Konserthuset är lite som mitt barndomshem, min farmors far var med från begynnelsen då orkestern grundades och jag är inne på fjärde generationen. Jag har besökt många konserter som liten, ofta sovandes i någon stol långt fram i salongen, så mor som spelade i första fiol kunde ha lite koll på mig. En hel del bus har jag också lyckats uppleva i huset.
Att jag började spela fiol är inte så konstigt, men att jag fortsatte och i dag är violinist är lite mer av en bedrift. Det var mycket annat som hägrade i mina tidiga tonår och det var nära att jag la fiolen på hyllan för gott. Vid 15 års ålder kom jag in på Edsberg i Stockholm. Det var avgörande för min framtid.
När jag var 20 år, och i sjunde månaden, lyckades jag få en plats i Göteborgs Symfoniker. Det var inte min plan från början. Tanken var att åka till Berlin för vidare studier, men kärleken slog ner mellan mig och Morten Agerup, tubaist i Göteborgs Symfoniker. Vi fick barn och på den vägen är det.
Efter 30 år i orkestern är det fortfarande ett fantastiskt arbete. Varje vecka är en ny utmaning. En symfoni man spelat många gånger blir ändå oftast en ny och fräsch upplevelse. Att få vara i en orkesterklang är för mig ofta som en verklig andlig upplevelse, man är där och nosar på himmelriket. Lite som att uppnå nirvana.
Jag tycker om kontakten med publiken, det fungerar lite som att bryta isen, vill gärna få lite ögonkontakt och skicka ett leende. Ibland ser man någon bli rörd till tårar av musiken, då känns det extra fint. Vårt mål är att på något sätt beröra åhöraren, då har vi nått fram och då känns det som att vi har lyckats.
Dirigenten spelar en stor roll för oss, hen formar stycket, som en musikalisk regissör. Kvaliteten på dirigenterna varierar, men det gäller att vi som orkester alltid ger vårt yttersta, att vi behåller vår självrespekt och yrkesstolthet, vi ska alltid leverera en konsert på bästa möjliga sätt. När allt klickar, när dirigenten lyckas komma förbi de tekniska svårigheterna och verkligen tränga in i musiken då är vi som ett, i total harmoni. Det har med utstrålning att göra. Att musicera med Santtu är ett bra exempel på detta.
Jag älskar det här jobbet. Vi hjälps åt, stämningen i orkestern är väldigt bra. En gemenskap som jag tror är unik. Vi är familj! Och vi får applåder. Tänk att få gå till ett jobb där dagen slutar med stående ovationer. Det är inte alla förunnat.
Nicola Boruvka, violinist
