I en kort paus under mitt arbete som ny sponsoransvarig vid Göteborgs Symfoniker smyger jag in i konserthusets stora sal för att lyssna till orkesterns rep inför en stundande konsert.
Som en urladdad mobiltelefon kopplar jag upp mig mot musikens energi.
Det känns exklusivt att få vara helt själv med orkestern och jag noterar hur fokuserade de är på scenen. Musikerna svarar direkt på små impulser från dirigent och kollega. Små signaler som blåser liv i notblad och instrument.
Just då bekräftas tanken om att all god kommunikation inleds med förmågan att kunna lyssna. Att kunna höra nyanserna i ett språk eller att läsa mellan raderna i en dikt är avgörande för att själv kunna sätta ord på känslor hos sig själv och sin omgivning. Inom den klassiska musiken så lyfter man t.ex. gärna fram de inskrivna pauser i en pianokonsert som ytterst viktiga för hur verket i sin helhet uppfattas av både utövare och publik.
Dessa pauser kan verka skenbart tomma på notbladen men fyller så mycket koncentrerad kraft att de utan hinder får symbolisera starka rum för både eftertanke och strävan.
Tonsättare som Richard Wagner eller Jean Sibelius skrev inte musik enkom för att få oss att koppla av efter långa dagar av arbete.
De ville nog även berätta för lyssnaren om egna, själsliga upplevelser som var fyllda av inneboende uttryck och gripande undertexter. Likt de känsloströmmar och den livserfarenhet som förmedlas i ouvertyren till Parsifal eller den symfoniska tondikten Finlandia.
I vår tids kulturella polyfoni riskar hela samhällen att falla sönder i en mänsklig dissonans med hemska påföljder om vi inte harmoniserar med varandra. Det har historien upprepade gånger visat.
I den metaforiska dikten ”Den halvfärdiga människan” av poeten Tomas Tranströmer skriver han följande rader:
”Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.”
På samma vis måste vi förstå att vår förmåga att leva i samklang inte nödvändigtvis bygger på enhetlighet. Vi kan ha totalt olika motiv för vår gemensamma existens men ändå bevara vår särprägel. Även detta bekräftar symfonikerna under vårt möte.
Efter en stund med orkestern är mitt batteri påfyllt och jag är redo för nya värdeskapande möten.
Vincent Hashmi, sponsoransvarig