Det regnade när vi åkte söderut från Göteborg i vårt GSO-chartrade plan kl 11 i går förmiddag. Ett gråmulet Landvetter byttes mot ett fantastiskt landskap ovan molnen under vår cirka två timmar långa flygtur.
I väntan pa boarding.
Enligt väderappen lovade Stuttgart sommarvärme vilket infriades. Eftermiddagen tillbringade jag i uppknäppt kavaj på en uteservering vid hotellet i 20 gradig värme tillsammans med några kollegor ur orkester och administrationen. En och annan wienerschnitzel beställdes in.
Ole Kristian Dahl, Arne Nilsson och Sten Cranner
Podieteknikerna fick en hektisk dag. De skulle ha åkt i förväg till Stuttgart i går för att få gott om tid under dagen att lasta ur instrumenten ur långtradaren som fraktat dem från Göteborg. Men på grund av Lufthansas flygstrejk blev det ingen hotellfrukost för dem i morse utan de fick åka med oss och kasta sig iväg till konsertsalen efter en snabblunch på stan för att bereda Podiet till kl 16.
Kl 18 var det dags för soundcheck på Stuttgart Liederhalle, som låg bara ett stenkast från hotellet. Repetitionen var i full gång när jag klev in i Beethoven-Saal där vår konsert skulle äga rum två timmar senare. En sal med Fin klang som lovade gott inför kvällen!
Efter soundcheck fanns det tid till en stunds fikapaus innan konserten skulle börja. Jag hängde backstage med orkestern till det var dags att hitta min plats. När jag gick ut i salongen passerade jag en koncentrerad Ernst Simon Glaser vid sin cello och den tyska scenansvarige som hade sina tankar någon helt annan stans – en fotbollsmatch mellan Stuttgart och Bayern-München sorlade fran hans tv. Intressant kontrast några minuter innan konsertstart!
Stagemanagern fick tyvärr bevittna när Stuttgart förlorade i fotboll mot Bayern-München någon gång under första halvan av konserten. Han måste ha behärskat sig, för jag hörde inte ett pip om det ut i konsertsalen.
Finlandia är en bra inledning på en konsertkväll. Pampig musik som fångar publiken i ett stadigt grepp och ett självklart val av verk för Göteborgs Symfoniker att bjuda publiken på. Speciellt som vi just inlett vårt firande av Sibelius 150 år i konserthuset i Göteborg.
Beethoven-Saal påminner lite om vår konsertsal med mjuka formade träplattor som ramar in scenen – fast i ett modernare snitt men med samma höga scenkant… Konserten var så gott som utsåld och jag fick en plats på första bänk på höger sida vilket gjorde att jag satt på fel sida om flygeln. Jag såg flygeln underifrån och Kit Armstrongs ben och hans avslappnade händer i knät de stunder han inte spelade i Beethovens pianokonsert nr 3. Det gjorde inte så mycket, för hans spel var så fantastiskt så det var bara att blunda och njuta. När sista tonen ljöd brast publiken ut i en applådstorm. Kent Nagano och Kit Armstrong blev inropade flera gånger och till slut bjöd Kit på ett extra litet pianostycke av Sibelius.
En nöjd publik tar paus.
Efter paus var det dags för Brahms Symfoni nr 1. Symfonin är ca 45 minuter lång. Bakom mig satt en pojke på kanske 10 år med sin mamma och pappa som imponerade på mig genom att sitta still och lyssna uppmärksamt hela konserten. Det är tufft för ett barn att sitta stilla och vara tyst och koncentrerad så länge. Fast det kanske säger mer om musiken än av honom… jag vill tro det. Hans mamma drog efter andan när sista tonerna klingat ut. Hänförd. Och det var det fler som var. Långa och entusiastiska applåder blev det och till slut flaggade maestro Nagano för ett extranummer. Några i orkestern fnissa
de lite förtjust vilket fick sin förklaring när Nagano
avslöjade att de skulle bjuda på Morgonstämning av Grieg. Eftersom klockan var närmare halv elva brast även publiken ut i skratt men tystnade snabbt när orkestern började spela. En perfekt avrundning på konsertkvällen… Nej det blev ett extranummer till faktiskt! Vallflickans dans av Alfven blev pricken över i:et och konserten var över för Stuttgartpubliken.
Idag fick vi sovmorgon. En generöst frukostbuffé blev en trevlig start på dagen. Nu ska jag packa mina väskor för att om nån timme kliva ombord på bussen till Freiburg.
Vi hörs därifrån!