Säsongens Artist in Residence Barbara Hannigan hör till den lilla utvalda skara artister som tycks besitta allt: ljuvlig röst, starkt dramatiskt utspel, känsla för fraseringens skönhet och ett kompromisslöst konstnärskap. Man kan inte värja sig mot Barbara Hannigan.
Den kanadensiska sopranen sjunger nya dramatiska verk, framträder som sångsolist och i kammarverk samt både dirigerar och sjunger med världsledande orkestrar. Under säsongen visar hon upp alla sina sidor, i såväl solosång som musik för mindre ensembler och i stora orkesterverk. Vid debuten med Göteborgs Symfoniker konstaterade GP: ”Ingen är i närheten av Barbara Hannigan… Utspelet var magnifikt, samspelet perfekt och den publika reaktionen stormande.” (Håkan Dahl)
Välkommen som årets Artist in Residence, Barbara Hannigan!
– Tack så mycket.
Du kommer från Kanada. Finns det likheter mellan ditt hemland och Norden?
– Ja, det gör det. Jag känner en trygghet när jag är i de nordiska länderna. Det är delvis dofterna, träden och luften, men det är också en särskild inställning, en otvungenhet. Folk är varken alltför insmickrande eller för påträngande, det finns ett slags naturlighet i umgänget som gör att jag alltid känner mig lugn och avspänd här.
Vad är ditt intryck av Göteborgs Symfoniker?
– När jag första gången kom till Göteborgs Symfoniker blev jag nästan chockad, för det här var den lyckligaste orkester jag någonsin arbetat med. Det finns en äkta känsla avglädje och förnöjsamhet i orkestern, och det märks även i spelet. Varje orkester har sin egen personlighet.
Och nu är du säsongens Artist in Residence. Vilken var din reaktion när du tillfrågades?
– Jag blev överförtjust, mer än glad att få komma tillbaka för ett mer omfattande samarbete än bara någon enstaka konsert. När man gör en eller två konserter tillsammans är det som att dejta, men som Artist in Residence blir det ett större åtagande. Arbetsrelationen blir djupare samtidigt som man kan spänna av lite mer eftersom det är ett samarbete på sikt. Det blir flera konserter, också innefattande kammarmusik, många spännande program… Jag ”bär alltid olika hattar”, håller mig inte bara till en sak eller en stil, så det ska bli härligt att utforska olika områden med en och samma grupp människor.
Du har arbetat med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Vilket är nästa steg för dig?
– Jag är lycklig över de samarbeten jag har. Men jag har alltid varit repertoarstyrd. För mig handlar det om musikstycket i sig och konsertprogrammet. Jag är lyckligt lottad och får lov att framföra den musiken med musiker på högsta nivå. Jag utforskar ständigt ny repertoar, vilket är väldigt viktigt för mig, och jag återkommer även till vissa verk som Dutilleuxs Correspondences som jag sjungit med Kent Nagano som dirigent. Det är ett stycke jag givit på konsert många, många gånger och jag vill fortsätta sjunga det i framtiden, för det är så vackert och så rörande. Andra gånger gör jag något som är helt nytt för mig, som Unsuk Chins Le silence des sirènes som jag hittills bara sjungit en gång. Det är för mig viktigt att hålla min nyfikenhet levande. Jag tycker om att ha ordning på saker och ting men vill samtidigt inte planera alltför mycket.
Kan du berätta lite om din karriär som dirigent?
– Där är den mesta musiken ny för mig. Jag är en erfaren sångerska men en ”ung” dirigent. Vilket är mycket intressant, för jag har dirigerat i femsex år och varje program jag gör har något nytt stycke. Så jag kan aldrig luta mig tillbaka och tänka ”det här kan jag”. Det är verkligen som om det konstant handlar om att förnya uttrycket och komma med nya uppslag, att planera hur jag ska lära mig nytt material och nya former av uttryck, fysiska rörelser som är nödvändiga för att kunna förmedla det ena eller andra i musikstycket. Dirigeringen lever sitt eget liv nu. Det jag försöker göra är att ta med sången in i dirigeringen. Inte så att jag sjunger, men jag bidrar med perspektivet och de erfarenheter jag har som sångare till dirigenten Barbara Hannigan.
Vad tror du om den klassiska musikens framtid, en del säger att den är på utdöende?
– Det intrycket har inte jag. Fast jag är ju priviligierad. Min känsla är att branschen förändras, och förändring är nödvändig, men titta på de högre utbildningarna – de kan inte ta emot alla ansökande så det finns fortfarande människor som vill spela och sjunga. Så länge det finns folk som vill utbilda sig kommer det att finnas folk som vill lyssna.
Hur många dirigerande sopraner finns det där ute?
– Jag vet faktiskt inte om det finns fler dirigerande sopraner… Det finns andra sångare som börjat intressera sig för dirigering. Själv tycker jag det är helt naturligt. Man ser violinister som börjar dirigera, pianister, och lika naturligt är det att sångare tar det steget.
Du inte bara sjunger och dirigerar, du gör det samtidigt.
– Ja, det är ganska ovanligt. Jag försöker utveckla den biten. Faktum är att vad jag egentligen skulle vilja göra är att sjunga och samtidigt röra mig allt mindre som dirigent. Men det kräver väldigt koncentrerade repetitioner. Om konsertpubliken var med på en repetition så skulle de se något helt annorlunda jämfört med konserten. Vid repetitionen rör jag mig hela tiden och visar musikerna allt men ju mer repetitionerna framskrider, desto färre rörelser använder jag. Så vid konserten kan det bara vara en liten signal, en insats, eller liknande. Jag litar på musikerna och de litar på mig. Samtidigt blir deras ansvar större. De kan inte luta sig tillbaka och åka med, de måste förkroppsliga rytmen i större utsträckning än under ledning av en ”dirigentdirigent”.
Göteborgs Symfoniker har som uttryckligt mål att arbeta med fler kvinnliga dirigenter och tonsättare. Hur ser du på det?
– När jag började dirigera fick jag alltid frågor om min könstillhörighet och jag tänkte ”hmm”, ingen frågade om det när jag framträdde som sångare. Jag tycker det är ett viktigt ämne. Inte så att jag drar upp det men jag talar för min sak om någon – vilken grupp av människor som helst – säger något olämpligt, något dumt. Det är inte bara bland de etablerade dirigenterna vi behöver fler kvinnor, vi måste också utbilda fler unga kvinnor på musikhögskolorna, kvinnor som känner att detta är en framkomlig väg för dem, vilket i sin tur leder till att flickor i grundskolan också inser att de kan bli dirigenter. När jag var barn trodde jag inte att kvinnor kunde bli dirigenter över huvud taget. Jag såg ingen kvinnlig dirigent framträda förrän jag var omkring 25 år.
Du ger bland annat konserter med Symfonikernas förste gästdirigent Kent Nagano. Hur är det samarbetet?
– Att arbeta med Kent Nagano är härligt. Jag har samarbetat med honom från och till sedan George Benjamin komponerade operan Written on Skin, och sedan framförde vi Hans Abrahamsens let me tell you och Mahlers fjärde symfoni i Göteborg. Hans sätt att arbeta berörde mig starkt, han är verkligen speciell, han har ett analytiskt sinne men är samtidigt väldigt känslosam. Så han har den där underbara kombinationen. Och han är väldigt tydlig i sina rörelser, tekniskt sett, och vet precis vad han vill höra. Han är mycket väl förberedd. Allt som jag beundrar och respekterar hos andra musiker, som jag vill leva upp till – där sätter han ribban. Allt han gör är som en lektion i musik. Så jag ser mycket fram emot att återvända till honom och orkestern. Det är en så fin och öppensinnad stämning i ensemblen. Vi kan föra en dialog och arbeta obehindrat utan omvägar.
Let’s make music!
Text Urban Ward & Stefan Nävermyr
Foto Elmer de Haas & Musacchio-Ianniello, Accademia Nazionale di Santa Cecilia
