I december ger vi Stravinskys opera Rucklarens väg – i konserthusformat (semi-staged som det heter på engelska – där handlingen ska utspelas på samma scengolv som orkester och kör alltså). Ett spännande projekt utöver det vanliga – i alla fall i vårt hus.
Kampanjbilden till Rucklarens väg. Foto Mats Bäcker.
Sångerskan tillika dirigenten Barbara Hannigan står bakom idén som också är premiärprojekt i hennes eget mentorsprogram för unga sångare – Equilibrium.
Barbara Hannigan har både dirigerat och sjungit med Göteborgs Symfoniker vid flera tillfällen under de senaste åren och har nyligen knutits till huset som förste gästdirigent (ett åtagande som inleds nästa säsong). Att vi står som samarbetspartner i Equilibriums allra första uppsättning var därmed lika självklart som att vi också står värd för premiärföreställningarna innan projektet reser vidare till andra konserthus i Europa och USA. Spännande och kul!
(*)The Rake Project är alltså lite av en ordlek med operans engelska titel The Rake’s Progress och projektet Equilibrium.
Med detta projekt fick Göteborgs Symfoniker också äran att knäcka scenografi- och kostymnöten för en stor (i konserhusmått mätt) operaupplevelse i ett format som dels ska få plats på olika konserthusscener, som sällan är anpassade för ändamålet, och dels enkelt ska kunna packas ner i en turnékartong. Hur löser man det?
Barbara Hannigan tog kontakt med regissören, scenografen och ljusdesignern Linus Fellbom och knöt honom till projektet. Han skapar den visuella upplevelsen – scenbilden, och är lite av en scentrollkarl i sammanhanget.
-Jag tänker mig en stor låda på 3x3x3 meter som står mitt på scenen. Som en dammig arkivlåda ungefär. Dirigenten (Barbara) kommer in och desinficerar lådan med en rökmaskin. Väggarna faller ut och där inne sitter Tom Rakewell som i en tidskapsel. Han vaknar och spelet kan börja. Lådan blir scenen.
Linus Fellbom visar upp scenmodellen.
Ungefär så beskrev han idén när vi på marknadsavdelningen ville få lite mer kött på benen inför vårt arbete kring reklamkampanjen. Men varför ska lådan desinficeras?
Jo, Rucklarens väg handlar om Tom Rakewell som överger sin trogna fru för att ge sig ut på mindre trogna äventyr för att leva loppan medan hustrun förgäves väntar på att hennes man ska återvända. Mannens självförverkligande och kvinnans underkastelse… hm, det finns ju inget incitament att hurra för det beteendet idag.
Men operan är ju bra och den innehåller fler värden än gamla förlegade könsstrukturer – det ska vi inte glömma bort.
Linus svar på problemet är att helt enkelt plocka fram denna historia ur arkivet, damma av den, och spela upp den som ett exempel på något som hänt förr – som ett museiföremål ungefär. Och för att inte det gamla beteendet som gömmer sig i lådan ska sippra i väg och få nytt liv, desinficeras den innan den öppnas. Smart förpackat! Att föreställningen dessutom ska ut på resa förstärker ju lådans funktion ytterligare.
Kampanjbilden då? Vi ville ha Barbara i fokus. Men för att lyckas med det var vi tvungna att ta oss till Paris, där hon bor. Vi bestämde att fotografen Mats Bäcker, som jobbat mycket för opera- och teatervärlden, var rätt man för jobbet. Han tackade ja.
Med fem kartongbitar under armen (som senare skulle monteras till en låda) och en resväska drog jag till Landvetter en ruskigt tidig fredagsmorgon i augusti. Väl framme på hotellet i Paris sammanstrålade jag och Mats Bäcker för att prata igenom jobbet över en lunch. Ett problem vi måste lösa var att hitta en bra plats för fotograferingen. Något som jag trodde skulle vara lätt – vi behövde ju i princip bara en betongvägg eller liknande ruffig miljö – ett garage kanske? Vi behövde el också. Att få tag i någon som kunde hjälpa oss visade sig vara svårare än jag hade trott då halva Paris var semesterstängt och alla kontakter man eventuellt har där inte gick att få tag på. Det började bli lite oroligt.
Men Mats lyckades efter några om och men få nys om en plats i utkanten av Paris via en bekant som svarade på ett lite desperat rop på hjälp på facebook. Platsen var en nedlagd fabrik som nu inhyste ett konstnärskollektiv… det lät ju lovande!
Och det var det.
Vi bestämde oss för att åka dit genast. En stund senare stod vi utanför en anspråkslös byggnad med en röd dörr och en gul skylt som visade att vi hittat rätt. Konstnären Julia Rollard som lovat att visa oss runt, öppnade dörren till en mycket spännande värld!
Vi vandrade runt i en labyrint av skrymslen och vrår där nya små världar öppnade sig bakom varje hörn.
Och som en extra liten pärla, bakom en plåtdörr i en mörk korridor, låg en prunkande trädgård smyckad med en mängd märkliga föremål.
Det var ett fantastiskt spännande, skräpigt, kreativt, dammigt och inspirerande ställe! Vi var i hamn och kunde andas ut.
Vi tackade Julia, bestämde när vi skulle ses nästa dag och lämnade Travail d’Artistes bakom oss och landade på en pub något kvarter bort och tog en öl i augustivärmen för att fira att ett nyss till synes omöjligt uppdrag nu hade löst sig på ett fantastiskt sätt! En konstutställning och en extremt dyr kopp kaffe (60 kronor) vid Louvren hann vi också med innan vi mötte upp med Linus Fellbom för att äta middag på kvällen och planera morgondagens fotografering.
En dyr kopp kaffe.
Nästa morgon gick vi igenom våra planer hemma hos Barbara. Hon visade oss några klädförslag ur sin garderob och tillsammans enades vi om ett par byxor och två toppar.
Efter någon timmes pratstund om projektet Equilibrium och annat ditt och datt tog vi en taxi till dagens arbetsplats.
Linus och Barbara blev lika överväldigade som vi över stället vi hittat. Ett hörn i fabrikens snickeri, framför några skivor och plank, blev till slut vår fond i fotot. Barbara svidade om i ett dammigt och fullbelamrat litet kyffe i en del av fabrikslokalen. Mats och Linus riggade rökmaskinen och placerade ut blixtarna. Och jag monterade ihop lådan med nålar och tejp.
Barbara var väldigt tålmodig med allt testande av vinklar och positioner och rök. Väl igång med plåtningen höll det dock på att sluta illa när vi i ett försök att sätta fart på röken – så att den skulle virvla snyggt – istället lyckades svepa in Barbara i en mindre dammstorm som angrep ögon och luftvägar… inget mer viftande alltså. Men det blev bra ändå. Vi fick till och med hjälp av solen genom ett takfönster när en av blixtarna bestämde sig för att strejka. En magisk plats som sagt!
Julia, som fick ett par flaskor bubbel av oss som tack för att hon ställde upp och hjälpte oss en lördag, blev överväldigad över presenten och bjöd oss på after work med mat i trädgården när vi var klara med fotograferingen några timmar senare. Små söta tomat- och fetaost-spett, tortillachip med hummusdipp och senare en auberginegratäng med smörslungade brytbönor. Mmm…
Där satt vi, som i en saga, och åt och drack, pratade, skrattade och gungade (!) och njöt i augustivärmen i den lummiga, hemliga trädgården bakom plåtdörren… och outsägligt nöjda över att vi lyckats så bra. Skål för Rucklarens väg!
Är du mer nyfiken på vårt Paris-äventyr kan du kika på denna film:
Väl mött!
Magdalena Nilsson
Grafisk formgivare