Hundra år. Hundra år som självständig och fri nation. Det är inte vilken onsdag som helst. Det är den sjätte december 2017. Hundra år av frihet.
Med stolta och vördnadsfulla steg tar jag mig till jobbet en dag som denna. På min promenad uppför Kungsportsavenyn till Konserthuset tänker jag på den blåvita flaggan. Färskt i minnet klingar morgonens telefonsamtal till min 94-årige morfar, krigsveteranen, han som var med och kämpade för nationens frihet under andra världskriget. Vi pratar kort om dagen, vad den betyder, om minnen, om våra gemensamma stunder.
Mina tankar går till alla de modiga som kämpade mot ondska och tyranni, som indirekt bäddade för den frihet som jag lever i idag. Hur många gånger tar vi inte vårt priviligierade liv för givet? Tänker tillbaka på alla de dagar i min barndom då ekona från kriget fortfarande var så aktuella, så invävda i vardagen. Alla de fasansfulla berättelserna från skyttegravar, värn, granateld, skräck, köld och annat helvete. Det var då, nu är nu.
Det har alltid vilat en särskild form av vördnad över den sjätte december, en högtidlighet och respekt. Två levande ljus som tänds i fönstren i varje hem. Tacksam för allt mitt fädernesland gett mig, över den sisu som jag ändå på något sätt bär inom mig. Lika tacksam är jag för alla de chanser Sverige givit mig. Tagit emot mig med öppna armar, gett mig chansen och möjlighet till utbildning och förkovran.
Visst, det har inte alla dagar varit helt enkelt att vara en utböling, eller ”finne” i främmande land, i ett broderland bland de fina och snygga, men Sverige har också vårdat mig ömt, låtit mig bygga bo och bilda familj, arbeta och bidra. Jag har under många år levt i Tornedalen, en trakt som sägs vara världens fredligaste gräns; där vi långt innan EU-medlemskap, Schengen osv, fritt kunnat passera gränsen mellan Sverige och Finland hur många gånger som helst per dag (och fortfarande kan!). Utan frågor, utan pass. Vilken rikedom! Vilken styrka att kunna höra till två!
I detta decembermörker går längtan raskt till de ljusa sommarnätterna i norr. Det förföriska ljuset. Men dit är det lång tid än. I det nordligaste norr råder just nu det vi på finska kallar ’kaamos’ – midvintermörker (eller polarnatt). Mörkret härskar totalt över ljuset. Solen orkar inte krypa över horisonten än på mer än en månad. Sådant härdar. Kylan och mörkret.
Idag, just denna speciella decemberdag, har jag bestämt mig för att bara tänka på ljusa saker i livet. Med ett leende ser jag fram emot att fira hundraåringen, en hundraåring som jag på ett eller annat sätt är en del av, som jag fortfarande formas av. Den finska flaggans färger inger hopp. Allt är möjligt!
Hundratals och åter hundratals konserter har passerat mina öron, och ytterligare en skall göra det i kväll, men just denna kväll kommer jag säkerligen att komma ihåg under en lång, lång tid – musik som fötts i en kamp, under en tid av längtan efter frihet, musik som format en nation, och slutligen nation som format en sådan stark musikkultur. Med förundran tänker jag extramycket på alla dessa dirigentexporter, solister, tonsättare, jazz-, rock- och folkmusiker av absoluta världsklass – blundar och föreställer mig klangen av Finland – 100 år av musik.
Det här är en dag att fira! En dag att minnas! Hyvää itsenäsyyspäivää!
Marco Feklistoff Planeringschef, Göteborgs Symfoniker