En gång i tiden var Hamburgs hamn befolkad av köpmän och redare och hem för några av Europas största skeppsvarv. Fortfarande är staden Tysklands ‘Tor zur Welt’, porten mot världen. Men idag har en annan stor export tagit plats i det världsarvsklassade hamnområdet – den klassiska musiken.
Ovanpå ett gammalt lagerhus sträcker sig konserthuset Elbphilharmonie 26 våningar upp på kajens yttersta kant och skimrar i vitt och silver. Vid foten av det vågformade komplexet skjuter containerpråmarna fram i långa linjer längs floden Elbe. Det omtvistade bygget av Elbphilharmonie tog nio år att färdigställa med en slutnota på 866 miljoner. Euro. Kan en sådan investering återbetala sig i biljettintäkter? En fråga ingen ställer – och efter pandemin vet vi att kulturens värde knappast kan mätas i pengar.
Det är inte många steg fram till dörren från bussen som transporterat musikerna i Göteborgs Symfoniker till sceningången hos Elbphilharmonie, men vinden hinner ändå rycka tag i nykammade frisyrer. Det glöms snabbt bort när kvällens soundcheck börjar. Som en jättelik ormkropp ringlar sig balkonger i alla vinklar runt podiet. Den futuristiska amfiteatern ska ge alla 2 100 åskådare samma ljudupplevelse tack vara 10 000 individuellt utformade akustikplattor.
Inbjudan till Elbphilarmonie har väntat länge på Symfonikerna och konserten är del av en stjärnspäckad musikfestival. Yuja Wang, Royal Concertgebouw, King’s Singers, NDR-orkestern under ledning av Esa-Pekka Salonen, Jonas Kaufmann, Alan Gilbert, Barbara Hannigan och Symfonikerna är alla inbjudna under loppet av några veckor.
Programmet som Barbara Hannigan, hennes sångsolister och Göteborgs Symfoniker tagit med sig består av succénummer från teater, balett och musikal. Publiken kommer ryckas med i Stravinskys 1700-talsflört Pulcinella, i Offenbachs chica charmkavalkad ur ‘Det glada Paris’ och i 30-talstango av Kurt Weill, arrangerad i Hollywoodformat. Konserten har redan haft bejublade framföranden i Göteborg och Vara, men ändå är många på helspänn. Går den glättiga framtoningen hem hos den konservativa tyska publiken?
Att turnera med 100 musiker kräver sin planering. Med tillräcklig vila, mat och sömn ska formen toppas klockan 20 när konserten drar igång. Kielfärjan gick lugnt och stadigt genom ösregnet över Östersjön medan instrument i alla storlekar har fraktats på lastbil. En del valde ändå att bära sin flöjt i handen för att utnyttja tiden till repetitioner i hytten.
För reseledarna gäller det att ha is i magen när besked från hotellet som “allt är klart utom rum 17” egentligen betyder “allt är klart utom 17 stycken rum”.
Flera i orkestern har tidigare spelat i det gamla konserthuset i Hamburg, Laeiszhalle, som sedan 1908 är placerat i Hamburgs gamla stadskärna, bara ett stenkast från platsen där Johannes Brahms föddes. Men i Elbphilharmonie syns inte spår av traditionella referenser – träet är ljust, väggarna vita och inte en bronsbyst i sikte. Den parkettförsedda foajén är bred som en balsal och du kan promenera i cirklar på våning efter våning. För de flesta tar det stopp vid dörren till balkongerna. Bara en dödsföraktande besökare kliver ut på 15:e våningen till ett räcke i höfthöjd, med vinglaset i ett krampaktigt grepp.
Det är aldrig någon tvekan när Barbara Hannigan lyfter handen och slår igång den dansanta ouvertyren i Elbphilharmonies stora sal klockan 20.00. Blickarna hos de 2 000 i publiken fastnar koncenterat på den karisma hon och orkestern utstrålar. Den oannonserade duetten i Offenbachs Barcarolle lockar fram ett glädjetjut och applådåskan rasar. Kvällens överraskning är när orkestermedlemmarna själva sjunger med på franska i Youkali, sången om drömmarnas land, och blir senare beskrivet i pressen som ett “Ah!”-moment. Även som proffsmusiker är det ett steg utanför bekvämlighetszonen att låna ut sin röst till allsång. Men klart man gör det för laget. Eller som Barbara Hannigan uttrycker i det tyska programbladet: “Jag har ingen komfortzon, eftersom jag ser allt som en utmaning”.
Och det som riktigt får luften att tätna under det långa programmet är bidragen från orkesterns solister. Färjetransport, bagageväntan, snålblåst – det gör ingen skillnad. Är det på världsscenen, så levereras det i världsklass. Från konsertmästare Justyna Jaras klassicistiska mönsterspel till Håvard Lysebos skimrande soloflöjt i Lost in the Stars. När slagverkare Roger Carlsson vänt på sitt regn-rör så att stjärnorna tycktes dala genom salen, och de sista tonerna klingat ut, hörs rungande Bravo!-rop. Det här är inte publik som känner sig tvungna att ge stående ovationer när andra gör det. Men vid tredje inropet är så gott som alla på fötter.
Foto: Daniel Dittus
Sedan invigningen 2016 har Elbphilharmonie skaffat sig en position bland Europas mest berömda konserthus. Hit vallfärdar nu turister, inte bara för att höra orkestrar av världsklass, utan för att beundra bygget, utsikten och omvandlingen som de gamla hamnkvarteren genomgår. Barnfamiljer och studenter promenerar i blåsten och värmer sig med currywurst eller take away-nudlar. Precis som i Malmö och Oslo tar den moderna musikscenen plats i tidigare hamnområden och nya stadsdelar växer fram. Målarfärgen hinner knappt torka på en fasad förrän lyftkranarna flyttar vidare till nästa arbetsplats. Det gamla lagerhusområdet Speicherstadt var en gång skapat som en frihamn för export utan tullar. Det är lätt att tänka sig den internationella atmosfären som en plats för nya visioner och ambitioner. En port mot världen, som nu blev ett perfekt avstamp för Symfonikernas turnéer under 2023.
Jenny Svensson
PR-ansvarig & redaktör
jenny.svensson@gso.se
