Publicerat 15 maj 2019 Det speciella ögonblicket

Redan som liten ville jag bli dirigent för jag lockades av att spela tillsammans med andra människor, inte sitta ensam vid pianot eller med violinen och bara öva, öva, öva… När jag var nio år tog min fostermamma med mig på en repetition med den lokala kyrkokören och orkestern som skulle framföra Ein deutsches Requiem av Brahms.

Jag minns hur fascinerad jag var av de färgrika klangerna och den mäktiga kören när de sjöng Denn alles Fleisch, es ist wie Gras. Det är inte ofta ett barn rörs till tårar inför musik men jag grät när sopranen sjöng ”Jag vill trösta er, som en mor tröstar sitt barn”. Senare, när min fostermor dog, valde jag detta stycke till begravningen.

Repetitionerna intresserade mig och är en av två saker jag tycker bäst om i arbetet som dirigent. Det är härligt att repetera med orkestern, som att spela ett instrument, vi arbetar tillsammans med saker tills de är perfekta. Vid repetitionen fördjupar man sig i och definierar ett verk och jag uppskattar mycket vad musikerna ger tillbaka till mig när vi formar musiken. Detta samarbete är underbart. Den andra saken jag tycker om är givetvis själva konserten som är ett slags höjdpunkt av repetitionerna. Något speciellt måste ske i mötet med publiken. De måste bli känslomässigt tagna av framförandet och få med sig något hem från konserten. Därför måste framförandet vara utöver det vanliga och både orkestern och dirigenten måste sikta mot det speciella ögonblick, tidsmomentet i konserten, då allting plötsligt sker.

Musiken kan och bör vara viktig i våra liv. I dessa orostider med konflikter och krig på många håll i världen ser jag problemen torna upp sig: människor som är rädda för krig, och makthavare som inte räds kriget. Men musiken kan vara till viss hjälp här. Varje år leder jag en internationell ungdomsorkester i Schleswig-Holstein där en kinesisk flicka kan sitta bredvid en finländsk pojke, eller en svensk spela tillsammans med en amerikan. Det behöver världen, ett fredligt samarbete med ömsesidig respekt. När mitt sommararbete med orkestern är över ber jag de unga musikerna att handla i fredens tecken, i sin inställning, med sina ord och förstås i sitt musicerande. Och de tar till sig detta råd på största allvar vilket är väldigt upplyftande.

Jag ser mycket fram emot att arbeta med Göteborgs Symfoniker som förste gästdirigent. Orkestern håller en mycket hög konstnärlig nivå och vad än verket och jag kräver så levererar de. Det är ett sant nöje!

CHRISTOPH ESCHENBACH,
FÖRSTE GÄSTDIRIGENT