Teatro Grande här i Brescia var, om möjligt, ännu mäktigare än Teatro Morlacchi i Perugia. De är båda konstruerade i liknande arkitektur under samma period. Teatro Grande en teater som varit med om flera tillbyggen, renoveringar och transformeringar under en lång tid under 1700 och 1800-talen. Men redan 1664 stod där den första offentliga teatern i Brescia. En sal fylld med historia.
Om Teatro Morlacchi i Perugia var svåråtkomlig och krånglig, så var denna mer modern backstage. Modernisering har gjorts och det märktes bland musikerna. Det gick lite lättare att fixa sig till kvällens konsert. En värd i teatern berättade att det förr i tiden fanns en trappa från våningen under scenen så man kom upp precis bakom scenen där artisterna gick upp innan föreställning. Det finns även rum som inte får röras för de är skyddade på grund av kulturarvet. Eller K-märkt som vi skulle säga.
Musikerna har olika rutiner och knep för att värma upp inför repetitionen och konserten som komma skall. Redan på på eftermiddagen i hotellet kan man höra en och annan flöjt eller horn från något avlägset hotellrum. Men det är inte alla som alltid har tillgång till sina instrument, som till exempel slagverkarna. De måste vänta tills podiet är dukat. En och en annan stretchar kroppen och axlarna innan rep och stråkstämman ser till att värma upp fingrarna och höger handled ordentligt. De sistnämnda smörjer sina stråkar med harts för att få mer grepp.
När det är dags att spela Mozarts Pragsymfoni möbleras det om på podiet och musikerskaran blir mindre. Man har mindre numerär i stråket. Detta är för att göra stycket så tidstroget som möjligt då man under 1700-talet hade mindre orkestrar. Man vill helt enkelt inte får en för stor orkesterklang för Mozarts Pragsymfoni komponerad år 1786.
När det äntligen är dags för konsert flödar det in folk i salen. Något jag lagt märke till här i Italien är att de inte är punktliga när det gäller konsertstart. Folk gick i sin lugna takt och verkade ha all tid i världen. En kvart efter utsatt tid kunde musikerna inta scenen. I logerna satt några till och med vända med ryggen mot scenen. Det var en smått avvaktande publik utan samma tryck i applåderna som föregående konserter. De fick nöja sig med ett extranummer denna kväll, Rossini. Gustavo Dudamel var kvick i stegen när han gick av och på scenen för att ta emot applåderna. Men mitt sällskap, vi klappade för hela Italien!
Så här vacker var en del av foajén med sina små rum med servering. Inte alls dumt att spendera pausen här inne.
Ikväll är det sista konserten för denna turné i Bergamo. Vi åker buss dit i 5.4 mil och tillbaka efter konserten till Brescia igen för att ta flyget hem till Göteborg imorgon, söndag.
Linnéa Hernqvist