Ljuset och värmen omfamnar mig helt. Det är fel på värmen där vi bor och ganska kallt just nu så jag njuter lite extra av värmen. Sorlet i salen tystnar. Orkestern stämmer – detta ljud som är så fyllt av förväntan och så löftesrikt. Därefter tystnad.
Det blev stopp i trafiken när vi skulle korsa motorvägen för att komma in i stan. Alla överfarter var avspärrade och vaktades av poliser och deras bilar med blåljus. Vi stod stilla i kö, vände och körde till en parkering med utsikt över den tomma motorvägen. Där kom plötsligt fyra polisbilar med blåljus och en svart bil med eu-delegater. Sen hände ingenting. Sen kom nästa delegation. Efter en halvtimme framför detta enformiga skådespel vände vi om och styrde mot ett matställe vid en sjö.
Nu kliver en lång dirigent i svart pyjamas upp på podiet och Haydn tar över. Det blir fest. Det är jubel och glada stråkar. Bilden av en park med vatten och springbrunnar stiger fram. Det är solsken och vita molntussar och jag ser en känslig ung hertig vifta med behandskade fingrar. Han stannar upp i en ack så lätt tvekan, sen jubel igen med trippande fioler.
Vi körde till den lilla restaurangen vid sjön. Där fanns fler som fastnat i trafiken och samtal mellan främlingar uppkom spontant. Hur är trafikläget? Hur lång tid tror vi det tar innan motorvägen öppnas? Långtradarchaffisar pratade med barnfamiljer och personalen bakom disken tog upp beställningar på pizzor. Vi såg ut över sjön och kollade senaste nytt om trafikläget i telefonen.
Nu lugnas mitt eget tempo här i konsertstolen. Vatten porlar och fåglar kvittrar. En klarinett sjunger i vemod. Tvärflöjten tröstar lugnt. Gradvis släpper stressen över om vi ska hinna. Vi hann. Vi är på plats i konserthuset. Musiken dansar så lätt som en tanke. Skiftar färg som en fjäril i solen. Här kommer kungligheterna. Alla blommor bugar, musiken är pompös. Pyjamasmannen har långa armar och långa fingrar, han styr över alltihop. Blåsare sjunger som människoröster, ljuset blänker i fiolerna och i musikernas hår och flintar. Trumpeterna glimmar.
Vi bestämde oss egentligen för att strunta i konserten, det började bli för ont om tid. Men vi tar vägen förbi motorvägen när vi kör hem för att se hur långa köerna blivit. De är borta. Avspärrningarna är hävda och motorvägen är helt tom. Inte en bil så långt ögat kan se. Nu går det undan. På nolltid är vi i centrum och det finns gott om parkeringsplatser. Sladdar in i en ruta och rusar in i konserthuset med andan i halsen. Tjejen som tar emot våra biljetter säger lugnande minst tre gånger: ”ni är här nu”.
Det grå novemberljuset blir silver i fiolerna. Fagotten sticker upp som en snorkel i musikdammen. Pyjamasmannen dirigerar allt vad han orkar. Applåder.
Det möbleras om på scenen. Vi får syn på en violinist vi känner igen, han bor nära oss. Det ser ut som att han kommer nu. Har han också suttit fast i trafiken?
Solocellisten gör entré med mycket fart och energi. De första tre tonerna i Schumanns cellokonsert går rakt in i blodet och sjunger där. Detta är på allvar. Musikerna spelar för livet och om livet, så skört och vackert. Det handlar om jublande glädje blandat med sorg. Så synd att inte kompositören fick höra detta uppföras. Cellons röst är den djupa ärliga. Jag både vill och inte vill höra. Jag blir varm. Hettan stiger. Den som skrev denna musik vet vad det handlar om. Detta är viktigare än ett eu-toppmöte. Här sägs stora saker, tänks viktiga tankar och underbara känslor stiger mot taket. Fiolerna ropar. Cellon tröstar som en mor sina barn. Jag vill ge denna musiken till dem som gör gott i världen.
Blåsarna driver på. Alla instrumenten talar med cellon. Cellon dansar, vill något eget. Cellisterna i orkestern borde bränna sig för nu blir varje cello röd. De glöder. Slut? Redan? Tårar när publiken står upp och applåderar. Länge.
Högst upp på trappan i foajén ser vi Poseidon, Lisebergshjulet och Stadsteatern där den röda lampan för utsålt lyser. Poseidon är grön. Det är paus och vi står där vi brukar stå och prata med vännerna. I kväll är vi ute på vift utan dem och det är lite tomt. Ätit har vi ju redan gjort så vi står där och pratar om vilken tur det var att vi hann i tid.
Sen kommer det en långsam Webern. Det är jublande romantiskt, han är kär. Melodiskt som snö över Götaplatsen en stilla vintersöndag faller tonerna. Det är ju faktiskt fredag och jag börjar längta efter ett glas väl kyld dryck med bubblor i. Undrar också om violinisten från vår hemort som kom sent behöver skjuts och vill åka med oss hem. Sånt kan man fundera över. Jag har öppnat mitt hjärta i kväll. Jag kommer att sova gott.
Dörrar öppnas. Vi går från rum till rum. Det är perfekt balans mellan instrumenten, de språkar med varandra som damerna på bänken bakom. Stråkarna smeker mig till sömns. Jag är snart redo att gå in i min helg. De sjunger så fint för mig. Jag glider. In i min helg. Bästa avkopplingen. Fest. Helgkänsla. Lyxig inramning av novembermörkret. Snart leker ett fånigt leende i mitt ansikte.
Änglarna tar mig under armarna. Vi svävar in i salar av guld, vi förlorar oss i melodier och i glädje. Vi flyger över motorvägen, över blänkande vacker asfalt och över polisbilarnas blåljus. Vi ser de svarta bilarna med viktiga beslut och vi svävar ut över sjön där pizzarestaurangens reklamskylt speglas.
Dirigentens dans övergår i moonwalk.
Karin Björksten
Gästbloggare
Karin satt i publiken den 17 november 2017, då Symfonikerna spelade tillsammans med dirigenten Christian Zacharias och cellisten Julian Steckel. Musiken som spelades var Haydns Symfoni nr 41, Schumanns Cellokonsert, Weberns Långsam sats och Haydns Symfoni nr 96 ”Miraklet”.
Vill du också gästblogga?
Kanske är du abonnent, eller kanske en nyfiken förstagångsbesökare? Oavsett hur hemma du är i vårt hus vill vi höra din berättelse om ditt konsertbesök och som tack för att du delar med dig får du två biljetter till en valfri konsert med Göteborgs Symfoniker. Vi lär gärna känna dig först genom att du mejlar till kontakt@gso.se och berättar kort om dig själv och hur ofta du går på konsert hos oss.