Göteborgs Konserthus Beethovens hjältesymfoni

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) UVERTYR TILL FIGAROS BRÖLLOP K 492 Den sedvanliga italienska uvertyren indelning var snabb-långsam-snabb, men Mozarts uvertyr till Figaros bröllop från 1786 kan närmast karaktäriseras som snabb-snabb-snabb. Det verkar kanske konstigt, men Mozart arbetar i stället med dynamiken: stråkarnas snabba puls i botten accentueras mer eller mindre, och kompletterande långsamma rörelser i träblåset ger variation och kontrast åt det hetsiga flödet. En uvertyrs uppgift är att skapa förväntan och spänning och ge en föraning om operans dramatiska skeende. Sedan kan det ju också vara bra för musikerna att få en ordentlig uppvärmning innan sångarna kommer in på scenen. Mozart signalerar med det höga tempot glädje och komik, men de mörklagda klangerna låter oss också ana att detta är en opera buffa med allvarliga inslag. Ramhandlingen hör till de allra vanligaste på Mozarts tid: Kampen mellan herren - greven - och betjänten, där den senare till slut drar det längsta strået. När uvertyrens brummande humleflykt väl nått sitt slut går ridån upp och vi möter tjänaren Figaro och hans fästmö Susana i full färd med att hitta bästa platsen för deras nya säng - de ska inom kort gifta sig. STEFAN NÄVERMYR

GÖSTA NYSTROEM (1890 - 1966) CONCERTO RICERCANTE Allegro energico. Adagio ad libitum. Allegro scherzando Gösta Nystroem var en av de svenska tonsättare som under 1920- och 1930-talen blåste nytt kontinentalt liv i det då ganska unkna svenska musikklimatet. Han hade tidigt givit sig ut i världen. På 1910-talet studerade han måleri i Köpenhamn och under lång tid hade han svårt att välja mellan konsten och musiken. Hela 1920-talet var han bosatt i Paris och studerade komposition för bland andra Leonid Sabanejev. Han tog mycket av den franska andan med sig på resan hem men förlorade spårlöst den stora koffert som innehöll huvuddelen av hans ungdomsproduktion, bland annat en hel del kammarmusik. Efter denna händelse tappade han intresse för kammarmusiken. I stället gjorde han sig känd som en mästerlig symfoniker och en inträngande romanstonsättare. Pianisten Nystroem skrev tre solokonserter (viola, cello samt violin) innan han vågade sig på en konsert för sitt eget instrument. Det var pianisten Käbi Laretei som initierade beställningen, och Nystroem var smått skräckslagen över uppgiften. "Jag vet ännu ingenting mera än att jag bangar i med ett pukslag och kör i gång med ett allegro för att ränna av mig den första rädslan. För jag är verkligen rädd. Tänk om det bär åt fanders med hela härligheten", skrev han i ett brev. Ordet ricercante i verktiteln har med "söka" att göra, och förmodligen kände han att han sökte sig fram när han mot slutet av 1958 väl kommit i gång - i november året därpå var han färdig. Det blev, om man så vill, tre satser, men de hänger ihop i en enhet och många tematiska idéer återkommer regelbundet. Ett allegro energico med stor dynamik och generösa gester inleder, och pianosolisten får ibland använda sitt instrument närmast som ett slagverk. I det följande adagiot tillkommer såväl harpa som celesta och även här utvecklas musiken till dramatiska höjdpunkter. I det avslutande snabba och friska scherzandot hittar man även en liten kromatisk vals som han lånade från musiken till filmen Leva på hoppet från 1951 (regi Göran Gentele med Meg Westergren, Per Oscars- son, Ingrid Thulin och Jarl Kulle). När Nystroem var färdig skrev han på sista partitursidan "Må Gud bevara mig. Havet är så stort och min båt är så liten." Kan man ana en viss ångest över hur musiken skulle tas emot? Uruppförandet blev i alla fall en stor upplevelse och framgång. Det inträffade den 15 maj 1960 med Käbi Laretei som solist till Radioorkestern dirigerad av Sten Frykberg - och som en för tiden verkligt unik händelse sändes det hela i tv. Senare under året (13 oktober) firades hans 70-årsdag med att han tilldelades många hedrande hyllningar. Bland annat fick han stipendier från Lions och Sveriges Radio och tilldelades Expressens pris Spelmannen. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sydkoreanska Han-Na Chang är konstnärlig ledare och chefdirigent för Trondheims symfoniorkester. Under förra säsongen, som var hennes första som ledare för orkestern, hyllades hon för sensationella framföranden av Beethovens Eroicasymfoni och Mahlers symfoni nr 7. Under denna säsong fortsätter hon att utveckla orkesterns kärnrepertoar där Beethoven och Mahler är fortsatt viktiga, men också musik av Brahms, Dvorák, Bruckner, Richard Strauss och Sjostakovitj. Vid sidan av chefdirigentskapet i Trondheim är Han-Na Chang en mycket eftertraktad gästdirigent. Förutom Göteborgs Symfoniker gästar hon den här säsongen Toronto Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna, Finska Radions symfoniorkester och Danska Nationalorkestern. Hon har tidigare framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, WDR-orkestern i Köln, Bambergs symfoniorkester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Kungliga filharmonikerna och symfoniorkestrarna i Singapore och Tokyo. Han-Na Changs började sin karriär som cellist. Vid elva års ålder vann hon 1994 den internationella Rostropovitj-tävlingen och framträdde därefter som solist med en rad av världens främsta orkestrar: Berlins filharmoniker, New York och Los Angeles Philharmonic, London Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester, Philadelphia Orchestra, Orchestre de Paris, för att nämna några. Hennes skivinspelningar på EMI Classics har belönats med priser som ECHO Klassik och Gramophones prestigefyllda Concerto of the Year Award. Han-Na Chang har också studerat filosofi vid Harvarduniversitetet och är för närvarande Goodwill-ambassadör för Röda Korset i Sydkorea.

Sedan diplomkonserten 2007 har Anna Christensson etablerat sig som en av de främsta svenska pianisterna i sin generation och har framträtt i samtliga nordiska och baltiska länder, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Schweiz, Nederländerna, Österrike, Ryssland och USA. Hon har framträtt som solist med Kungliga filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Uppsala kammarorkester och symfoniorkestrarna i Gävle och Helsingborg. Anna Christensson studerade på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för Anders Kilström och Mats Widlund och senare även för András Schiff, Ferenc Rados, Jiri Hlinka och Rita Wagner. Hon har en bred repertoar och intresserar sig inte bara för den stora klassiska och romantiska repertoaren utan också för musik som oförtjänt riskerar att glömmas bort. Hennes albumdebut 2009 var en dubbel-cd med musik av Henning Mankell, farfar till författaren Henning Mankell. Uppföljaren Rosenberg Piano Works utnämndes av DN:s recensent till 2012 års tredje bästa skiva, alla kategorier. Hennes senaste album kom 2015 och innehåller Henning Mankells pianokonsert och Gösta Nystroems Concerto ricercante. Anna Christensson är också fast medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik där hon medverkat vid 100-tals uruppföranden.