Klockan är 12.09 när MTRX-tåget från Göteborg rullar in på Stockholms central. Trots att datumet visar 27 april har snötäckta åkrar skymtat i höjd med Hallsberg. Det har varit en intensiv vecka för Göteborgs Symfoniker med två konserter avklarade på hemmaplan. Men trots att Stravinskys Våroffer enligt GP “blåste rent hus” i Göteborg, så har vindarna fortsatt isa över staden, axlar är fortfarande stela efter att ha frusit i månader. Det ska behövas mer arbete än så. 
Det är en ivrig parad av 106 musiker, några med instrumenten på ryggen, som marscherar den korta vägen till Hötorget och Ivar Tengboms vackra, blå konserthus. “Ett riktigt favoritställe”, avslöjar violasten Lars Mårtensson. Tidschemat är pressat och efter ett kort akustikprov tillsammans med chefdirigent Santtu-Matias Rouvali är det dags för konsert. Stockholmarna har fyllt varenda sittplats och konserthuschef Stefan Forsberg ser till att publiken välkomnar Sveriges Nationalorkester med ett jubel.
Hjärtevärmande piano
De första tonerna står pianisten Bruce Liu för, alldeles för sig själv. Den unga kanadensaren har efter lång tids turnerande äntligen nått Sverige. Han har just den här veckan tvingats byta repertoar för att inte överanstränga sina gyllene händer. Måndag morgon fick därför orkestern snabbt kasta sig över den något mjukare 2:a pianokonserten av Rachmaninov. När de tunga inledningsackorden klingar fram i Stockholms Konserthus vilar en andäktig spänning över salen. Många vet att det är känslor ur de allra starkaste registren som nu lockas fram ur hjärtat. På läktaren bakom orkestern lutar sig ett par tätt kind mot kind. Och nog skapar Bruce Liu magi denna dag.
Förfäderna väcks till liv
När Igor Stravinskys balett Våroffer hade premiär 1913 utbröt ett berömt tumult. Publiken avskydde den rytmiskt avancerade musiken i svåra skalor. Dessutom väckte dansarna anstöt, där de vaggade, studsade, tassade runt iklädda Nicholas Roerichs primitiva kostymer av tofflor, särkar och flätor. Musiken skildrar hedniska ceremonier som “Väckning av förfäderna”, “Förhärligande av den utvalde” och “Jordens dans” i ett samhälle där naturens helighet är lag.
Våroffer är tekniskt utmanande, med kast mellan frenetiskt snabba passager och svävande skira soloinsatser. Symfonikernas Constantin Gerstein levererar det höga fagottsolot och första violinstämman, med inte mindre än fyra av orkesterns konsertmästare, bär fram böner i jämna vågor. 33 minuter lång är den rasande offerdansen. Efteråt bryter ett nytt jubel ut. En efter en får orkesterns olika sektioner motta dirigentens och publikens varma tack och ropas in på nytt.
18.48 rullar tåget igen västerut och skymningen utanför fönstren är svagt rosa. Orkestern är hemma i Göteborg igen snabbare än någon hinner säga Tjajkovskij.
Ett par dagar senare når temperaturen plötsligt 20 grader. En frack drar förbi på elsparkcykel. Ljusgröna kaninöron dyker upp på Avenyn. Jättemagnolian på Ekedalsgatan skummar i vitt och koltrasten har solokonsert.
Våren är ny, men den är sig lik.
Text och foto: Jenny Svensson