Låt oss gå tillbaka ett par veckor i tiden. Ön kallar. Lite då och då kommer denna enorma längtan efter att få färdas på öns smala vägar, längs kustlinjen, betrakta vulkaniska landskap, hav, glaciär och berg – ibland allt i samma blick.
Island. Det här handlar om Island. Ön drar till mig som en magnet. Landskapet talar rakt in i min själ. Djupt, rätt ner. En smärtsam, öm och vacker poesi formas framför ögonen på mig – fylld av förhoppning, men också sårbarhet, ensamhet och tidvis en enorm utsatthet. Bilderna avlöser varandra. Vädrets makt, ett vindpinat och ett extremt arbetsamt folk som lever sina liv på denna i geologiska mått mätt unga ö. Drygt 330.000 invånare, så präglade av sin speciella historia, men också av isolationen, det hårda vädret och unika landskapet. Förresten, är det dåligt väder, vänta en kvart så är det nytt väder – det kan skifta oerhört snabbt. Det är som att färdas i ett emotionellt landskap – den vulkaniska svärtan ger ett säreget djup.
Denna gång har jag förmånen att följa orkestern, Göteborgs Symfoniker, till avslutningsdestinationen på den nordiska turnén. Slutdestinationen är Reykjavik och landets kulturella symbolbyggnad, konserthuset Harpa. Första spadtaget hade tagits, arbetet var igång när befolkningen möttes av den obehagliga och överraskande nyheten om bankkrisen 2008, då landets alla tre kommersiella banker kollapsade. Stunden var fylld av allvar och kris. I förhållande till landets ekonomi är kollapsen den största som någonsin drabbat en nation. Statsministern talade till medborgarna och avslutade sitt tal med så ovanliga ord som ”God bless Iceland” – så brukade man ju inte säga, inte på ön. Vad var detta? Medborgarna visste inte riktigt vad de skulle göra. Hamstra? Förbereda sig för det värsta? Island var försatt i en djup ekonomisk kris. Ilskan bland folket var stor.
Länge trodde man att det påbörjade konserthusbygget skulle stanna vid en lerig grop; det fanns t o m (humoristiska) förslag om att bygga ett fängelse på platsen för att bura in bankdirektörerna som försatt landet i en allvarlig ekonomisk kris. Bankernas skulder var 12 gånger större än hela statens plånbok och den isländska kronan gick ner med 45 procent. Uppförsbacke, kan man lite lätt konstatera. Katrín Jakobsdóttir (från partiet Gröna vänstern) agerade djärv kulturminister och fick regeringen på andra tankar. Bygget genomfördes enligt plan och idag kan islänningarna tacka sin lycka för det. Konserthuset Harpa, beläget centralt i stadens hamn (Austerhöfn), är så imponerande med den vulkanliknande konsertsalen, Eldborg, idag en samlingspunkt för kultur, en byggnad och arkitektur som lockar många internationella besökare. Huset är ritat av Henning Larsen arkitekter (Danmark) och exteriören, ca 10.000 prismaformade fönster i olika färgnyanser, formar ett eget konstverk, signerat Olafur Eliasson.
Göteborgs symfoniker gästar Harpa för andra gången. Första gången var under ledning av Gustavo Dudamel (september 2011), den gången var man också den första utländska orkestern som konserterade i salen. Vår relation till Islands Symfoniorkester är god, och många minns säkert orkesterns gästspel i Göteborgs konserthus i april 2017. Konserten i Harpa är nummer åtta av åtta hittills har vi gjort tre konserter på hemmaplan i Göteborg, en i respektive Vara, Oslo, Stockholm och Köpenhamn och nu finalen i en sagolik akustik.
Det här är Santtu-Matias Rouvalis första spelår som orkesterns chefdirigent, precis som det är den första längre turnén, och vilket spelår det varit(!), fylld av inspiration, glädje och ett musicerade på hög konstnärlig nivå. Ivrigt längtar jag redan till det kommande spelåret, som har så många spännande musikaliska ingredienser, och för en dryg vecka sedan släpptes ju vårt generalprogram för säsongen 2018/19. Kika gärna om du inte redan gjort det.
Kopplingen till isländsk kultur blir än starkare under nästa spelår. Jag lyckas ringa in fyra betydande händelser. Vid säsongsöppningen gästas vi av solisten Víkingur Ólafsson, den kanske starkast lysande isländske instrumentalsolisten, som tillsammans med Rouvali och Göteborgs Symfoniker framför musik av Stravinsky och Mozart.
Vidare, vi stoltserar med två omfattande kompositionsbeställningar av framstående isländska tonsättare, Anna Thorvaldsdottír och Daniel Bjarnason. Daniel skriver en slagverkskonsert, vars soloparti kommer att framföras av slagverksekvilibristen Martin Grubinger, ett verk som vi också tar med på turné till Tyskland och Österrike i februari nästa år; och Anna skriver musik till ett koreografiskt helaftonsverk, detta i samarbete med den omtalade isländska koreografen och konstnärlig ledare för Iceland Dance Company, Erna Ómarsdóttir.
Popikonen Björk är Islands största musikexport. Hon besitter en oefterhärmlig röst, och skriver fantastisk musik. I konceptet Emotional landscapes, signerat Hans Ek, sätts Björks musik i förgrunden; hennes kompositioner kläs i orkestral dräkt, och intar en något större, annorlunda, klangkropp. Den som kan sin Björk kommer att känna igen sig, men det hör inte precis till vardagen att höra hennes musik klinga i konsertsalar dedikerade för orkestrar i första hand. Missa inte!
Ja, ni hör, för den som trivs i det isländska landskapet är det liksom julafton flera gånger om – och jag kan inte komma ifrån det: musiken finns i landskapet och landskapet finns i musiken. Kan inte bevisa det, men känna det.
Marco Feklistoff
Islandsresenär, fotograf och planeringschef