Beethoven: Pianokonsert nr 4

Trots att Beethoven i Wien främst blev känd som pianist, och komponerade många verk som han kunde visa upp sig i, så dröjde det sex år mellan den tredje (1800) och fjärde pianokonserten (1806). Dessa år var fyllda av hårt arbete och omskakande personliga upplevelser. Han var mycket orolig över sin alltmer försämrade hörsel, och hyste tvivel på sin brorsons utveckling. Hans förtvivlan resulterade i självmordstankar, och i det berömda testamente han skrev i sin bostad i Heiligenstadt, där han tar avsked från livet. När krisen övervunnits bestämde han sig 1802 för att ”viga mitt liv och min musik åt mänskligheten”. Han insåg att hans begåvning var unik, och att han var tvungen att utveckla den. Under dessa år skrev han fjärde och femte symfonierna, andra versionen av operan Fidelio, Waldstein- och Appassionatasonaten, Rasumovskijkvartetterna och mycket annat som förde hans skapande framåt. Redan 1804 hade han börjat skissa på den fjärde pianokonserten, och i början av 1806 satte arbetet i gång på allvar. Fjärde pianokonserten blev hans mest lyriska och personligt innerliga konsert. Detta är ett verk där känsligt finsnickeri dominerar. Genom att mot alla regler låta solisten ensam inleda, och sedan låta orkestern upprepa huvudtemat svagt i pianissimo, förvirrade han åhörarna så till den milda grad att de fann musiken mycket egendomlig. Dessutom tycks musiken fortsätta på ett oordnat och improviserat sätt som satte alla regler ur spel. Det tog tid för lyssnarna att inse att det är en sann musiker som varit i farten! Konserten tillägnades hans elev och mecenat, ärkehertig Rudolph, och kom bara att spelas två gånger i Wien under tonsättarens levnad: det privata uruppförandet hos furst Lobkowitz i mars 1807 och offentligt i december 1808, vid den berömda konsert då även symfonierna nr 5 och 6 framfördes, samt den stora körfantasin op 80, satser ur C-durmässan och konsertarian Ah Perfido!. Beethoven spelade själv solostämman och samtida vittnesbörd vet berätta att han spelade med stor impulsivitet och snabbhet. Första satsen är den mest omfångsrika och här grundläggs konsertens drömmande karaktär. Den långsamma satsen är en kamp mellan ett försiktigt pianospel och en stark stråkorkester. Det vänliga pianot lyckas dämpa den fientliga orkestern och i en glad och strålande final kan pianot fira segern när slutligen pukor och trumpeter aktiveras.