I morse lämnade vi München efter mindre än 20 timmar i staden. Det är ett tight turnéschema men hittills har vi inte stött på några större missöden. Nu sitter vi på ett tåg som ska ta oss till Köln. Eftersom vi ska vara framme klockan 14 försågs vi med varsin lunchpåse på hotellet före tågresan, så det går ingen nöd på oss.
Det är en skönt att åka tåg efter alla långa bussresor. Det blir en annan stämning. Många samtalar, någon läser noter, nån annan en bok, några virkar och andra sover. Jag bloggar.
Konserten i Freiburg var den sista med Kit Armstrong. I går i München anslöt Arabella Steinbach för de kommande två konserterna. Därmed byttes Beethovens tredje pianokonsert ut mot Mendelssohns violinkonsert.
Jag satt och pratade med Sara Trobäck, Claes Gunnarsson och Ernst Simon Glaser vid ett tillfälle och frågade vad de tycker om att spela samma verk så många gånger under en så här intensiv period (Sibelius och Brahms har hittills framförts fem gånger nu). De svarade att det är bra att programmet varierar för att det finns en risk att tappa ”pirret” när ett verk framförs flera gånger på rad, berättade Sara. Man får anstränga sig för att upprätthålla spänningen kring framförandet. Men det tycker också att det är utvecklande. För mig som lyssnar är det berikande att lyssna in sig på verken vilket jag sällan ger mig tid till att göra i vardagen på marknadsavdelningen där jag jobbar.
Efter ett par timmars fri tid och vila på hotellet var det återigen dags att gå till konserthuset Philharmonie am Gasteig för soundcheck. 
Häromdagen inledde Kent Nagano föresten repet med att berätta att en man kommit fram till honom på hotellet och tackat för konserten i Stuttgart. Mannen sa att han sett den nya Bond-filmen innan han gick på konserten. Filmen (Spectre) hade enligt hans tycke varit helt okej ”But your concert was more thrilling!” Det väljer vi att tolka som ett gott betyg.
Vid soundchecken lyssnar dirigenten in salen och justerar de olika stämmorna så att ljudbilden ska passa just den salen. För det låter ju såklart olika beroende på vilken sal man spelar i och salarna varierar väldigt i storlek och form. För att kunna göra ljudrepet rättvisa lämnar dirigenten pulten och lyssnar på ljudet ute i salen också.
Philharmonie am Gasteig är en av de största konsertsalarna jag besökt. Den tar in dubbelt så många i publiken som Göteborgs Konserthus. Här har arkitekterna tänkt på att sänka scenkanten. Det måste Kent Nagano varit tacksam för – i Stuttgart och Freiburg var han tvungen att skutta ner och hoppa upp för den höga scenkanten flera gånger under repet. Men det klarade han å andra sidan galant!
Arabella Steinbacher, som bor i München, kom direkt till konserthusert för souncheck.
Efter repet var det dags för orkestern att svida om innan det åter var dags att inta position på podiet.
Jag hade fått tillåtelse att fota och filma under konserten och fick en plats ganska långt upp i salongen vilket var bra. Jag hade perfekt vy över podiet och publiken. Tyvärr tyckte jag dock inte att ljudet nådde fram så fint däruppe.
Men publiken var nöjd. Arabella fick stormande applåder och i hennes extranummer var publiken knäpptyst. Man hade kunnat höra en knappnål falla, och det är ovanligt i en folksamling på 2400 personer.
Förra gången orkestern spelade i München var i oktober 2008 med Gustavo Dudamel och violinisten Sergey Khachatryan. Jag var med och bloggade på den turnén också och vi var några som pratade minnen i pausen bakom scenen. Dudamel hade vid tillfället nått någon slags stjärnstatus och efter konserten möttes han av en hel hop unga fans utanför sceningången. Det var lite speciellt… Det var ingenting som upprepades i går, men det blev väldiga applåder. Det blir blir mäktigt när 2400 personer visar sin uppskattning och ropar ”Bravo!”. Vårt gästspel som lämpligt nog ingick i abonnemangsserien Bravissimo var snudd på utsåld fick jag veta. Några i publiken hade hunnit smita i applådtacket, men det var en koncentrerad publik som satt kvar och hoppades på ett eventuellt extranummer. Och det kom.
Det blev inget fniss när Nagano presenterade Morgonstämning (som i Stuttgart och Freiburg). Beskedet mottogs isället av ett unisont och nyfiket ”Aaah”. Alfvén däremot livade upp och det var många leende ansikten som lämnade salen denna sena måndagkväll i München!
Nu har vi en konsert kvar på turnén. Vi hörs om den!