895), Willem Mengelberg (1895-1945), Eduard van Beinum (1945-1959), Bernard Haitink (1961-1988), Riccardo Chailly (1988-2004), Mariss Jansons (2004-2015), Daniele Gatti (september 2016 till augusti 2018). Concertgebouworkestern består av 120 musiker från över 20 länder. Trots dess storlek fungerar orkestern mer som en kammarorkester tack vare den känslighet med vilken medlemmarna lyssnar och samspelar med varandra. Detta kräver stor skicklighet hos de enskilda musikerna liksom ömsesidigt förtroende. Stämningen på podiet, orkesterns rötter i Amsterdam och organisationens struktur (styrelsen består också av orkestermedlemmar) bidrar till att skapa de exakt rätta förutsättningarna för ett enastående musicerande. Musikerna tillåts glänsa men delar samtidigt kollektivets ansvar. De delar också målet att uppnå och leverera högsta kvalitet vid varje framträdande, en ambition som vida överstiger inställningen att enbart spela varje not perfekt. Med sådana utgångspunkter blir orkesterns konserter i sanning oförglömliga upplevelser.

Den ryske dirigenten Dima Slobodeniouk studerade först violin i Moskva och flyttade därefter till Finland där han studerade dirigering för Atso Almila vid Sibeliusakademin. Han fick också vägledning av Leif Segerstam, Jorma Panula, Ilya Musin och Esa-Pekka Salonen. Dima Slobodeniouk anses i dag höra till de mest framstående dirigenterna i sin generation. Hans konsertprogram och inspelningar speglar ofta hans ryska rötter och finska hemvist. Sedan 2013 är han chefdirigent för Galiciens filharmoniska orkester och sedan 2016 för Lahtis symfoniorkester. Han är också konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen. Som gästdirigent har han arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony, Nederländska Radions filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig samt finska Avanti! kammarorkester som specialiserat sig på samtida musik. Dima Slobodeniouk har dirigerat Göteborgs Symfoniker vid två tillfällen, senast 2015 då Sibelius Pohjolas dotter och fjärde symfoni stod på programmet samt Unsuk Chins Le silence des sirènes med sopranen Barbara Hannigan som solist. Han har också spelat in musik av Sebastian Fagerlund med Göteborgs Symfoniker för BIS. Dima Slobodeniouk arbetar också med att utveckla och utbilda unga musiker, både vid Verbiers festivalakademi samt med Galiciens filharmoniker som ger studenter möjlighet att arbeta med en professionell orkester.

De formidabla musikerna i Västra Götalands Ungdomssymfoniker behärskar konsten att spela klassiskt på ett sätt som inte lämnar någon utanför. Orkestern gjorde nyligen sin höstturné Beethoven på utflykt. Berömda stycken eller storslagna symfonier - allt framförs med den omisskännliga lusten och energin som blivit Vägus speciella kännetecken. Och symfoniorkestern förnyas ständigt, bara dirigenten Simon Phipps har varit med sedan starten 2000. Musikerna är mellan 14 och 20 år. Vid denna konsert tillsammans med den anrika Concertgebouworkestern medverkar omkring 35 unga musiker.