Prioritet Serneke Arena Årets största konsert: Gurrelieder

ARNOLD SCHÖNBERG (1874-1951) GURRELIEDER FÖR SOLI, KÖRER OCH ORKESTER Text av Jens Peter Jacobsen, tysk översättning av Robert Franz Arnold Cirka fem kilometer sydväst om Helsingör ligger de gräsbevuxna ruinerna av ett slott. Ett tre meter högt torn, en mindre ringmur och fyra hörntorn syns fortfarande, men utgrävningar har visat att slottets areal omfattade ca 5 hektar. Gurre var slottets namn efter Gurresjön som numera snarare är ett träsk än fyllt av sjövatten. Det kan i mindre format dateras till 1100-talet, men det var den danske kungen Valdemar Atterdag (1320-1375) - för oss känd för brandskattningen av Visby 1361 - som under sin regenttid från 1354 byggde den storslagna borg som blev hans favorithem och dit han förde sin förbjudna kärlek Tovelille - danska för "liten duva". Enligt en av flera legender var det också här Valdemars svartsjuka hustru, drottning Helvig, dödade sin rival Tove. I sin förtvivlan och ilska anklagade kungen Gud och dömdes till vilda och vansinniga jaktritter uppe bland nattliga skyar med sina döda vasaller och till att fruktlöst söka efter Tove på dagarna. Legenden om kung Valdemar och hans stora kärlek Tove berättades i ett långt poem, Gurresange, i novelloch diktsamlingen En kaktus blommar från 1868 av den danske författaren, diktaren och botanikern Jens Peter Jacobsen. Han var då endast 21 år gammal. Under sin korta levnad (1847-1885) blev han lika uppskattad som sina landsmän H C Andersen och Kierkegaard, särskilt i Tyskland, och det var den tyske historikern och författaren Robert Franz Arnold som översatte dikten 1899. Den känslosamma texten är fylld av "passion, svartsjuka, tragisk död, fördömelse, det ständiga sökandet efter en kärlek bortom döden och en eventuell återuppståndelse av människans ande genom naturens läkande krafter" och den inspirerade genast den 26-årige Arnold Schönberg att komponera Valdemars och Toves första nio sånger med pianoackompanjemang och snart, på mentorn Zemlinskys inrådan, till ett väldigt oratorium. Det finns inte många tillfällen under ett liv att höra Arnold Schönbergs Gurrelieder på konsert. Det är antalet medverkande som sätter käppar i hjulet. Men har man fått möjligheten så glömmer man det aldrig - storslaget mäktigt, romantiskt, vilt och lyriskt med 300 musiker och sångare, minst! Det var ungefär så många Schönberg tänkte sig för att kunna utnyttja varje instrumentgrupps speciella klanger i dess olika lägen, vilket betyder en förstärkt symfoniorkester till 150 musiker med åtta flöjter, varav fyra piccolaflöjter, fem oboer, sju klarinetter, fem fagotter, tio horn varav fyra även spelar wagnertubor, sex trumpeter, sju tromboner, tuba, celesta, en omfattande slagverksensemble med tunga järnkättingar, fyra harpor, 75 stråkar och också sångstämmornas olika röstomfång genom tre fyrstämmiga manskörer, en åttastämmig blandad kör (som endast sjunger i slutkören), fem sångsolister och en talare som framför sitt parti i Sprechgesang, talsång, en av Schönbergs specialiteter i flera senare verk. För Gurrelieder var en av hans tidigare kompositioner, åtminstone de två första delarna som han skrev 1900-1901. Han arbetade också på del tre, men måste samtidigt försörja sig med arrangemang av operett- och kabarémusik för teatrar i Wien och Berlin, så det tog tio år innan del tre och hela orkestreringen var färdig och då kunde man märka att Schönberg påbörjat en annan resa än de första delarnas senromantiska klangvärld. "Jag är en konservativ person som tvingades bli radikal", lär han ofta ha sagt och det berodde nog på att hans tonsättarbana inleddes i skuggan av den konservativa wienska klassicismen, men sedan fortsatte med djup beundran för Brahms, Wagner, Richard Strauss och Mahler innan han djärvt experimenterade med sina senromantiska föregångares försök till förändring och skapade ett helt nytt tonspråk, den atonala tolvtonsserien. Han var själv medveten om att man kunde höra skillnaden mellan stilar i Gurrelieders första och sista delar: "Det var aldrig min mening att dölja detta. Tvärtom, det är ju självklart att jag skulle orkestrera annorlunda efter tio år. Det hade inte gått att med rättvisa återskapa de första delarnas ursprungliga stil..." I Wagners anda använde han sig dock av ledmotiv för att hålla ihop verket, hela 35 stycken enligt Schönbergs elev och vän Anton Webern. Dessa kännetecknar inte bara huvudpersonerna utan olika känslouttryck och naturföreteelser som längtan, kärlek, sorgen efter Toves död, böndernas fruktan, solens ned- och uppgång, galopperande hästar med mera som finns invävt i orkestern i de olika instrumentfamiljernas intrikata klangvärldar. De enskilda sångavsnitten av Valdemar och Tove är inga arior i vedertagen mening utan liknar självständiga lieder - sånger - enligt tysk och österrikisk romanstradition. Del I inleds med ett orkesterförspel. Sedan följer nio kärlekssånger med omväxlande Valdemar och Tove. Ett orkestermellanspel leder över till Skogsduvans tragiska sång om Toves död. Del II innehåller endast en sång, Valdemars klagan och anklagan av Gud för dådet. Så följer del III där Valdemar väcker upp sina döda vasaller till den vilda jakten, bonden som grips av fruktan och Valdemars underbara kärlekssång där han ser Tove överallt och saknar henne. Klaus Narr beskriver sitt liv och om hur det förändrats sedan hans husbonde Valdemar måste jaga omkring på sin häst om nätterna och alltid ropar på sin Tove. Valdemar ber Gud att Tove och han ska få vara tillsammans när de döda återuppstår, annars ska han själv krossa änglahären. Kungens män återvänder till sina gravar, "till drömfylld ro". Avslutningen av del III är den stora Melodramen om Sommarvindens vilda jakt, den berömda talsången om vinden som jagar bland alla djur, insekter, blommor, träd och buskar för att bege sig till högre sfärer och sedan ner till vågornas sövande vagga. Den jättelika blandade kören besjunger solens strålande uppgång till allas lycksalighet. 1913 ägde uruppförandet rum i Wien med Franz Schreker som dirigent och det blev oerhört framgångsrikt. För Schönberg kom det aningen försent eftersom hans egen musikaliska utveckling hade kommit längre än det han påbörjat i sista delen av Gurrelieder. Men han kunde senare ändå uppskatta Gurrelieder som ett viktigt verk. GUNILLA PETERSÉN

Sveriges Nationalorkester Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Från och med hösten 2013 är Kent Nagano förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde orkestern en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Göteborgs Symfoniker har kallats "en av Europas mest formidabla orkestrar" (The Guardian) och har med sin hedersdirigent Gustavo Dudamel (chefdirigent 2007-2012) hänfört publik och kritiker i såväl Göteborg och Västra Götaland som London, Paris och Wien. Orkestern har en stark lokal förankring och ger årligen omkring 100 konserter i Göteborgs Konserthus vid Götaplatsen. Byggnaden invigdes 1935 och är ett av den nordiska funktionalismens stora monument och berömt för sin fina akustik. Vid sidan av de ordinarie konserterna framträder orkestern varje sommar på Götaplatsen och i Slottsskogen samt gästspelar i Vara Konserthus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Stenhammar och den nordiska profilen Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, blev orkesterns chefdirigent 1907. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och inbjöd kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. I raden av stora gästdirigenter från förr finns Wilhelm Furtwängler, Pierre Monteux och Herbert von Karajan. Idag samarbetar Göteborgs Symfoniker regelbundet med dirigenter som Joana Carneiro, Andrew Manze, David Afkham, Esa-Pekka Salonen, Neeme Järvi, Gustavo Dudamel, Christian Zacharias och Herbert Blomstedt. Turnéer till världens musikcentra Det stora internationella genombrottet kom 1987 när Göteborgs Symfoniker besökte Asien och USA. Sedan dess har orkestern också turnerat i Japan, Kina och Europa och framträtt vid BBC Proms i London, Luzern i Schweiz, Salzburgfestivalen, Musikverein i Wien samt Barbican i London. "En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian efter framträdandet i London 2004. Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker har med stor framgång turnerat i Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Spanien och Storbritannien, inklusive hyllade gästspel vid BBC Proms i London och Musikverein i Wien. "Göteborgs Symfoniker hade publiken helt i sin hand i går kväll. Salen fullkomligt exploderade." (The Telegraph) "Det hettade till ordentligt när Gustavo Dudamel och hans svenska orkester spelade i Musikverein." (Wiener Zeitung) Prestigefyllda inspelningar på DG, BIS och Chandos Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i ett 100-tal CD. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat symfonier och orkesterverk av Mieczyslaw Weinberg (god vän till Sjostakovitj), Alban Bergs orkestermusik, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med solister ur orkestern samt symfonier av Kurt Atterberg som kommer att ges ut i sin helhet med Neeme Järvi som dirigent. Samtliga skivor som finns utgivna (och som inte utgått) finns i vår butik på Götaplatsen. En del går även att beställa via vår butik. I vårt kalendarium hittar du orkesterns samtliga konserter i Göteborgs Konserthus.

Kent Nagano är hemmastadd i klassisk, romantisk och samtida musik och har skänkt konsertpubliken världen runt nya upplevelser i den etablerade repertoaren. 2006 blev han chefdirigent för Montreals symfoniorkester och från och med i höstas är han konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. Hans första produktioner i Hamburg innefattar Berlioz Trojanerna, världspremiären av Toshio Hosokawas opera Stilles Meer samt Messiaens Turangalîlasymfoni i koreografi av John Neumeier. 2006-2013 var han konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Under sin tid där dirigerade Kent Nagano världspremiären av Jörg Widmanns opera Babylon samt uruppförde verk av tonsättare som Rihm och Chin. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier (de senare också inspelade för Sony), operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalleorkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Tillsammans spelade de in en rad skivor med musik av Bernstein, Beethoven, Mahler och Schönberg (Harmonia Mundi). Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har Kent Nagano spelat in vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG).

På grund av sjukdom ersätts Torsten Kerl vid veckans konsert av Simon O'Neill i rollen som Valdemar. Tenoren Simon O'Neill är en ledande sångare på den internationella scenen. Han framträder regelbundet i huvudroller på Metropolitan, Covent Garden och La Scala samt vid festivalerna i Bayreuth och Salzburg. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem James Levine, Riccardo Muti, Sir Simon Rattle, Valerij Gergijev och Sir Antonio Pappano. Internationell press har beskrivit honom som "exemplarisk, med fantastisk röst" och "Wagnertenoren framför andra i sin generation". Simon O'Neill har spelat in ett soloalbum med scener och arior av Wagner (EMI) och har medverkat på en rad dvd, inklusive Wagners Parsifal med Pappano, Webers Friskytten med Sir Colin Davis och Valkyrian med Daniel Barenboim. Bland aktuella engagemang finns framträdanden vid operor och på konsertscener i Nya Zeeland, San Francisco, New York (Carnegie Hall), Adelaide, Tokyo, Rom och Berlin. I augusti sjunger han rollen som Valdemar i Schönbergs Gurrelieder vid festspelen i Edinburgh med BBC Scottish Symphony Orchestra och dirigenten Donald Runnicles. Efter utbildning i hemlandet Nya Zeeland bedrev Simon O'Neill studier vid Manhattan School of Music och vid Juilliard Opera Center innan han påbörjade sin internationella operakarriär. 2005 utsågs han till Arts Laureate of New Zealand.

Amerikanska sopranen Catherine Naglestad har med sin ovanligt mångsidiga sångkonst och dramatiska utspel fått rykte om sig som en av vår tids ledande sopraner. Hon har erhållit ett flertal utmärkelser, bland dem som årets sångerska av Opernwelt, och Maria Callasutmärk-elsen som årets debutartist. I sin tidiga karriär sjöng hon roller i operor av Händel, Mozart och Gluck, för att sedan ta sig an huvudroller i operor av Verdi, Puccini och Richard Strauss. De senaste säsongerna har hon också utmärkt sig som Wagner-sångerska i Den flygande holländaren, Valkyrian, Siegfried och Lohengrin. En paradroll är Puccinis Tosca som hon gjort succé med på Wiens statsopera, Deutsche Oper Berlin, Bayerska statsoperan i München, Nationaloperan i Paris, Covent Garden och andra operahus. Innevarande säsong debuterar hon bland annat som Cassandra i Berlioz Trojanerna på Statsoperan i Hamburg med Kent Nagano som dirigent. Hon sjunger också i Richard Strauss Salome i Berlin och Luxembourg samt gör sitt första framträdande i Brittens War Requiem med Montreals symfoniorkester. Catherine Naglestad medverkar på ett flertal dvd, bland annat Flygande holländaren och Titus mildhet av Mozart (Opus Arte) liksom Glucks Alceste, Händels Alcina och Mozarts Enleveringen ur seraljen (Arthaus).

Mezzosopranen Mihoko Fujimura föddes i Tokyo och studerade i hemstaden samt i München. 1995-2000 var hon anställd vid operan i Graz. Sedermera uppmärksammades hon för sin framträdanden vid operafestivalen i München och festspelen i Bayreuth och blev snart inbjuden till de mest prestigefyllda operahusen: Covent Garden, La Scala, statsoperan i Wien, Deutsche Oper Berlin och festivalen i Aix-en-Provence. Nio år i rad har hon framträtt i Bayreuth i Wagner-rollerna Kundry, Brangäne, Fricka, Waltraute och Erda. Som konsertsångare sjunger hon regelbundet verk som Verdis Requiem, Wagners Wesendonck-sånger och Mahlers Das Lied von der Erde med dirigenter som Myung-Whun Chung, Christoph Eschenbach, Christian Thielemann, Sir Simon Rattle och Kent Nagano. Bland orkestrar hon samarbetat med kan nämnas London Philharmonic Orchestra, Orchestre de Paris, BBC Symphony Orchestra (London Proms), och Montreals symfoniorkester. Bland hennes många inspelningar finns Brangänes roll i Wagners Tristan och Isolde med Antonio Pappano (EMI Classics), Schönbergs Gurrelieder med Bayerska Radions symfoniorkester och Mariss Jansons (BR Klassik) samt Beethovens Symfoni nr 9 med Christian Thielemann och Wiens filharmoniker (DG).

Sedan sin masterexamen vid Sibeliusakademin 1997 har Petri Lindroos framträtt vid stora operahus i städer som Helsingfors, Stockholm, Köpenhamn, Oslo, Bryssel, Luxem-bourg, Paris, London, München, Milano och Rom. Han har bland annat spelat ledande roller i operor och vokalverk av Verdi, Gounod, Berlioz, Mozart, Tjajkovskij och Musorgskij. Som konsertsångare framträder han i mässor och passioner över hela Europa. Bland uppmärksammade framträdanden kan nämnas Pimen i Musorgskijs Boris Godunov vid Finska Nationaloperan, Leporello i Mozarts Don Giovanni med La Monnaie på gästspel i Tokyo, Verdis Requiem i Westminster Cathedral och vid Verdifestivalen i Parma (med Riccardo Muti) samt Rossinis Messe solennelle på turné med Bayerska Radions symfoniorkester och Riccardo Muti. De senaste säsongerna har Petri Lindroos bland annat framträtt i europeiska operahus som Sarastro i Mozarts Trollflöjten, Colline i Puccinis La bohème, Ramfis i Verdis Aida, Daland i Wagners Den flygande holländaren och Kommendanten i Mozarts Don Giovanni. Han har också framträtt som bassolist i Verdis Requiem på Teatro San Carlo i Neapel samt i Beethovens Missa solemnis med Göteborgs Symfoniker och Kent Nagano.

Österrikiske Wolfgang Ablinger-Sperrhacke är en av dagens mest uppskattade karaktärstenorer. Han är kunnig och insatt i den klassiska repertoaren och har mycket gott anseende vilket framgår av hans meritlista som innehåller roller vid Bastiljoperan, Statsoperan i Berlin, La Scala, Glyndebournefestivalen, Semperoperan i Dresden, Bayerska statsoperan i München, La Fenice i Venedig och andra välrenommerade operahus. Han har bland annat medverkat i operor av Mozart, Verdi, Puccini, Wagner - framförallt Mime i Nibelungens Ring - och Richard Strauss. En av hans paradroller vid sidan av Mime är Kaptenen i Alban Bergs Wozzeck som han är aktuell med på Zürich-operan och La Scala. Bland dirigenter han samarbetat med finns Kent Nagano, Daniel Barenboim, Philipp Jordan, Christian Thielemann, Daniele Gatti, Antonio Pappano, Vladimir Jurowski och Christoph von Dohnányi.

Barbara Sukowa är en av Tysklands internationellt mest kända skådespelare. Hon har erhållit en rad utmärkelser för sina film- och teaterframträdanden, bland dem som bästa skådespelerska vid filmfestivalerna i Cannes, Venedig och Montreal samt tre guldpriser vid de tyska filmutnämningarna. Bland hennes många filmer och tv-produktioner finns Lars von Triers Zentropa, Michael Ciminos The Sicilian, David Cronenburgs M Butterfly, Rainer Werner Fassbinders Lola och Berlin Alexanderplats samt Margaretehe von Trottas Marianne och Julianne, Vision from the Life of Hildegard of Bingen och Hannah Arendt. Hon har också arbetat med regissörer som Tim Robbins, Cindy Sherman och Serge Gainsbourg. Barbara Sukowa är också verksam i musikvärlden där hon som recitatör framträtt med Claudio Abbado och Wiens och Berlins filharmoniker samt Esa-Pekka Salonen och Philharmonia i Gurrelieder. Bland andra verk hon medverkat i finns Mendelssohns En midsommarnattsdröm, Honeggers Jeanne d'Arc på bålet, Prokofjevs Peter och vargen samt Kurt Weills Tolvskillingsoperan. Barbara Sukowa är också sångerska i rockbandet X-Patsys som framträtt i New York (Highline Ballroom, Poisson Rouge, Bowery Ballroom), Berlin, München, Paris och Miami.

Kören grundades 1917 av kusinerna Elsa och Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i Göteborg och blev körens första repetitör. Wilhelm Stenhammar hade skapat sig en position i Göteborgs musikliv genom tio års arbete med Göteborgs Symfoniker. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. En sak har de dock gemensamt: stor körvana. Många har börjat sin körbana i kyrkokörer, student- och universitetskörer eller andra sångsammanhang. Dessutom har alla genomgått de obligatoriska provsjungningar som återkommer vart tredje år. Göteborgs Symfoniska Kör medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Fr.o.m. hösten 2015 leds kören av kormästare Alexander Einarsson.

Allvar och lek. Tradition och nytänkande. Stillhet och crescendo. Orphei Drängar, OD, är en kör som ständigt rör sig mellan ytterligheter och som hela tiden tänjer på gränserna för vad en manskör får och bör göra. Sedan starten 1853 har kören ökat spännvidden i hela sin verksamhet - från repertoar och konsertformer till val av konsertplatser. Turnéer i Sverige kompletteras med långväga resor till Asien, USA, Kanada och Europa. Konserter på Royal Albert Hall i London, i Lincoln Centre i New York och Symphony Hall i Osaka varvas med framträdanden i stenbrott och pappersbruk. Svenska artister som Martin Stenmarck och Ulla Skoog samsas med internationella storheter som Malena Ernman, Peter Mattei och Anne Sofie von Otter. Visor och nationalromantik bryts av med jazz, nybeställd atonal musik, lyrik och riverdance. Men vad OD än sjunger är klangen densamma: ODs eget "sound", en unik blandning av unga, lättare röster och äldre, mer mogna är resultatet av ett långt arbete med att utveckla det speciella instrument som är manskören. Traditionen finns där som en trygg bas att ta avstamp från. Sedan kan allt hända.

Som Norges nationalorkester och en av världens äldsta orkestrar kan Bergenfilharmonin spåra sin historia tillbaka till 1765. Edvard Grieg var nära knuten till orkestern och var 1880-1882 dess konstnärlige ledare. Sedan 2015 är Edward Gardner chefdirigent. Samma år firade orkestern sitt 250-årsjubileum med utlandsturnéer till Tyskland, Sverige, Holland, England och Irland. 2003-2015 var Andrew Litton chefdirigent och konstnärlig ledare. Under hans ledarskap har orkestern stärkt sin internationella turnéverksamhet. Bergens filharmoniska orkester engagerar sig i unga musikers utveckling och etablerar i höst den egna ungdomsorkestern Bergens filharmoniska ungdomsorkester. Bergens unga kammarorkester får också stöd. Bergens filharmoniska orkester är aktiv på skivmarknaden och har de senaste fem åren gjort över 30 inspelningar, bland dem Våroffer, Eldfågeln och Petrusjka av Stravinsky, Messiaens Turangalîla-symfoni, transkriptioner av Luciano Berio samt serier med musik av Johan Halvorsen och Johan Svendsen. Under Neeme Järvis ledning har orkestern spelat in Tjajkovskijs tre stora baletter för Chandos och orkestern är också upptagen med att spela in Prokofjevs sju symfonier för BIS med Andrew Litton som dirigent. Under Edward Gardners ledning ges det nu ut en serie med Leos Janáceks orkesterverk. Inspelningarna har fått fin kritik och flera av dem prisbelönats. Sammanlagt har orkestern spelat in och medverkat på över 100 inspelningar.

Franske Grégoire Pont föddes i Paris 1969. Med sin stora konstnärliga begåvning började han redan vid åtta års ålder på Animation Workshop i Paris där han utbildades i Norman McLarens dynamiska animationsteknik. Han tog 1992 examen vid Met de Pennighens skola för grafisk konst (ESAG) och regisserade kort därefter sin första animerade film Le concert du chat ("Kattens konsert") med abstrakta teckningar målade på glas eller direkt på filmremsan. Denna tvåminutersfilm avbildade figurer som dansade till ljuden av instrument från en orkesterrepetition och spelades in med Orchestre de Paris i Salle Pleyel i Paris. Som en stor älskare av klassisk musik, särskilt tonsättare från början av 1900-talet som Debussy, Koechlin, Poulenc och Richard Strauss, har Pont alltid drivits av en stark kärlek att med animationens hjälp göra den klassiska musiken tillgänglig för barn. Han har nått stora framgångar med animerade framföranden av Prokofjevs Peter och vargen. Grégoire Pont tecknar medan orkestern spelar, där publiken ser hur linjer dras och teckningar ritas synkront med musiken. Under tre säsonger arbetade Grégoire Pont med den franske dirigenten François-Xavier Roth - som även gästat Göteborgs Symfoniker - och hans nydanande orkester Les siècles på Presto! för fransk television. Den serien med korta musikavsnitt lanserade populära klassiska musikstycken hos publiken via animation och video och sågs av över tre miljoner tittare varje vecka.