Göteborgs Symfoniker var min första förälskelse i orkestervärlden. Deras musiker var mina idoler. Jag kände dem alla till namn. Dirigenterna glömde jag snabbt, men vem kan glömma en sådan som Endre Wolf, den purunge ungerska konsertmästaren! Han var knappast äldre än oss skolpojkar som gick på konserterna. Allt blev liksom skruvat upp på ett högre plan, när han satt på första stolen. Trollade han? Det måste vi undersöka. Och mitt emot honom satt solocellisten Guido Vecchi, en nobel italienare från Malmö, som – under över alla under – blev lärare till min bror Norman.
När orkestern kom in på podiet en efter en och intog sina platser steg förväntningarna explosionsartat. Med den vithårige andre konsertmästaren Francesco Asti från Wien var vi redan på nivå med Archangelo Corelli – trodde vi alla fall. Det viskades att han egentligen hette Franz Kaufmann, men det bara ökade auran omkring hans person. Men här kom insvävande på orkestertrappan till höger basunisten Lohengrin Cremonese – får man verkligen heta så? – och vi var inte längre i Göteborg utan i paradiset. Det omöjliga blir möjligt, vi befinner oss i en av världens bästa konsertsalar, och vad som än spelas får en oförklarlig guldglans. Vi kommer ut ur konserthuset som andra människor, förvandlade. Jag går hem med min bror Norman genom Vasaparken och försöker sjunga varje melodi jag hört – jag får inte glömma dem.
Hemligheten bakom allt detta var en annan musiker: Min fiollärare Lars Fermæus. Jag hade hört om honom, och sett honom med sin Guadagnini-violin i orkestern. Han tycktes spela med en ännu större inre intensitet än sina kolleger. Ändå var han i varje ögonblick behärskad. Och han såg så elegant ut, med sitt blåsvarta hår. Kunde han vara svensk? Lars – ja. Men Fermæus – nej. Men jo – med samma rätt som Sibelius och Topelius var finländare. ”us” låter som latin och gör en bonde till präst och en borgare till adel.
Lars Fermæus hade studerat hos Carl Flesch i Berlin, och var nu själv en eftersökt lärare. Han bodde bara ett kvarter från där vi bodde, på Storgatan, där han hade en musikskola tillsammans med sin fru, pianisten Sigrid Gyllencreuz-Fermæus. Adel igen. Jag sökte upp honom, blev antagen som elev, 10 eller 11 år gammal. Men när jag hörde priset märkte jag att jag siktat för högt: det var 10 kronor i timmen. Efter en tid hos hans assistent Fredrik Ståhle, fick jag ändå komma dit jag ville, och till det otroliga priset av 3 kronor i timmen!
Min lärare började kalla mig ”lille Herbert” och jag frodades och fröjdades allt mer.
Varje lektion började med tekniska övningar efter Ševčik, följt av en sats av Bachs solosonater och en konsertsats av Vivaldi, Bach, Haydn eller Mozart. Efter ett par år fick jag börja tackla de stora klassiska och romantiska konserterna av Beethoven, Dvořák och Brahms. Varje lektion avslutades med 10 minuter kammarmusik ”a prima vista” – det var höjdpunkterna! Med min lärare spelade vi duetter av Pleyel, eller tillsammans med andra tillkallade elever enklare kvartettsatser av Haydn, Mozart eller Beethoven. Under över alla under: vår teknik räckte nu till för att utan förberedelse spela oss igenom också mera komplicerad kammarmusik.
Min aptit bara steg varje gång och för att mätta oss grundade vi hemma en ”slaktar-kvartett” av skolkamrater där vi varje söndag nästan oavbrutet från 10 på morgonen till 10 på kvällen spelade kvartett – det lät nog inte alltid så bra, men vi gav oss inte förrän vi kommit igenom alla 76 Haydnkvartetter och det mesta av Mozart och Beethoven… Må Mästarna förlåta oss!
En stor inspiration var kvartettrummet hos Lars Fermæus: Mitt på golvet två kvartettnotställ av trä med inbyggt ljus. Alla rummets väggar med inbyggda hyllor för noter och böcker från golv till tak. Med undantag bara för två fönster och ett antikt skrivbord. Ett veritabelt sanctuarium för musik.
Allt omkring symfoniorkestern i Göteborg var omgivet av en otrolig atmosfär, en nimbus av skönhet, förväntan och lycka. I konsertpauserna promenerades runt i mer eller mindre samlade grupper, några av dem med kända musikkritiker i täten: Den högreste, urflotte Gösta Nystroem, den jovialiske Carl Tillius, ivrigt gestikulerande, eller den lille tyste med pipskägget, Knut Bäck. Vad tänkte dom? Det doldes skickligt, men uppenbarades någon dag senare. Det var omväxlande och lärorikt, det stärkte gemenskapen.
Lycklig den som kunde vara med! Jag gick gladeligt och sålde tidningar för att kunna köpa ett ”säsongkort” för 42 kronor. Vinsten var kolossal, det visste jag redan då. Idag vet jag att den är omätlig.
Luzern, Schweiz 28 januari 2024
Herbert Blomstedt
Fakta
- Endre Wolf, född 1913 i Budapest, 1:e konsertmästare i Göteborgs Symfoniker 1936–1946.
- Guido Vecchi, cellist i Göteborgs Symfoniker 1936–1976. Ägnade sig åt pedagogisk verksamhet och ingick bland annat i den så kallade Pianokvartetten, bildad 1948 av Brita Hjort och bestående även av Charles Senderovitz och Sten Broman.
- Lohengrin Cremonese, basunist född 1902, var bland annat med och räddade instrument och noter vid branden i Konserthuset på Heden 1928.
- Gösta Nystroem, svensk tonsättare och musikkritiker vid Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning. Var bosatt på Särö och morfar till skådespelarna Jessica och Philip Zandén.
