Eötvös värme och generositet har präglat veckan. Oturligt nog inledde han repetitionsperioden med lock för ena örat. Han är lätt förkyld, och flygresan från Milano till Landvetter bidrog till att hörseln temporärt är nedsatt på den vänstra sidan.
När vi tidigare i veckan promenerade till hans gästföreläsning på HSM (Högskolan för Scen och Musik), skämtade han lite lätt, haha(!), om den första repetitionsdagen och om hur han bad den vänstra halvan av orkestern spela starkare än den högra. Nå, nu är tack och lov allt bra med öronen och ljudbilden balanserad. Tänk vad våra sinnen bär oss.
Jag sitter i Musikkatedralens största rum. Stora salen i Göteborgs Konserthus. Jag låter tonerna av Giovanni Manzinis orkesterverk Until the sea above us closed again ta mig på en imaginär resa. Jag lyssnar med öppet sinne, låter tonerna leda min fantasi. Jag smakar på titeln gång på gång. Jag lyssnar. Tänker på orden som både är poetiska men samtidigt blir jag påmind om de grymheter som äger rum i vår värld. Snabbt känner jag mig priviligierad.
Jag är inte på flykt undan krig, jag svälter inte, jag har tak över huvudet. Jag befinner mig i min lilla bubbla, fryser inte om vintern. Katedralen ger utrymme till tankar om vår värld, om tingens beskaffenhet. Jag hämtar både stöd och tröst från musiken. Tänk så många sätt vi kan använda oss av musiken. Den har en helande kraft, eller som en emotionell kodbärare. Tänker också på hur lyckligt lottad jag är som kan ta till mig det språk som kallas just ’musik’. Vilka tidsresor vi kan göra genom detta universella språk.
Manzinis verk ebbar ut, in på scenen kommer violinisten, tillika veckans solist, Patricia Kopatchinskaja. Jag blir helt hänförd av hennes spel, har hört henne tidigare med andra orkestrar, i andra konsertsalar, på inspelningar, men denna vecka får jag njuta av hennes konstnärskap på hemmaplan. Hon sprider magi med sitt spel. Hon är så hängiven i det hon gör; att forma tonen, klangen som växer ur hennes violin. Hon trakterar den som om hon hade överjordiska krafter, hon står där spelandes barfota, och ett tag inbillar jag mig att hon kommer ännu närmare ursprunget, kraften, musikens rötter. Urtonen, urcellen i vår existens.
Hon är fascinerade att studera; så expressiv i sina rörelser, klangen talar inte bara ur violinen, utan genom hela henne. Peter Eötvös’ violinkonsert, Do Re Mi, blir så levande – här är det inte alls frågan om en knastertorr tolkning – detta är på blodigt allvar. Allt blir viktigt, allt blir möjligt. Sitter helt stum och hänförd.
I tanken reser jag från helvetet till ljuset, en beskyddad hamn – och helt plötsligt befinner jag mig i Liszts Dantesymfoni. I katedralen. Fortfarande priviligierad. Omskakad.
Marco Feklistoff, planeringschef
