Turnén genom Europa rullar på. I lördags spelades ett av turnéprogrammen i Stockholms Konserthus, nu har vi fortsatt till Hamburg och dess ytterst spektakulära konserthus, Elbphilharmonie. Om bygget och exteriören kan ni läsa ur mycket som helst på nätet, jag tänker redovisa intrycken från ett mer internt perspektiv.
Vi kom ett litet gäng icke-musiker och skulle ta oss in till våra musikerkollegor via sceningången. Att hitta rätt dörr var redan det ett äventyr. Väl inne tog vi hissen tillplan 10, har ni tänkt på att man ofta tittar neråt i en hiss?
Glöm det! Budskapet var tydligt, trots att vi var listade som anställda vid Göteborgs Symfoniker kom vi inte in. Nä, det skulle ha anmälts flera veckor i förväg för att kunna tillverka något slags passerkort. Ner igen, samma hiss, ut och leta reda på biljettkontoret, konserten hade vi ju biljetter till. I alla fall.
Den tjusiga exteriören lyser med sin frånvaro när vi hittat rätt, bunkerkänslan i betongkorridoren lättade inte direkt upp stämningen. Men biljetter fick vi.
Ut igen, efter passage typ boarding på flygplats var det rulltrappa som gällde. Väldigt lång, men litet ljusare än bunkern.
Sedan en tjusigare trappa, bred och lång, känslan infinner sig, nu har vi hamnat rätt. Puh.
Väl inne i salen är det svårt att inte bli imponerad. Pampigt, stort och elegant. Och fullsatt, ungefär 2000 personer valde Göteborgs Symfoniker en måndagskväll. Enda lediga biljetterna var två återbud, de lär ha gått åt de också.
Konserten inleddes med Finlandia, därefter kom en presentatör in och intervjuade kvällens solist, Martin Grubinger. Ett för oss nytt sätt att tala mer med publiken och skapa kontakt. Ett för många okänt verk, Kalevi Ahos slagverkskonsert blev på detta sätt tillgängliggjort redan innan första tonen ljudit. Mycket uppskattat och kanske något att ta efter?
Gensvaret blev enormt efter slagverkskonserten, en stor upplevelse för undertecknad, intensivt och kraftfullt genomfört med ett ytterst subtilt slut i den svagaste av nyanser. Vad kan det heta? Pianississississimo? Sibelius femma efter paus drog ner applådåskor den också, publiken krävde extranummer. Valse triste med Rouvali, bättre blir det inte.
Västra Götalandsregionen passade på att utnyttja tillfället till kontaktskapande, hade konferens under dagen för att avsluta med konsert. Säger hej då från Hamburg med denna bild, mannen heter Anton César, protokollansvarig regionutvecklare, vi sågs på mottagningen efter konserten där Göteborgs Symfoniker bjöd in till eftersnack med tilltugg.
Bis Morgen,
Urban Ward, kommunikationschef