Den känslan kommer fortfarande när jag som vuxen är på väg till en repetition: jag känner hur hjärtat öppnas när jag snart ska få uppleva de första ljuden tillsammans.
Vi, som musiker, tränger djupt in i en klingande värld, vi finner resonans hos varandra, och vi bjuder in er, vår publik, att vibrera med oss, för det är just vad resonanser är. Vi är alla närvarande i klangen och jag känner tydligt att publikens roll är en aktiv roll. Repetitionerna har många tillfredsställande aspekter men vi tänker alltid på att vad vi arbetar med ska delas med vår publik.
Detta förändrar kemin (och stressen!) i vår process, för även om jag antar att jag musicerar på det sätt jag önskar, så glömmer jag aldrig att vi förbereder oss för det vi kallar ett framträdande. Det är ett riskfyllt företag, för liveframträdanden kan innebära både oväntade triumfer, krökar och svängar, och uppenbarar vår mänsklighet i all dess styrka och sårbarhet.
Å andra sidan är mitt förhållande till musiken ett intimt och värderat mysterium. Från det första ögonblicket i vår enskilda uppvärmning genom dagar av gemensamma repetitioner i varje nytt program arbetar vi individuellt och kollektivt mot ett gemensamt men samtidigt odefinierat mål. Känslan denna process alstrar är utmattande, upprymd och beroendeframkallande och har varit en central del i min tillvaro sedan jag var ett mycket litet barn. Jag är otroligt tacksam att vi funnit varandra… jag och musiken, och jag är alltid lika mycket hedrad som nyfiken på att komma till Göteborg, där vi redan haft så många äventyr, och att gå djupare i vår personliga och kollektiva musikaliska upptäcktsfärd.
BARBARA HANNIGAN,
FÖRSTE GÄSTDIRIGENT