Mitt första orkesterverk skrev jag som 44-åring. Efter det har det gått väldigt snabbt. Jag har skrivit för de flesta svenska orkestrarna och flera utländska också. Jag tänker musik dygnet runt. Det händer att jag komponerar även när jag sover. Med åren går det allt fortare att skriva musik eftersom jag ständigt går och bearbetar det jag håller på med. Det känns som att musiken rinner ur mig, som att jag sätter på en kran och det flödar ut en massa musik som jag inte visste att jag skulle skriva. Jag vill gärna vara med på repetitionerna, speciellt i orkestersammanhang eftersom det är ett så stort ”instrument”.
Det är oerhört intressant att höra hur musikerna möter musiken. Vad de tycker är lätt och svårt, rent tekniskt. Det allra roligaste är självklart att få se hur mitt eget uttryck kommer fram och hur det når fram till musikerna. Musik, och alla konstarter, är undergörare i alla samhällen. Där finns det andrum för ett språk och en kommunikation. Den är universell och utanför det språk vi pratar dagligen med varandra, den når på ett djupare plan.
Jag har upplevt många lyckliga ögonblick i skapandet. Jag var Composer in Residence för Camerata Nordica när jag skrev Concert for flute, strings and harp som blev nominerad till det mest betydande verket 2011. Det kom till efter en jazzkonsert på Fasching. Efteråt gick jag upp på mitt hotellrum och musiken bara kom. Det är ett av mina egna verk som jag skattar högst.
En gång kom jag till en orkester i Tyskland och det lät inte klokt. Jag skämdes och tänkte att jag inte ville gå på uruppförandet. Jag kunde inte stå för det. Sedan skärpte orkestern sig så vid själva framförandet blev det okej. Det var väldigt jobbigt att vara maktlös, att inte kunna göra något åt att orkestern faktiskt gjorde ett dåligt arbete. Ett alltför långsamt tempo kan få musiken så tråkig att klockorna stannar och ett för snabbt kan göra stycket ospelbart. Lön för mödan är när musiken går fram, när jag känner att folk blir berörda. Det måste inte vara tårar, det får gärna vara skratt och roligt, eller crazy, eller argt, alla känslor.
Det är häftigt att man med musik har möjligheten att använda hela känslospektrat. Det finns ett uttryck för allt. Att höra sin musik spelas av andra är underbart. När jag går på uruppförandena känner jag mig stolt och glad. Att få vara med om de stunderna är höjdpunkten i mitt arbete – jag kan aldrig få nog. Det är en stor kärlek.
Anna-Lena Laurin, tonsättare
Hennes nya orkesterverk uruppförs av Göteborgs Symfoniker den 16-17 maj 2019
Här hittar du mer musik av aktiva tonsättare säsongen 2018-2019.