Många av oss har sett fram emot att en kär gäst återvänder, nämligen den ungerske tonsättaren och dirigenten Peter Eötvös. Hans namn förkroppsligas med den samtida musiken, han är lite av ungersk motsvariget till vad Pierre Boulez var/är i Frankrike, vad Karl-Heinz Stockhausen var/är i Tyskland. Ja, han är rent av en ikon i den samtida musikens värld.
Eötvös bokstavligen lever samtida musik, en mycket produktiv tonsättare som kanske är mer aktivt än någonsin. Nybeställningar väntar runt hörnet, ledande solister och orkestrar framför hans musik – och nu gästar han Göteborgs Symfoniker för tjugonde gången. Inte illa.
Vi har förberett oss läge inför aftonens två enaktare. Bartóks Riddar Blåskäggs borg är en modern klassiker som ofta paras med Schönbergs Erwartung. Peter Eötvös har aldrig riktigt gillat de gängse kombinationerna – han har istället skapat en egen kombo genom sin opera Senza sangue (”Utan blod”) som bygger på Alessandro Bariccos roman med samma namn.
Dessa två enaktare (i par) ställer viktiga frågor om mänsklig kommunikation, speglar det manliga och det kvinnliga. Vi får en unik möjlighet att uppleva två på ytan så skilda historier, den ena berättad ur mannens utgångspunkt, den andra ur kvinnans. Man kan se dramerna som öppningar och ingångar till människans innersta. Berättelser om människors relationer kommer att följa oss för evigt, samtidigt finns nya tolkningar, utgångspunkter och berättelser om livet.
Med musikens hjälp lyfts dessa berättelser till en tredje dimension. En tonsättare har möjlighet att ge oss ytterligare ett djup. Genom färglager, tonala skikt, rytmiska förlopp formger komponisten dramat. Ger det så många nya infallsvinklar. Den musikaliska berättarkraften är så rik. Musiken har en inneboende förmåga att genom vår fantasi ta oss till platser som vi inte trodde var möjliga att besöka. Musiken knuffar oss i riktningar som vi kanske inte ens trodde fanns, eller som i detta fall en platsbiljett till att studera människans inre.
Det har varit så spännande att ta del av produktionsapparatens maskineri under veckan. Ljussättning, videoprojektioner, regi, logistik, pianorep, en och annan sjukling som botats med dunderkur och mitt i allt detta en dirigent/tonsättare som i varje paus suttit och tagit igen sig något, ofta med ett brett leende har han konstaterat: ”Mm. Det låter så bra.” Han har verkligen njutit. Konserthuset har förvandlats till ett operahus, med allt som det för med sig.
Vi är beredda att gå in i borgen, bege oss in i mörkret, för att sedan bli upplysta. Följ med, men inträde sker på egen risk.
Marco Feklistoff
Planeringschef
