Det här pandemiåret, hur har det varit för dig?
– Jag var i New York hela tiden. Det var en märklig känsla att under hela Covid-året egentligen inte göra någonting alls, och jag uppskattade det faktiskt. Men det var också en rejäl psykologisk utmaning eftersom jag inte visste hur länge det skulle vara. Varje månad, ja till och med var fjortonde dag var jag tvungen att fatta beslut. Skulle jag ut på konsertresor eller inte? Och eftersom jag inte hade någon specifik konsert att arbeta emot fanns det heller ingenting att öva inför. Allt var temporärt med en frihet som jag inte hade haft tidigare. Nu när jag kommer tillbaka är det flera konserter i veckan i stället.
Vad gjorde du när det inte var aktuellt med konserter?
– Jag njöt av livet! Jag var för mig själv, vilket var något jag uppskattade. Jag saknar i ärlighetens namn inte allt detta resande. I stället kunde jag göra saker som jag annars inte har hunnit med, som att se en film på tv utan att behöva bekymra mig om konserter och att öva. Att slippa denna ständiga aktivitet har varit skönt. Det gjorde att jag fick tid att vara introspektiv, ställa frågor, eller kanske snarare inte ställa mig själv för många frågor. Skulle den klassiska musiken komma att bestå med konserter? Eller skulle strömmande musik helt komma att ta över? Och hur skulle det i så fall påverkar skivbolagen och oss artister… Men det var sådant jag inte brydde mig om. I stället tog jag promenader i Central Park och upplevde naturen. Samtidigt kunde jag förnimma den märkliga atmosfär med människor som känner en osäkerhet och rädsla inför framtiden. Det blir någonting påtagligt i luften. Situationen har dock förbättrats i USA i år.
Gjorde du någonting annat än du brukar göra när det gäller musik?
– Jag var helt bortkopplad från det musikaliska och ville inte ens höra musik. Jag lyssnade till min inre röst och den längtade inte efter musik.
Hur är det att komma tillbaka rent spelmässigt efter ett så långt uppehåll?
– Jag har aldrig varit borta från pianot så länge. Vi får se hur det fungerar. Om mitt spel inte kommer tillbaka – det finns andra saker i livet än att vara pianist. Efter allt jag har gjort finns det inget absolut behov av att spela piano.
Vilka är dina minnen från tidigare konserter i Sverige?
– Det jag har upplevt är en öppenhet och vilja att prova något nytt. Förra gången i Göteborg var en mycket trevligt vistelse i en härligt grön stad. Det var första gången jag spelade Rachmaninovs andra konsert och jag fick det bästa stödet från orkester och dirigent. Jag kommer också ihåg den goda fisken jag åt. Jag ser verkligen fram emot att få besöka Göteborg och spela med den fina orkestern igen.
Vilket förhållande har du till Liszts första pianokonsert?
– Jag framförde den senast som 17-åring tillsammans med Lorin Maazel och New York Philharmonic. När det var gjort lade jag liksom verket åt sidan. Jag minns hur jag gav mitt yttersta när jag spelade den som tonåring, och på något vis har konserten stannat kvar i mitt DNA. Det är musik med stor vitalitet, klarhet, sprudlande och intensiv – om allt går som planerat. Hos Liszts finns det alltid något som väcker känslor hos en publik, allt från det lyriska eller ömsintheten till det heroiska eller storslagna. Den här konserten har dock även en klassisk klarhet och är fylld av humor – det är så jag i alla fall minns den nu.
Vad betyder virtuositet för dig?
– Jag vill hävda att det är något att sträva efter. När jag hör Cziffra eller Horowitz eller Rachmaninov – så fantastiskt! Det är upplyftande, har en provokativ sida och rymmer också humor. Det skapar en känsla av förundran hos lyssnaren. För den som kan åstadkomma det är det något inneboende självklart, men det krävs att man lär sig sitt instrument från fyra eller fem års ålder. Om någon behärskar ett musikinstrument med äkta virtuositet är det också en naturlig del av musicerandet, och det eggar en publik. Jag får den känslan när jag lyssnar till någon spela Paganini på violin: ”Hur kan man göra detta på bara fyra strängar?!” Det är fantastiskt.
Har den klassiska musiken någon chans bland yngre lyssnare?
– Jag tänker inte på om publiken är gammal eller ung, de är individer som uppskattar musik. Däremot tror jag att de yngre generationerna lyssnar till musik på andra sätt. De är vana att den strömmas gratis, och de ser heller ingen skillnad mellan att höra något live eller att titta på en Youtube-fil. Det är de äldre som är vana att gå på konserter. Och det är från en publik som jag får mycket av min energi. Det är också därför jag inte strömmade några egna konserter det föregående året. Det är inte så jag vill spela piano. Jag tror inte heller på att försöka popularisera och förenkla den klassiska musiken är en väg att nå ut till nya lyssnare. Det som behövs är kunniga och nyfikna konsertbesökare.
Text Jörgen Lundmark
Foto Rolex Fadil Berisha & Norbert Kniat
