Det är alltid lika märkligt att jag fortfarande blir förvånad. Till vardags hör jag orkestern säkert 30 timmar i veckan eftersom jag producerar våra filmade konserter. Men jag hör orkestern genom mikrofonerna. Såhär på turné får jag återupptäcka den fysiska klangen, hur man jobbar med en lokals förutsättningar och hur kombinationen alltid påverkar resultatet.
Nu befinner vi oss i Salzburg, och här spelar vi tre konserter i en gammal barockteater från 1600-talet som sedermera blev ridskola, som senare blev en av huvudscenerna på Salzburgfestivalen. Felsenreitschule. Sten-rid-skolan fritt översatt. Och klangen av sten är speciell, inte helt bekant, men mjukare än vad jag först trodde. The hillls are alive with the sound of music.
Alice Sara Ott är solist dessa kvällar och vilken solist hon är. Hennes känslighet får tonerna att liksom hänga i luften i den långsamma satsen i Ravels pianokonsert, och där några meter under taket singlar pianotonerna tillsammans med det engelska hornet som höstlöv innan de landar i publiken.
När Petrusjka är klar och Valse Triste avslutat konserten stampar och klappar publiken taktfast, men det låg tyvärr inga fler extranummer på notställen, annars hade det säkert blivit ett till. Vi får se hur det går ikväll.