Så här i skiftet mellan ett år och ett annat går tankarna både till det vi passerat och allt vi står inför. Det vi kan blicka tillbaka på och dra slutsatser av – och allt som ännu är fritt och okänt. Det ligger en spänning i det. Någon skulle kanske kalla det oro. Jag väljer att tänka på det med tillförsikt.
För om vi lärt något av 2022 så är det att få saker blir som vi förväntat; något har tyngt oss i onödan, annat har överraskat som en blixt från klar himmel. Så oförutsägbart och förunderligt är livet. Och mitt i det vardagliga virrvarret har vi lyckan att ha musiken som en trygg följeslagare. Från välkända melodier kan vi få ledning och hitta tillbaka till en rytm som ger stöd. Ännu outforskade toner ger kraft och energi till ny utveckling. Det står var och en av oss fritt att hitta sin väg – sina favoritpartier och sin tolkning.
Det är något att vara tacksam över och påminna sig om. Genom hösten har vi följt utvecklingen i Ukraina liksom de iranska kvinnornas kamp för grundläggande mänskliga rättigheter. Vi har följt diskussionerna kring klimattoppmötet i Egypten och andra stora nyhetshändelser. Vi lever mitt i det andra kommer att se tillbaka på som sin historia. Förhoppningsvis kan de se en utveckling som går åt rätt håll. Och förhoppningsvis kommer de att ha musik från våra dagar som hjälp när de ska tolka vår tid och förstå sin egen.
Jag ser fram emot att möta 2023, med tillförsikt och i musikalisk gemenskap med er alla. Och så mycket vi har att mötas kring: Från framtidens stjärnor i Polstjärnepriset Nordic Edition i januari, via Elgars Enigmavariationer i februari, den djupt drabbande Leningradsymfonin i mars och ända till den tyngdlagstrotsande Hannigan i skiftet mot april. Allt detta,
och mer därtill, kan vi längta till, bli klokare och njuta av.
Sten Cranner
Vd och konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker
