Publicerat 20 september 2021 Att producera Tavlor på en utställning

Som producent ska man helst veta hur många musiker som ska sitta vid sina notställ, när dirigenten anländer och vilket övningsrum solisten kan nyttja. Bland en massa andra saker. Som producent för barn och unga tar jag också fram idéer, med god hjälp av Barnprogramutskottet, och ser sedan till att utveckla och förverkliga dem. Det kan se ut på massa olika sätt. Här är ett.

Förslaget att spela Tavlor på en utställning kom från en av musikerna i Barnprogramutskottet. Det finns flera poänger med att spela programmusik för vår yngsta publik. Inte minst för att den ofta är skriven som en skildring av något – en berättelse. Jag hade givetvis hört Porten till Kiev och kunde ganska snabbt nicka igenkännande till många tavlor, men jag kan inte påstå att jag känner verket på mina tio fingrar.

Till skillnad från övriga 98 procent av oss som jobbar i huset kan jag inte ta en ren ton vilket instrument ni än sätter i händerna på mig. Vad jag bidrar med är i stället att sätta det vi spelar i ett sammanhang. Min ingång är manus och regi och hur vi på bästa möjliga sätt kan göra musiken tillgänglig och upplevelsen storartad. När förslaget om att spela Tavlor på en utställning kom började jag genast fundera över hur vi skulle kunna presentera den.

Bakgrunden är ju spännande. Musorgskijs gode vän, konstnären Viktor Hartman, dör bara 39 år gammal (och själv blev han bara 42 år). Musorgskij hjälper då till att få ett stort antal av hans verk utställda. Sen går han på utställningen, blir så inspirerad att han komponerar elva pianostycken med titlar efter konstverken, dessutom musiksätter han promenaderna mellan tavlorna. Av de elva motiven är sex identifierade. Det här är ju en väldigt bra ramhistoria med flera frågor som vi kan låta publiken ta över. Vad är konst? Hur låter en tavla? Varför samlar man konst till en plats och kallar det utställning? Hur såg det ut där på promenaden?

För att gestalta det här behöver man någon som både har ett bra tilltal till vår publik och som samtidigt gärna har lite skills när det kommer till att teckna… och hittar man inte en person, så går det ju faktiskt lika bra med två. För min tanke är att precis som vi får höra musiken live, skapad just i detta ögonblick, ska vi också få vara med om att se en tavla skapas just i detta ögonblick. Sara Edwardsson och Ylva Hällen såg jag som perfekta för uppgiften.

Med en projektor och en stor vit (målar)duk kan vi se Ylvas konstverk växa fram under konserten. Kanske kan vi vara med och komplettera de där fem motiven som ingen riktigt vet hur de såg ut? Vår publik är ju på plats och kan berätta hur de tycker det ska vara. Ingen vet exakt hur konserten kommer att se ut, det är lite tjusningen med det här jobbet.

Vi har ett mål; en tavla måste bli klar. Vi kan skönja konturerna men kan ännu inte se hela bilden. Kom och lyssna och se hur det blev!

Hälsningar,

Mats Kjelbye,
producent med inriktning barn och unga
Göteborgs Symfoniker