Så dags för konsert! Äntligen, det är ju därför vi är här. Mingel och möten i all ära, men att ta plats i ett fullsatt Stockholms Konserthus gör att sammanhangen faller på plats, det är ju det här vi jobbar för. Noterar att jag hamnat bredvid Sten Cranner, vår VD och konstnärlige chef, spanar runt mig och ett och annat bekant ansikte från hemmaregionen finns i närheten. Ingen slump, för i övriga salen är det ordinarie stockholmspublik. Känslan är påtaglig, vi vill verkligen visa vad vi går för. 
Vi applåderar välkomnande till Alexander Shelley, dirigenten som ska ta oss genom ett helryskt program. Som förutvarande cellist i orkestern blir inledningen med Vocalise en minnesskapande upplevelse, den finns i en version för cello och piano. Vackert framfört, en uppvärmning inför samme tonsättares tredje pianokonsert. Rachmanninov om någon undrar. Ett jätteverk där solisten Alexander Gavrylyuk la in överväxeln, såväl själsligt som kroppsligt. Omöjligt att inte ryckas med, ett kraftprov som gav energi i hela salen, ut i minsta vrå! Härligt! Och sedan litet jobb för en pianotekniker tror jag, det frestade på instrumentet, det hörde vi faktiskt. Extranummer av det allvarligare slaget, tilltalande och ett lugnt avslutande från solisten.
Så till verket efter paus, Shostakovitj femte symfoni. Ofta spelad, men ett verk som verkar tåla det. Orkestern lät formidabelt, en stor balanserad klang parad med utsökta solistiska insatser. Så välkomponerat, strikt, lekfullt och allvarligt, allt i en storform från första till sista tonen.
Stående ovationer, vad mer behöver skrivas?
Urban Ward