Göteborgs Konserthus Sibelius syskondrama

JEAN SIBELIUS (1865-1957) KULLERVO, symfoni för sopran, baryton, manskör och orkester op 7 Inledning: Allegro moderato Kullervos ungdom: Grave Kullervo och hans syster: Allegro vivace Kullervo drar ut i krig: Alla marcia Kullervos död: Andante Sibelius skrev aldrig någon stor opera vid sidan av enaktaren Jungfrun i tornet. Men ett musikdrama utan like, och ett sällsynt evenemang på en konsertestrad är den "0:e symfonin", Kullervo-symfonin för orkester, soli och kör som Sibelius skrev vid 26 års ålder. Sibelius ledde själv uruppförandet 1892 och ytterligare fyra framföranden 1892-1893. Sedan drog han tillbaka sitt verk och förbjöd vidare uppföranden under sin livstid. Efter tonsättarens död spelades den under Sibelius-veckan i Helsingfors 1958. Första framförandet i Sverige ägde rum i Uppsala 1974 under ledning av Carl-Rune Larsson. Kullervo fyller en hel kväll och varje nytt framförande är inte bara ett evenemang. Musiken är märkvärdigt personlig, stark och förbryllande. Ett jätteverk som inte låter ett dyft av vare sig Wagner eller Mahler, kanske däremot en smula av Bruckner, som är hänsynslöst brett, jordnära och förtätat… "mitt inre är som hälften kyrka och hälften helvete"… en sådan musik knyter på ett säreget sätt samman då och nu. Det finns många hur och varför kring Kullervo. Sibelius tycks ha fått idén i Wien 1890, kanske sedan han storgråtande hört Richter dirigera Beethovens nionde symfoni, kanske sedan han upplevt Mascagnis På Sicilien som ett genuint nationellt verk. Hans egna tankar gick till det finska national-eposet Kalevala. "Det där urfinska har gått i mitt kött och blod", skrev han hem när han meddelade att han börjat arbeta på symfonin, "alla mina stämningar nuförtiden är stulna ur Kalevala". Sibeliusbiografen Erik Tawaststjerna har liknat Sibelius möte med Kalevala vid Bartóks upplevelse av den ungerska bondmusiken. Även Sibelius har försökt fånga "den sanna, ofelbart verkliga och befriande melodin". Han var inte ute efter att låna från eller efterbilda folkmusiken, vad han sökte var själva dess natur. Under arbetet på symfonin fick han tillfälle att höra en gammal ingermanländsk runosångerska, Larin Paraske, och runomelodiernas ålderdomliga tonfall är ett väsentligt inslag i symfonins förenklade kärvhet, även om Sibelius skulle värja sig en smula mot kritiker som lyssnade med nationellt patos. Berättelsen om Kullervos öden är en av de mest dramatiska i Kalevala-eposet, en tragedi om en hjälte som sig själv ovetande förför sin egen syster, drar ut i krig och slutligen begår självmord genom att kasta sig på sitt eget svärd. De båda inledande samt den fjärde av de fem satserna är skrivna enbart för orkester, en ursprunglig, "ren" musik men ändå med något av den antika tragedins oavvislighet. En manskör spelar berättarens roll i den tredje och mest omfångsrika satsen, Kullervo och hans syster, under medverkan av två solister. I finalen, Kullervos död, återkommer kören och dramat slutes med en tematiskt tät tillbakablick som ett slags dödsruna över Kullervo sedan han tagit sitt liv. Redan i Kullervo finns den för Sibelius så typiska ostinatostilen, de långa orgelpunkterna och de mörka klangfärgerna. "Hans musik hade allt, den var enkel som folkvisan, dyster som ödemarken och glansfull som prinsessan och halva kungariket", så beskrev Elmer Diktonius den monumentale och brinnande intensive Sibelius. Sibelius fick inga omedelbara efterföljare. Den finländska musiken tog av i en annan riktning. Och först nu tycks han vara tillbaka igen i full bredd, som förebild, ideal och inspirationskälla. Han är hos oss igen, oförfalskad, kärv och vital och det är förbluffande att i dag på nytt uppleva med vilken stramhet och fräsch klanglig fantasi han arbetade. I dag går kanske hans musik mera under huden än den överrumplar och betvingar. Ett verk av den karaktären är också Kullervo-symfonin. ROLF HAGLUND

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali ny chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Han är sedan tidigare chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och från och med denna säsong förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Santtu-Matias Rouvali studerade vid Sibelius-akademin och debuterade med Finska Radions symfoniorkester vilket snabbt ledde till engagemang i Norden och andra delar av världen. Som en del av hans första internationella framträdanden var Santtu-Matias Rouvali en av dem som valdes ut till Dudamel Fellowships dirigentprogram med Los Angeles Philharmonic. När han återvände till den orkestern blev det en av säsongens höjdpunkter. Debuterna med Minnesota Symphony Orchestra och Cincinnati Symphony Orchestra blev också stora framgångar. Santtu-Matias Rouvali har regelbundna samarbeten med flera orkestrar i Europa, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo-filharmonin och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin. Han besökte senast Göteborg i juni då han dirigerade orkestern vid musiklägret Side by Side by El Sistema där även Symfonikernas förre chefdirigent Gustavo Dudamel medverkade. I somras gjorde han sina första konserter vid Verbierfestivalen i Schweiz och framöver kommer han bland annat att dirigera Gewandhausorkestern i Leipzig och Münchens filharmoniker. Han har tidigare dirigerat opera i Tammerfors, Verdis Ödets makt, och ska 2018 uruppföra en ny opera av Olli Kortekangas.

Allvar och lek. Tradition och nytänkande. Stillhet och crescendo. Orphei Drängar, OD, är en kör som ständigt rör sig mellan ytterligheter och som hela tiden tänjer på gränserna för vad en manskör får och bör göra. Sedan starten 1853 har kören ökat spännvidden i hela sin verksamhet - från repertoar och konsertformer till val av konsertplatser. Turnéer i Sverige kompletteras med långväga resor till Asien, USA, Kanada och Europa. Konserter på Royal Albert Hall i London, i Lincoln Centre i New York och Symphony Hall i Osaka varvas med framträdanden i stenbrott och pappersbruk. Svenska artister som Martin Stenmarck och Ulla Skoog samsas med internationella storheter som Malena Ernman, Peter Mattei och Anne Sofie von Otter. Visor och nationalromantik bryts av med jazz, nybeställd atonal musik, lyrik och riverdance. Men vad OD än sjunger är klangen densamma: ODs eget "sound", en unik blandning av unga lättare röster och äldre mer mogna är resultatet av ett långt arbete med att utveckla det speciella instrument som är manskören. Traditionen finns där som en trygg bas att ta avstamp från. Sedan kan allt hända.

Den dramatiska sopran Johanna Rusanen utbildades vid Sibelius-akademin, där hon tog magisterexamen i musik. Fortsatta studier i Berlin och Wien. Hon har vunnit Timo Mustakallio-tävlingen i sång 1995 och den nationella sångtävlingen i Villmanstrand 1996. År 1997 fick hon Martti Talvela-stipendiet och åren 1998-2000 var hon stipendiat vid Deutsche Oper i Berlin. Johanna Rusanen tilldelades Karita Mattila-priset 2001. Johanna Rusanen debuterade vid Finlands Nationaloperan och Nyslotts operafestival 1997. Hon har även sjungit vid Deutsche Oper Berlin, Bolsjojteatern i Moskva, Teatro Regio i Turin, Teatro Municipal de São Paulo liksom Deutsche Oper am Rhein. Till hennes viktigaste roller hör Tosca och Turandot (Puccini), Leonora i Ödets makt (Verdi), Venus i Tannhäuser (Wagner), Ortrud i Lohengrin och Isolde i Tristan och Isolde (Wagner). Utöver medverkan vid inhemska musikfestivaler har Johanna Rusanen bland annat deltagit vid Chicago Grant Park Music Festival, Beethovenfestivalen i Warszawa och BBC Proms i London. Under 2017 har hon bland annat gjort rollen som Louchen vid världspremiären av Die Kalewainen in Pochjola (av Müller-Berghausen) i Åbo, gestaltat rollerna Ida Lankinen och Kitty Linder i Tuomas Kantelinens opera Mannerheim vid musikfestspelen i Ilmola (Ilmajoki) och modern i Aulis Sallinens opera Kullervo vid Nyslotts operafestival i juli 2017. Johanna Rusanen fick en Grammy 2017 för sin medverkan i inspelningen Penderecki conducts Penderecki (Warner Classics).

Under sin första säsong utanför Finland fick barytonsångaren Ville Rusanen lysande recensioner för sina framträdanden som Guglielmo i Mozarts Così fan tutte på Scottish Opera dit han även återvände som Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla. Därefter har han bland annat engagerats vid Nederländska operan i Amsterdam, La Scala i Milano, Nationaloperan i Lyon och Savonlinnas festspel där han utsågs till årets artist 2014. Bland produktioner han medverkat i 2017 finns Alexander Raskatovs opera A Dog's Heart (efter Michail Bulgakov) i Amsterdam och Aulis Sallinens Kullervo i Savonlinna. Hemma i Finland är han regelbunden gäst på Finska Nationaloperan där hans breda repertoar innefattar operor av Mozart, Donizetti, Leoncavallo, Debussy, Rautavaara, Linkola och Lloyd Webber - The Phantom of the Opera. Som konsertsångare har han bland annat sjungit Sibelius Kullervo med Sydney Symphony Orchestra och Vladimir Ashkenazy och vid Grant Park Music Festival i Chicago med Hannu Lintu, samt Sibelius Stormen med Lahtis symfoniorkester och Osmo Vänskä vid BBC Proms. Ville Rusanen inledde sin musikerbana som kontrabasist och därefter sångare vid Kuopio-konservatoriet och Sibelius-akademin. 2004 vann han förstapris vid Villmanstrand-tävlingen i solosång.