Förra veckan hände något ovanligt, stråkmusikerna genomgår en tillfällig metamorfos. I Strauss komposition ”Metamorfoser” spelar 23 stråkmusiker där alla har sin individuella stämma. För en blåsare är detta en del av vardagen då man alltid har sin individuella stämma som i olika grad ska framträda i den totala klangbilden, men stråkmusikernas uppgift är mestadels att gemensamt bidra med många musiker till en gemensam stämma. I båda fallen behövs det gemensam ambition, passion och individuell skicklighet.
Det är så fascinerande med en symfoniorkester som GSO, där det sitter 109 musiker som var och en är mycket skicklig men för att magi ska uppstå måste de smälta samman till en gemensam organism. Vad Strauss själv menade med titeln vet vi egentligen inte eftersom han aldrig kommenterade det.
På körsidan genomgår vi just nu en slags metamorfos när vi för första gången håller på att anställa ett antal korister på deltid, som ska komplettera de ideella koristerna i vår kör. Kören som bildades av Wilhelm Stenhammar 1917 har alltid enbart bestått av ideellt arbetande korister och vi hoppas nu att på detta sätt ytterligare stärka dess kvaliteter såväl som att också stärka statusen för korister i Västra Götaland.
Att driva en konstnärlig verksamhet är i själva verket alltid att leva i metamorfos på väg in i det nya, samtidigt som vi ska vårda det gamla, men kanske på ett nytt sätt.
Jag pratade häromdagen med en av våra musiker som varit i Kurdistan och undervisat. I den osäkra miljön med kriget bara några mil bort får man ett annat perspektiv på vad musiken kan betyda. Det kanske inte är en metamorfos men ändå en förvandling där musiken hjälper till att ge livet färg och gemenskap.
Johan Nordin, orkesterchef