Så är vi äntligen på väg efter månader av musikaliska och praktiska förberedelser inför Göteborgs Symfonikers turné genom utvalda delar av Europa.
Maestro Marc Soustrout fick under den sista planeringsfasen före avfärd ersätta en indisponibel Alain Altinoglu och mina kollegor på planeringsavdelningen gjorde minsta sagt en lysande insats för att lösa detta.
Med på resan följer även ett pärlband av sångsolister som Klara Ek och Klaus Florian Vogt samt konsertviolinisten Baiba Skride. Även delar av konserthusets styrelse, tekniker, producent, ledningsgrupp och mecenater reser med under hela turnén. En imponerande skara och det är festligt att överallt på flygplatsen stöta på bekanta.
Resans första anhalt är Wien och det vackra konserthuset på Lothringerstrasse 20.
Vi reser på alla hjärtans dag och välkomnas således av ett Wien omsvept i ett solsken som värmer upp oss efter den specialchartrade flygresan ifrån ett kallt Göteborg.
Den första dagen på turnén är utan några konserter så efter att alla har checkat in på hotell i närheten av konserthuset så sprids alla medresenärer för vinden i Wiens gator och gränder.
Jag vandrar långsamt genom staden och besöker först Café Demel. Äter därefter en enorm schnitzel på Figlmüller och hamnar i ett intressant samspråk med en ögonspecialist och Abba-fantast från Ukraina som bjuder hem mig till hans hemstad Odessa. När jag därefter har strosat vidare ett tag inser jag att det känns som att kliva runt i en Mozartkula. Jag får helt enkelt intrycket av att det ständigt är en pågående julafton i Wien med alla utsmyckningar av butiker och caféer.
Min kollega Martin hör av sig om lite praktisk planering inför morgondagens stundande konserter med verk av Strauss, Musorgskij och det nyskrivna verket ”Gretas dröm” som är komponerat av vår kontrabasist Charles DeRamus. Jag äter en utsökt middag hemma hos gamla vänner i utkanten av Wien och avslutar med ett stop i anrika Café Hawelka på Dorotheergasse 6. Kyparen serverar mig nygräddade plommonbullar s.k. ”Buchteln” och lyser upp när jag berättar om orkesterns turné och program. Vi diskuterar ingående både tonsättare och verk.
Just där och då inser jag att den klassiska musiken är en högst levande del av vardagen i Wien och att de stora verk som orkestern framför inte enbart kan förstås av den närmaste tidens betingelser. De behöver få spelas och mogna över sekler för att slutligen få skördas av framtida generationer.
Det slår mig även att allt som enbart tillhör nuet dör med det i motsats till våra omsorgsfullt planerade konserter som långt ifrån enbart är sammansatta som tegelstenar av avlidna tonsättare utan av former tyngda av innebörd och kulturell vaksamhet.
Jag hinner precis skriva färdigt denna text innan kyparen på Hawelka stänger kaféet och får ett starkt dialektalt ”Auf wiedersehen”. När jag lufsar hem genom de upplysta gränderna tänker jag på den österrikiske författaren Alfred Polgars minnesvärda ord om hemstaden:
– ”Wien förblir Wien och det är väl det värsta man kan säga om den staden”.
Vincent Hashmi, sponsoransvarig