När jag kom till NorrlandsOperan efter lunch var podieteknikerna i full gång med att lasta ur trailern. Bilen lämnade Jönköping igår kväll med instrument, noter, kläder, notställ och annat oumbärligt. Mitt i natten, i Stockholm, blev chauffören avlöst av en ny utvilad person som körde trailern ända upp till Umeå. Kulturhuvudstaden.
Vi är i fint sällskap här. I kalendariet samsas NorrlandsOperans egna produktioner (bla nästa veckas konsert med elitidrottare!) med dansaren Virpi Phakinen, Sveriges Radios Symfoniorkester, en husvagnsturné med konst (husvagnar verkar vara på modet apropå vår #gsoroadshow), en spektakulär utomhusföreställning av Elektra med tio meter höga mekaniska jättar med sångare stående i bröstkorgarna och mycket mer.
Utnämnandet som Kulturhuvudstad 2014 har verkligen fått Umeå att sträcka på sig. Medborgare och tillresta bjuds på kultur av alla de slag. När vi promenerade ner till älven på förmiddagen möttes vi av konsthantverkare som snidade ett retreat av björk i en allmän park med det glittrande vattnet som blickfång.
Åter till NorrlandsOperan. När trailern var tom och podieteknikerna med största omsorg dukat scenen för musikerna, ställt upp klädgarderober och instrumentcase och skyltat vägen från sceningång till herrloge, damloge, cafeteria och scen så var huset redo för musik.
Innan soundcheck passade musikerna på att känna in instrumenten och konsertsalens klang. Noggrant rättades smådetaljer till, svåra passager fick sig en genomgång och musikerna landade i rummet. När Herbert Blomstedt kommer är alla beredda och redo för en sista finkalibrering innan konsert.
En sliten formulering dyker upp i mitt huvud; ”helheten är större än summan av delarna”. Fast jag tänker att de där delarna faktiskt är minst lika stora som helheten. Om inte större. Varje person på turnén tar sitt eget specifika ansvar för sina specifika detaljer med perfektion som enda alternativ. Oavsett funktion – podietekniker, musiker, turnéansvarig, VD, dirigent, producent eller något annat – så ger alla sitt yttersta för sitt uppdrag, utan att inskränka på den livsviktiga lyhördheten. Samspel. Det är coolt, det.
Konserten satt som en smäck. Stenhammars Serenad porlade som en vårbäck och Beethovens ”Eroican” fyllde rummet med sin blomstrande pondus. Salen var fylld till sista plats, inklusive ståplats och körläktare. Kan tänka mig att mina kolleger strosar runt på stan i den ljusa sommarkvällen just nu för att få sig en välförtjänt middag. Själv lyckades jag för en gång skull äta innan konserten och tänker njuta av en lugn kväll på hotellrummet med Umeå som fond. Kulturhuvudstaden.
/ Anna Löfgren