Glöm det jag sa om att Milanos flygplats var en labyrint. Teatro Morlacchi, det kan vi kalla en labyrint! Detta 1700-tals bygge bestod av (vad det kändes som) tusen små dörrar, krypin och korridorer. Det fanns knappt plats för omklädning för musikerna då man fick dela på några små privata loger med handfat och spegel i varje. En ovanlig backstage-miljö helt klart. Man nästan väntade sig se en primadonna lägga sitt puder innan sin aria på scen sitta där. Och handtvål med doft av ros fanns det också. Pampig med besvärlig kan man beskriva torsdagens konsertsal.
Krångel åsido, en hejdundrande teatersal var det från Mozarts tid som fascinerade många. Det var inte bara jag som såg till att fota den mäktiga byggnaden.
Först var det musikerna och sen Gustavo Dudamel som intog podiet och repetitionen kunde starta. Ganska snart sprider sig ett besvärat ansiktsuttryck på dirigenten och han tvivlar på om det låter bra ute i salen. Kisandes ut i salen mot parkett där några lyssnar frågar Gustavo ”Are there any musicians?”. Han får bekräftat att det låter utmärkt från där vi satt. Detta visade sig stämma väldigt bra under kvällens konsert, som än en gång gjorde succé. Ljudet lät riktigt bra ända in i alla loger trots det gamla bygget. Jag fick höra att salen tydligen är känd för sin utmärkta akustik vart man än befinner sig i salen. Bortsett från gårdagens undantag i Lugano med Sibelius Tuonelas Svan som inledande stycke istället, var vi tillbaka på det ursprungliga programmet med R Strauss Till Eulenspiegel, Mozarts Pragsymfoni och Sibelius andra symfoni. Som extranummer blev det Rossini ur Uvertyr till Wilhelm Tell och valsen ur Divertimento av Bernstein.
Reaktionen när den italienska publiken märker att det är Rossini de ska få höra är underbar. Igenkännande skratt fyller salen de allra första sekunderna på stycket. En och annan nynnar med eller trummar med tummen. Orkestern vet hur man charmar italienarna, den saken är klar.
Linnéa Hernqvist