Varje år väntar vi på denna dagen, då den första abonnemangskonserten med Symfonikerna skall göras. Vi väntar alltid till tidigt i september, då vi är säkra på att alla musikälskare har kommit hem efter sommaren och har en upparbetad aptit och längtan efter en ny säsong med Symfonikerna på Konserthuset. Onsdagen 12 september skedde säsongöppningen för säsongen 18/19, med röda mattan och stora förväntningar.
Symfonikerna bjöd på ett kontrastfullt, men lika fullt storslaget program – först ut Stravinskys något knottriga Movements för piano och orkester. Detta verket har faktisk aldrig gjorts i Konserthuset, kanske beroende på att det med sina korta åtta minuter aldrig helt passar in, rent tidsmässigt. Det briljanta draget Vikingur Olafsson – vår debuterande pianosolist – föreslog var att utan paus koppla verket med Mozarts pianokonsert nummer 24. Det blev synnerligen snyggt, där det knarriga landskapet i Stravinsky framträder tydligare när det efterföljs av Mozart delikata och organiska tonspråk. Och vise versa, Mozarts briljans blir mer tydlig efter Stravinsky.
Vikingur i sin loge innan konserten onsdag 12/9.
Vikingur framförde båda verken fantastiskt och tog alla med storm när han efter varje konsert (onsdag, torsdag och fredag) levererade olika extranummer. Jag lovar att ni får träffa honom igen med Symfonikerna i en nära framtid!
Konsertmästare Per Enoksson i pausen innan Strauss Alpsymfoni.
Höjdpunkten för mig personligen blev ändå efter pausen, med Richard Strauss gedigna Alpsymfoni. Denna storslagna tondikt som beskriver den 14-årige Richards bergsvandring i Alperna, där man i toner så tydligt får beskrivet hans upplevelse (historien säger att han gick sig bort där uppe i fjällen) och hans nyupptäckta kärlek till detta mäktiga landskap. Detta är heller inte ett verk som så ofta görs i konsertsalarna, inte bara för att det är konstnärligt krävande, men också för att det krävs så många musiker i orkestern. Det är inte alla orkestrar som orkar med att framföra detta verket. Göteborgs Symfoniker gör det.
Här ser ni de så kallade backstage-musikerna, som spelar i foajén under konserten medan övriga musiker spelar från scen.
Effekten för lyssnaren blir som att höra musik på distans, från fjärran. Nio valthorn, två trumpeter och två tromboner. Vilken fantastisk vecka det blev, där vi gjorde programmet tre gånger på rad. Nu väntar nya fantastiska konsertupplevelser med Symfonikerna, deras titeldirigenter och gästande artister!
Mycket nöje – Vi ses!
Sten Cranner VD och Konstnärlig chef