Göteborgs Symfoniker var min första förälskelse i orkestervärlden. Deras musiker var mina idoler. Jag kände dem alla till namn.
När orkestern kom in på podiet en efter en, och intog sina platser steg förväntningarna explosionsartat: Med den vithårige andre konsertmästaren Francesco Asti från Wien var vi redan på nivå med Archangelo Corelli – trodde vi alla fall. Det viskades att han egentligen hette Franz Kaufmann, men det bara ökade auran omkring hans person. Men här kom insvävande på orkestertrappan till höger basunisten Lohengrin Cremonese – får man verkligen heta så? – och vi var inte längre i Göteborg utan i paradiset.
Det omöjliga blir möjligt, vi befinner oss i en av världens bästa konsertsalar, och vad som än spelas får en oförklarlig guldglans. Vi kommer ut ur Konserthuset som andra människor, förvandlade. Jag går hem med min bror Norman genom Vasaparken och försöker sjunga varje melodi jag hört – jag får inte glömma dem.
Herbert Blomstedt
Dirigent
