Även de andra två flöjtisterna har plikt att spela piccola. Oftast är det bara en som spelar piccola i orkestern, men inte alltid. Det förekommer att fyra piccolor spelas samtidigt, i Mahlersymfonier exempelvis. Alla fyra i vår sektion är mycket duktiga på piccola.
Instrumentets ljud är penetrerande och hörs genom hela orkestern. Det är en press att veta att om just jag gör ett misstag, så hörs det tydligt. Det får man lära sig att leva med förstås. Samtidigt hörs man när man lyckas. Det kan finnas någon i en mindre exponerad stämma som gör väldigt fint ifrån sig, men det hörs inte på samma sätt. Så är det. Stor skämsstrut ibland, men också mycket ära om man har en bra dag.
Piccolan används som en krydda, en extra spets. Om den fanns i ljudbilden hela tiden skulle det kännas uttjatat. Det innebär att piccolisten får räkna paus ideligen, ibland i 20 minuter utan att spela en enda ton. Sedan ska man plötsligt bara smacka dit det. Det är nog den största utmaningen med instrumentet, att man sitter och gör ingenting och så kastas man in i musiken. Som att hoppa på ett tåg i full fart. Ibland kan jag sitta och fundera på om jag överhuvudtaget kommer att få ton.
Den stora fördelen med jobbet är att vi får utvecklas hela tiden. Man slutar liksom aldrig att gå i skolan. Det är inspirerande att spela med duktiga kolleger. Som orkester och enskilda musiker når vi aldrig en nivå där vi ligger stilla, utan vi har alltid saker som vi jobbar vidare på.
Hur jag känner när jag sitter inför fullsatt hus och dirigenten just ska slå in orkestern? Jag tänker: Stängde jag av kaffebryggaren när jag åkte hemifrån? Fyller barnen år i morgon? Nej, förhoppningsvis känner jag ett förhöjt vakenhetstillstånd, att jag är alert i sinnet och extra öppen för det som ska ske. Så känns det, oftast. Jag älskar konserter eftersom det krävs stor koncentration. Jag gillar att göra något totalt där det krävs max av mig. Jag gillar att gå in i det tillståndet.
TINA LJUNGKVIST,
FLÖJTIST I GÖTEBORGS SYMFONIKER